Hur mycket jag än uppskattar den vardagliga lunken och det måttliga tempot i Persona-spelen så känns det lite utdraget. Spelet kommer igång snabbt med intrigen, men däremot tar det väldigt lång tid innan mycket av den roligaste spelmekaniken (att hänga med vänner och försöka skapa sig ett virtuellt liv) verkligen tillåts blomma ut.
Jag har inga problem med att spelet är långt, men ibland slösar det med tiden i onödan, med frekventa små mellansekvenser som hade kunnat skäras ner en gnutta för bättre flyt. Särskilt i början kan du knappt ta tre steg mellan dialogsekvenserna.
Stridssystemet har byggts om.
Lite för ofta tar spelet ifrån dig kontrollen. Den där talande katten är väldigt bossig, och säger ofta åt mig vad jag kan och inte kan göra. ”Nej, du får inte träna ikväll, du är för trött”. Det är ingen stor grej, egentligen, men det sabbar ens planering ibland när spelet ibland bestämmer sig för att nu får du inte själv välja vad du ska göra.
Trots mina små och stora frustrationer så är det här en ständigt fascinerande 100-timmarsresa som utforskar många av mänsklighetens sämre sidor. En av de mest glädjande aspekterna med Persona 5 är det faktum att själva striderna och grottkravlandet – som i föregångarna kunde bli mer än lovligt repetitivt – har förbättrats avsevärt.
Man kan nu utforska en mer allmän grotta för att lösa sidouppdrag, förutom de stora och mer flådiga nivåerna där det gäller att stoppa en särskilt osympatisk förtryckare. Det finns även lite nya förmågor, som att man nu har skjutvapen och en enkel smygmekanik, som ger lite välbehövlig omväxling och dynamik till grottkravlandet.
Som vanligt handlar det om att hitta fiendernas svagheter och utnyttja dem. Det är rättframt och enkelt att lära sig, men kul att leka med. Att kombinera och skapa nya personas som hjälper en i striderna är också lika beroendeframkallande som alltid.
Tidigare drog man kort för att få nya personas, men nu har de återgått till det gamla Shin Megami Tensei-systemet där du först måste få fienden på knä, för att sedan försöka övertala dem att ansluta sig till dig. Det är mest trial and error, och det kan kännas lite frustrerande ibland, men det är mer engagerande än att dra kort i alla fall.
Jag må ha mina invändningar, och spelet är bitvis ganska ojämnt, men helheten är ändå så pass fascinerande att det är minst lika svårt att lägga ifrån sig när man kommit in i det som föregångarna var.
Persona 5 är egensinnigt, slipat, underhållande och spretigt. Det har ständigt nya trick och upptäckter bakom nästa hörn som får en att vilja fortsätta. Ett engagerande äventyr som dröjer sig kvar i bakhuvudet även efter att du lagt ifrån dig handkontrollen.
