Isometriska smygäventyr har alltid varit något jag vurmat för. Som liten tillbringades otaliga timmar med Commandos, Desperados och – framför allt – den personliga favoriten Robin Hood: The Legend of Sherwood. Genren dog dock mer eller mindre ut någon gång under 00-talet, fram tills tyska Mimimi Games gjorde stor succé med Shadow Tactics under 2016, och sedan följde upp det med bland andra en uppföljare till nämnda Desperados. När Mimimi sedermera stängde portarna var det förstås något jag tog emot med stor besvikelse. Därför var det med entusiasm jag läste att debuterande River End Games – en i sammanhanget ny studio i Göteborg (men med gott om rutin i personalstyrkan) – bestämt sig för att dra sitt strå till stacken med Eriksholm: The Stolen Dream. Och nu är det dags.
"Eriksholm är inte bara titeln utan även namnet på den stad äventyret är förlagt i"
Om namnet på spelet låter svenskklingande är det för att så är fallet. Uppenbarligen vill man beakta sina svenska rötter hos River End Games, och således är det en enligt egen utsago nordiskt inspirerad spelvärld som målas upp. Eriksholm är inte bara titeln utan även namnet på den stad äventyret är förlagt i, en hamnstad i kungadömet Rosmark. Vi befinner oss i någon form av motsvarighet till tidigt 1900-tal, och en farlig sjukdom kallad heartpox (hjärtkoppor?) härjar arbetarkvarteren. Miljön påminner mig väldigt mycket mer om Dishonored än något annat, inklusive de distinkt brittiska dialekterna invånarna brukar – namn som Ahlgren, Cederkvist och Lindberg till trots.
Jag ikläder mig rollen som Hanna, en ung tjej som själv precis tillfrisknat från sjukdomen när äventyret tar sin början. Hon hinner dock inte göra mycket mer än ta sig upp ur sängen innan hennes liv kompliceras. Hannas lillebror Herman, som tagit hand om henne medan hon varit sjuk, har inte kommit hem från ett arbetspass i den lokala gruvan och förblir försvunnen. Samtidigt dyker polisen upp på oannonserat besök då Herman tydligen är efterlyst, varvid Hanna undflyr lagens långa arm för att hitta sin bror innan konstaplarna gör det. Givetvis visar det sig raskt att Herman är insyltad i något större. Synd för syskonen, men roligare för mig då sökandet efter Herman tar Hanna (och mig) genom stadens varierande och ofta vackra miljöer. Hanna är till en början både ensam och obeväpnad, varvid gameplay under inledningen främst fokuserar på att undvika den extrema polisiära närvaron genom att använda miljöerna till min fördel och undgå att bli sedd.
Planer smids.
Miljöerna är fyllda med detaljer.
Lundgrens kran får göra jobbet.
Eriksholm är bara en liten bit av kungariket Rosmark.
Hanna reser ner i mörkret.
Det finns mycket att plocka upp längs vägen.
Ljuset fångar Eriksholm perfekt.
Omsorg har lagts på enskilda detaljer.
Har Hanna ens något val?
Mellansekvenserna är riktigt snygga.
Det finns ett tydligt narrativt fokus i Eriksholm, vilket tyvärr inte är något titeln gynnas av. Den övergripande handlingen är banal, förutsägbar och fylld av klyschor från början till slut. Det gäller heller inte bara story beats utan även hur dialoger konstrueras och hur världens karaktärer tar form. Därtill är Hanna själv en osedvanligt osympatisk protagonist. Hon är ofta tjurig, orimligt spydig och arrogant, och de olika grälen hon hamnar i med Alva (vid sidan om den snälla men tråkiga Sebastian en av två medhjälpare Hanna får med sig) fick mig att sucka och stöna titt som tätt. Allra mest plågsamt för undertecknad blir det när Hanna ger kalla handen till en individ som helt uppenbart både är mäktig och därtill vänligt inställd till henne. Varför? För att hon inte behöver någon. Hepp. Gissa vem vi trots det räddas av vid ett senare tillfälle?
"Vi är vanliga människor som möter en överlägsen fiende"
Men, men. Det finns ju ett smygarspel att ta itu med här också. De tre spelbara karaktärerna är inga mördare eller slagskämpar, så blir man upptäckt är det bara att ladda om. Just det är något jag uppskattar – att vi är vanliga människor som möter en överlägsen fiende. Alla tre spelbara karaktärer har sina egna förmågor och sätt att ta sig runt i världen, där tanken är att man kombinerar dessa. Hanna kan krypa genom ventiler och använda ett blåsrör för att låta fiender ta en tupplur, Alva kan klättra på stuprör samt använda en slangbella för att skapa distraktioner och förstöra ljuskällor, medan Sebastian är den mer fysiskt kapabla som kan sänka intet ont anande fiender bakifrån samt simma.
De olika nivåerna är mestadels väldigt detaljerade och atmosfäriska. Ibland är det rentav ögongodis, men tyvärr finns det inte så mycket att göra mer än att krypa runt och leta efter lappar och vykort (som broderar ut världen och dess invånare). Spelet tog mig blott åtta timmar att klara, och med det i åtanke tar det alldeles för lång tid innan bollen sätts i rullning. Tutorialsektionerna är långa, och totalt vistades jag runt tre timmar med bara Hanna som spelbar karaktär. Här hade man tjänat mycket på att introducera kompanjonerna tidigare. Dessutom är nivåerna byggda som pussel snarare än sandlådor; ofta finns det bara en given lösning på hur man ska ta sig an diverse hinder man stöter på. Jag saknar mer komplexitet här, fler förmågor och möjligheter att ta mig an utmaningar. Vid något tillfälle när jag hittar på en, trodde jag, fyndig lösning så vägrar Sebastian helt sonika att göra det jag vill för att “that’s not the plan”. Nähä. Tack då.
Resultatet av allt detta är att Eriksholm för mig är lite som att få en julklapp man som barn gick och väntade på från den där släktingen som man visste alltid levererade, bara för att upptäcka att paketet innehåller ett par raggsockor. Visst, de är funktionella, och motiven är mysiga, men nu går jag till mitt rum och spelar Robin Hood istället.
Fotnot: Eriksholm: The Stolen Dream släpps den 15 juli till pc, PS5 och Xbox Series. Testat på pc med Ryzen 7 3700X, Geforce RTX 3070, 32 GB minne.
