Jag minns exakt var jag var när jag hörde Ace of Spades för första gången i ett tv-spel. Det var i Tony Hawk's Pro Skater 3 på PS2. Min dagisfröken hette nämligen Mikkey Dee (yes, true story) och detta var större än störst. Jag spelade som Rodney Mullen, åkte i ett kylslaget Kanada och försökte landa en "impossible" utan att kasta kontrollen genom fönstret.
"Samma banor. Samma moves. Samma känsla – fast i 4K"
Och nu, 20+ år senare, sitter jag här igen. Samma banor. Samma moves. Samma känsla – fast i 4K, med förbättrade texturer och ett ljud som faktiskt känns som det dunkar genom ett par slitna stereohögtalare i en skatehall från 1999. Tony Hawk's Pro Skater 3 + 4 är inte bara ett spel (eller två), det är ett återbesök till en tid då vi bar kepsen bak-och-fram, hängde på LAN och drömde om att kunna göra en real-life McTwist. Spoiler: jag gjorde aldrig en.
Tony Hawk's Pro Skater-serien var på sin tid lika mycket en del av ungdomskulturen som jeansjackor och blinkande MSN-statusar. Från första spelets pixliga wallrides till del tvås legendariska soundtrack (Guerilla Radio, någon?) exploderade serien i popularitet. Det tredje spelet cementerade seriens status med sitt nya tricksystem (reverts! manuals!) och flödande banor. Del fyra försökte något nytt: öppnare strukturer, färre klockor att jaga, mer karaktär.
Men efter ett par snedtramp (läs: Ride, Shred, Tony Hawk's Pro Skater 5) blev det tyst. Tills Tony Hawk 1 + 2 släpptes 2020 och bevisade att receptet fortfarande höll, om det bara uppdaterades med omsorg och stor respekt. Så hur håller nyversionerna av 3 + 4...? Det är som att någon hittat en glömd mix-CD från gymnasiet: blandat, spretigt, men rakt i hjärtat. Det första som slår mig är hur mycket tid som lagts på att bevara känslan, utan att spelet känns gammalt. Banorna är otroligt väl återskapade: från rostiga Foundry till solblekta College. Ljussättning, skuggor och texturer är uppgraderade, men aldrig så att det ser för rent ut. Det är lite som att se en gammal skatefilm i HD, jag ser fler repor i betongen, men skiten sitter kvar där den ska.
Det känns omedelbart. Jag trycker på start, ramlar in i Foundry, pushar fram några meter och sen: kickflip → manual → grind → revert → manual → impossible och allting bara flyter. Kontrollen sitter som en förlängning av tummen. Banorna är tajt designade små ekosystem av rails, ramper och gaps, som gjorda för att experimentera i. Jag jagar poäng, men jagar också flow. Det är fart, precision, och känslan av att vara i zonen, som när man satte tre strikes på raken i Wii Sports. Fast med mer skrikig punk i bakgrunden.
Karaktärsmodellerna är välgjorda. De gamla åkarna har åldrats på riktigt. Tony är gråhårig, Bucky Lasek ser ut som en vettig pappa och Mullen... är fortfarande Mullen. De nya åkarna är snyggt integrerade, och det finns något fint i att se flera generationer åkare dela samma rampljus (pun intended). Men det är inte bara yta. Animationerna är mjuka, fysiken sitter där den ska och trickflytet är rent beroendeframkallande. Kameran kan dock fortfarande vara en douchebag.
"Bygg en skatepark i en pool, på månen eller i en pizza"
Musiken är fortfarande pulsen i upplevelsen, trots att merparten av låtarna är nya. Endast 10 återvänder från originalen. Dessa varvas med nya spår. Valen är inte helt rätt (finns undantag) enligt mig och min petiga passion för musik, men det är en smaksak. Ljuddesignen i övrigt är stabil, brädan smäller på asfalt, grinden tjuter i öronen, och ramlar jag hårt hör jag det i ryggmärgen. För den som bara vill jaga high scores i ensamhet finns gott om innehåll. Alla klassiska uppdrag finns kvar, och när du klarat dem öppnar sig "Pro Goals" – som tar ett rejält steg upp i svårighetsgrad. Även Solo Tours lägger till ytterligare lager, där varje skater får sin egen progression.
Inte att förglömma, multiplayer. Här finns klassiska spellägen som: Trick Attack, Score Challenge, Combo Mambo. Det finns crossplay (äntligen!), och känslan av att sitta i en digital skatepark med vänner och främlingar som vet exakt hur man kedjar en 20x-kombo i Downhill Jam är faktiskt rätt magiskt. Och så har vi Park Editor, en robust byggdel där jag kan släppa loss min inre skatepark-arkitekt. Bygga en skatepark i en pool, på månen eller i en pizza? Möjligheterna är oändliga.
Det mesta funkar faktiskt. Spelet är kul, snabbt, beroendeframkallande. Tricksystemet är tajt. Multiplayern är robust. Men: strukturen i del fyra är nedskuren. Originalets friare format, där jag tidigare fick skata runt och prata med folk för att starta uppdrag – är ersatt med det klassiska "2 minuter, samla S-K-A-T-E"-formatet. Det är inte fel, men det känns som att en bit av själen tappats bort på vägen. Och ibland blir det tydligt att spelet kämpar med att tillfredsställa både nostalgiker och nya spelare. Vissa karaktärer, banor och utmaningar känns inpetade snarare än genomtänkta.
"Nostalgi på hjul"
Tony Hawk's Pro Skater 3 + 4 är inte revolutionerande, men försöker inte vara det heller. Det är en kärleksfull tillbakablick med moderna justeringar. Det är nostalgi på hjul. Visst, det saknas lite själ från fyrans original och ja, vissa tillägg känns mest som kul kuriosa. Men när jag sätter första combon i Airport, landar en BS Smith till revert till manual till casper flip – då glömmer jag allt det där. Det här är spelet från förr jag är så glad att jag får spela som nästan-50-åring.
Fotnot: Avser PS5-versionen. Även släppt på PS4, pc, Xbox (One + Series), Switch (1 + 2).
