"Har inte tråkigt för en sekund"
Donkey Kong och kompani har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. Ända sedan jag som osnuten pojk stod med tappad haka framför en demostation med Donkey Kong Country inne på Domus. Den slipsprydda primaten blev på ett sätt starten på mitt spelintresse och trots att snart tre decennier passerat tycker jag fortfarande att DK har något speciellt. Även om han alltid funnits med i Nintendos olika partyspel, och fått två riktigt bra plattformstitlar signerade Retro Studios, känns det ändå lite som att Nintendo placerat honom på avbytarbänken sedan guldåren med Rare under 90-talet. Tills nu. Nintendo släpper lös apan på ett eget äventyr i tre dimensioner och då upphovsmakarna är inga mindre än Nintendo EPD, med mästerverket Super Mario Odyssey på meritlistan, är förväntningarna absolut på topp.
Spelet tar sin början på Ingot Isle där man nyligen stött på en mystisk mineral som kallas "banandium". Det är också där vi hittar spelets protagonist. Finns det bananer kan man räkna med att DK är på plats och i sällskap med en hel hop av andra apor iklädda gruvhjälmar gräver de efter både guld och de nya bananformade kristallerna. Förutom att vara ätbara har banandium-formationerna också märkliga, nästan magiska egenskaper som tyvärr har fångat andra mindre trevliga typers uppmärksamhet. VoidCo är en organisation bestående av ett gäng giriga primater som vill ha alla värdefulla mineraler för sig själva. De har klurat ut att källan till det nya mäktiga ämnet finns nära jordens mittpunkt och på väg ner i jordskorpan drar de med sig hela ön. Komplett med bananer, mineraler och apor – inklusive Donkey Kong. Nere i djupet, som visar sig vara långt ljusare och mer "utomhus" än vanliga grottsystem, stöter han strax på den märkliga lilla levande stenfiguren Odd Rock och sedan är jakten på såväl bananerna som tjuvarna i gång.
Donkeys minspel förmedlar känslor som aldrig förr.
Bonusbana fylld med nostalgi.
Vill du slå sönder det kan du oftast göra det.
De glosögda stengubbarna ger lite Rare-feeling.
Underjorden är allt annat än mörk och klaustrofobisk.
Cranky hänger på – sur och grinig som vanligt.
Jo. Man kan bli nån sorts bananstruts också.
Ganska snart kommer det fram att *spoiler alert* Odd Rock egentligen är den lilla flickan Pauline. En duktig sångerska med sviktande självförtroende som kan åstadkomma storslagna saker med sin sångröst. Bland annat visar det sig att banandium och sång, i kombination med trumkomp på bröstkorg, kan få otroliga resultat. Underjorden är nämligen fylld av mängder av märkliga företeelser och invånare. Bland annat mäktiga Bananza-Elders, stora åldermän som gärna delar med sig av sina speciella krafter för att hjälpa våra hjältar. Om Pauline sjunger rätt sång till DK:s bröst-trummande kan han förvandla sig till olika kraftfulla Bananza-former. En ännu starkare grorilla-form, en struts-skepnad för kortare flygturer och en ursnabb Zebra-skrud är några exempel. Förvandlingarna drivs av en kraftreserv som fylls på när man plockar upp guld och väl förvandlad får man tillgång till förmågor som är mycket användbara. Både för att ta sig fram och i konfrontationer med fiender. VoidCo-gänget har lämnat en hel drös med fotsoldater bakom sig och även om inga strider bjuder på någon egentlig utmaning förrän mot slutet, är det alltid lika kul att puckla på både bossar och underhuggare som kommer i vägen.
Klättra överallt, krossa (nästan) allt
Att springa, hoppa och göra kullerbyttor genom världen känns helt naturligt och precis som man kan förvänta sig av en apa är vår protagonist också suveränt duktig på att klättra (att gorillor i verkligheten inte alls klättrar kan vi bortse ifrån). Du behöver bara ratta honom mot en vägg så kommer DK att greppa tag och fortsätta sin framfart automatiskt. Detta gäller för nästan alla ytor och tack vare sina greppstarka fossingar bestigs lodräta väggar lika enkelt med stora klippblock i nävarna. Så utan att överdriva kan man påstå att vår hjälte är expert på att forcera alla olika typer av terräng och då har vi inte ens nämnt demoleringsmekaniken som är spelet stora försäljningsargument.
"För det mesta går det utmärkt att tunnla och krossa sig fram genom de flesta material"
I stort sett allting kan krossas eller brytas sönder i mindre delar, något som DK enkelt gör med sina starka ap-labbar. Undantaget är olika metallstrukturer som ofta utgör världarnas fundament, men för det mesta går det utmärkt att tunnla och krossa sig fram genom de flesta material. Ett tryck på B-, X- och Y-knapparna delar ut förkrossande rallarsvingar i sina respektive riktningar: B = Neråt, X = Rakt fram och Y = uppåt. Du kan också enkelt slita loss stora stycken av omgivningen som antingen kan kastas, svingas eller användas för att surfa genom miljöerna. Spelet hade nog funkat bra även utan all förstörelse, men med mekaniken på plats blir det helt klart en unik upplevelse.
Äventyret tar spelaren med på en veritabel oddysée genom underjordens många lager. Varje subnivå har sina egna egenheter, väder, klimat och invånare. Jag vill inte avslöja för mycket, det blir roligare om ni upptäcker det själva, men det är alltid kul att se vad som kommer härnäst. En fin detalj är att du kan köpa kläder till både Pauline och Donkey som ger olika bonusar och det går också att låsa upp små viloplatser i varje värld som ger dig extra hälsopoäng när du stannar till en stund. Du har hela tiden valet att följa huvuduppdragen för att föra historien vidare, men alla kartor är fyllda med både utmaningar, bonusbanor. Dessa utspelar sig i separata rum där det antingen gäller att besegra fiender eller klara plattformsutmaningar under specifika förhållanden. Variationen mellan dem är bra och vissa är riktigt kluriga! Det finns också saker att samla på och gömda banandium-kristaller som är värda att leta efter. Att sätta i sig kristallbananerna ger dig nämligen färdighetspoäng som kan användas för att uppgradera hälsa, råstyrka och bananza-förmågor. Även om den lilla filmsnutt som spelas upp varenda gång man hittar en banandium-banan kan bli rätt tröttsam finns det alltså alltid en anledning att stanna upp och utforska de färgstarka miljöerna.
"Donkeys nya design gör underverk för hans minspel"
För färgglatt är det, och förutom att paletten ibland kan upplevas lite väl mättad finns det inget annat att klaga på kring det grafiska. Donkeys nya design gör underverk för hans minspel och ger mycket större möjligheter att förmedla olika uttryck. Det framgår tydligt att lera är obehagligt att få på labbarna, att snö är kallt och om pälsen blir blöt skakar han av sig vattnet som en hund. Generellt upplevs den gode apan väldigt levande. Klättrar du upp på en lämplig utkikspunkt passar han också på att spana ut över vidderna med upptäckarglädjen plirande i ögonen. Som grädde på moset ser han också givetvis till att hålla Pauline i handen så att hon också kan speja utan risk att ramla ner.
Full fart neråt!
DK går emot alla gorillaregler, då han är en enastående klättrare.
Kartan må vara seg, men håller koll på all förstörelse.
Fantastiska hängselbyxor.
Tunnor! Som sig bör i ett Donkey Kong-spel.
Surfing! Funky hade varit stolt.
Odd Rock blir tidigt en följeslagare.
Släktskapet till utvecklarnas tidigare spel, Mario Odyssey, är omöjligt att bortse ifrån. Enbart sett ur ett plattformsperspektiv är Mario möjligen starkare, men i min bok smäller Bananza aningen högre då jag tycker att apans resa bjuder på mer lekfull charm än den rödklädde rörmokarens. Följeslagaren Pauline bidrar också med både känsla och inre drivkrafter utöver jakten på det böjda, gula guldet. Tillsammans blir de ett riktigt fint radarpar och även om de inte når djupet hos duos som Joel & Ellie eller Kratos & Atreus är jag hela tiden nyfiken på hur allt ska sluta.
För det mesta rullar det på fint, men när mängden förstörelse och effekter skruvas upp märker man att bilduppdateringen haltar. Detta är något som framför allt händer längre in i berättelsen och är inget som gör spelet ospelbart. Förvånande nog känns också kartvyn, där man kan se sig omkring på den aktuella subnivån, lite seg. Där kan man se hela nivå i sitt nuvarande skick och jag antar att det är lite tekniskt krävande att ladda in exakt hur terrängen demolerats.
Trallvänliga trumslingor
Det finns också ett digert bibliotek av både nya och remixade nytolkningar av gamla godingar. Under mitt mest intensiva spelande kommer jag på mig själv med att nynna på klassiska trumslingor som nu dyker upp i uppdaterade tappningar. Jag slås också ständigt av lusten att börja spring-lufsa framåt likt DK bara för att det känns som att det borde gå snabbare. Om jag skulle råka göra en kullerbytta utför en trapp och tvingas till ett besök på sjukstugan hoppas jag att det kan räknas som en arbetsrelaterad skada.
"Bananza är verkligen det Donkey Kong som jag väntat så länge på"
Bananza är verkligen det Donkey Kong som jag väntat så länge på. Visst är det tekniska mankemanget som uppstår med tappade bildrutor trist, men inget som stör alltför mycket. Det blir inte heller riktigt utmanande förrän mot slutet men det slutar aldrig att vara underhållande och det finns fortfarande saker att återvända till efter att eftertexterna rullat. Utöver enspelarläget finns också möjligheten att spela två samtidigt. En spelare styr då DK och den andra Pauline ovanpå apans rygg. Hon kan då hjälpa genom att skrika iväg ord formade av material kopierade från omgivningen. Jag har inte hunnit utforska det här läget så utförligt men det känns spontant lite obalanserat. Sen finns också ett separat konstnärsläge där man kan använda Joy-on 2-kontrollerna för att måla och skulptera på olika förutbestämda former. Detta känns verkligen något som bara kastats in för att spelet ska använda muspekarfunktionen och är ingenting man lägger någon större tid på.
Charmen, lekfullheten och upptäckarglädjen är tre aspekter som genomsyrar spelet från start till mål och jag har inte tråkigt för en sekund under min tid med den här dynamiska duon. Även om detta är ett spel från en utvecklare som är nya för Donkey Kong finns det mängder av blinkningar till de tidigare spelen. Kanon-tunnorna, remixade låtar, röda ballonger som räddar dig från livsfarliga avgrunder och gamla bekantskaper finns att hitta både här och där. De som kommer få ut allra mest glädje av spelet är definitivt fans av DK, men oavsett är detta ett förstklassigt plattformsäventyr som helt klart borde varit en släpptitel för Switch 2. Jag har redan börjat vänta på Donkey Kongs nästa äventyr.
Fotnot: Donkey Kong Bananza släpps till Switch 2 i morgon, den 17 juli.
