Chip & Dale: Rescue Rangers 2 (NES)
Plattformar: NES, PlayStation 4, Windows (testversion), Xbox One
Release: 1993
September 1994.
Världen hade redan fallit hals över huvud för Super Mario World, Super Metroid, The Legend of Zelda: A Link to the Past. Super Nintendo skulle inom kort slåss mot Sony PlayStation och Sega Saturn, Capcom hade visat plattformsspelande Disney-uppskattare hur ett Musse Pigg-spel i sexton bitar kunde te sig och Doom hade dragit igång en hysteri kring förstapersonsskjutande i tre dimensioner.
Det känns inte speciellt underligt att Capcoms sista spel i The Disney Afternoon-serien till NES, Chip & Dale: Rescue Rangers 2, hamnade i skuggan av rampljuset. Speciellt inte med hänsyn till att redan släppta Duck Tales 2 från tidigare år, ett spel som borde känts kommersiellt än tyngre, inte gjorde något direkt väsen av sig.
Än mindre relevant kan det tänkas ha känts då det inte gjorde mycket alls för att ta det redan etablerade konceptet till nästa nivå. Där Duck Tales 2 tog äventyrsaspekten ett stort steg mot något närmast ett Metroidvania är den främsta progressionen att finna i Rescue Rangers 2 bossar i klass med de i Darkwing Duck.
Vad menar jag då med det?
Tja, att man inte längre kan rusa in i en bossfight och kasta en boll x antal gånger under loppet av ett par sekunder mot bossen för att se den besegrad.
Nej.
Istället är rätt långa stunder av bossfightande att vänta, där våra ekorrar tvingas notera mönster, invänta attacker och vända dessa mot berörd boss och upprepa detta någon gång för mycket för att det skall kännas motiverat.
Slutstriden är en av de segaste jag kan dra mig till minnes någonsin i sammanhanget lättsamt plattformsspel. Man väntar, väntar lite till, prövar attackera och hoppas att man lyckas tajma sin attack rätt, träffar eller missar och fortsätter därefter vänta lite till för att få en chans att upprepa det hela.
Faktum är att jag vid tillfälle spenderat nästan lika mycket tid på sista bossen som det tar att klara hela första Rescue Rangers på speed.
Visuellt sett har det inte hänt mycket alls sedan senast. Om något har estetiken blivit plottrigare och nivåerna inte lika tydliga att navigera sig genom, och den extrema färggladheten från föregångaren har ersatts med ett aningen mer dämpat uttryck.
Vissa miljöer känns bekanta sedan tidigare, vissa lyckas inte alls fånga känslan av att man ränner runt som små ekorrar i en stor värld och överlag känns det lite som att fingertoppskänslan saknas och en viss generiskhet tar vid även om ingenting känns fult.
Det går igen genom hela produktionen i stort, lite som att det saknas själ och hjärta. Allt är liksom mer än kompetent, rent tekniskt stabilt och designmässigt tight... men jag har verkligen svårt att hitta något som jag vill lyfta fram som minnesvärt.
Inte ens soundtracket, som även om det inte låter dåligt har problem med att leverera en endaste melodi i klass med vilkenhelst från Harumi Fujitas galet trallvänliga från första gången vi fick stifta bekantskap med Capcoms digitala och interaktiva tolkning av Disneys antropomorfiska detektivekorrar.
Antar det är här problemet ligger.
Att jag hade förväntat mig mer, speciellt efter Darkwing Duck som vågade dra ned på tempot och gå strategiskt actionplattformande och Metroidvania-prototypande Duck Tales 2 som med sådan jobbig lätthet roffade åt sig titeln som ett av de två bästa åttabitarsspelen med Disney-tema någonsin.
Chip & Dale: Rescue Rangers 2 är liksom inte dåligt, det är ett mer än godkänt litet plattformsspel som man själv eller med en kompis kan lägga en givande timme på.
Men det är också allt vad det är.
En lite väl trygg och säker avslutning på Capcoms Disney-era på NES-fronten som inte alls engagerar så mycket som den borde göra.