Bakom Grundislav Games döljer sig Francisco Gonzalez, som tidigare gjort det intressanata A Golden Wake om en bostadsbubbla i 20-talets Miami, samt utmärkta Gabriel Knight-inspirerade steampunkdeckaren Lamplight City. Rosewater uspelar sig i samma universum som det sistnämnda, och är Gonzalez mest ambitiösa spel hittills, inte minst audiovisuellt. Där hans tidigare spel hade mer grovhuggna (men fantastiskt fina) pixlar så har han här gett sig på en estetik som delvis påminner en del om The Last Express, särskilt i de korta mellansekvenserna. Musiken för dessutom ofta tankarna till de första Broken Sword-spelen.
Rosewater är en sömnig stad mitt ute i ingenstans i en fiktiv version av 1800-talets USA. Namnen är ombytta (Mexico heter New Spain och USA heter Vespuccia, till exempel) och historien omskriven, men estetiken och atmosfären är lånad från klassiska westernfilmer, med viktiga stråk av steampunk.
Till Rosewater anländer före detta boxaren och aspirerande journalisten Harley, som efter snabbt får ett jobb på den lokala tidningen. Första jobbet är att intervjua den kringresande legenden och showartisten Jake, men efter ett barslagsmål blir hon istället snart insyltad i en jakt på en försvunnen forskare och hans pengagömma.
"Lite fler och mer komplexa pussel hade inte skadat"
Med andra ord kommer spelet igång rätt snabbt. Som spelare presenteras vi för de olika mekanikerna, som att du hela tiden kan göra val som karaktärer reagerar på, och ibland kan pussel lösas på olika sätt. Gemensamt är dock att det är väldigt rättframt och enkelt. Det handlar mer om driv i berättelsen och om charmiga karaktärer (och möjligheten att förolämpa dem) än om kluriga pussel. På gott och ont, för Rosewater för sig och rör sig som ett väldigt klassiskt peka-klicka-äventyr, så lite fler och mer komplexa pussel hade inte skadat.
Peka- och klicka av 90-talssnitt står på menyn.
Det finns frågor att ställa här.
Hur som helst beger sig Harley och några kompanjoner sig snart av mot kusten för att följa upp en ledtråd om var den berömde forskaren har tagit vägen. Här tvärstannar i princip skattletarintrigen och blir till en roadtrip med idel olika kortare möten längs vägen. Det blir mer som en novellsamling som ramas in av en sammanlänkande början och slut.
Flera av de korta historierna är charmiga eller intressanta på olika sätt, medan andra mest känns som utfyllnad som slutar innan de hinner komma igång riktigt. En del hade nog mått bäst av att strykas helt, medan några av de lite längre sidohistorierna – som mötet med en märklig sekt som bosatt sig uppe i bergen – hade behövt byggas ut för att ge både intrigen och karaktärerna mer utrymme. Det hade också gjort att valen känts viktigare och mer kännbara, och med lite fler komplexa pussel hade man som spelare känt att man faktiskt övervunnit lite hinder och inte bara glidit med på en mestadels behaglig resa som kanske är lite för trivsam för sitt eget bästa ibland.
Jag trivs med mina ofta rätt naiva kompanjoner (förutom den spjuveraktige men mystiske Jake, som definitivt är ensemblens uppenbara stjärna) och passar på att prata med dem närhelst tillfälle ges. De är lätta att tycka om, men liksom personerna jag möter längs vägen kryper deras öden inte riktigt under huden på mig.
Geografiska namnbyten ligger ju i tiden.
Att skrävla om fiskebravader är tidlöst.
"Ett väldigt ambitiöst spel"
Rosewater är som sagt ett väldigt ambitiöst spel. Det har system för hur mycket dina kompanjoner gillar dig, de olika sidohistorierna kan ofta sluta på flera olika sätt och mötena längs vägen är många och varierade. Dessutom är estetiken säregen och intressant, även om den tar ett litet tag att vänja sig vid. Lamplight Citys atmosfäriska pixelkonst var för mig mer omedelbart tilltalande, men spelet är mer visuellt originellt och säreget.
De stora ambitionerna kan nog ironiskt nog göra att Rosewater faller lite mellan stolarna för en del spelare. Det har inte tillräckligt kluriga pussel för klassiska äventyrsspelare och berättelsen och spelarvalen kanske inte är tillräckligt avgörande för spelare uppfödda på till exempel Telltales spel.
Men Rosewater är i mångt och mycket ett soloprojekt och som sådant är det genuint imponerande. Hantverket i sig är nog för att en äventyrsspelsräv som jag ska hålla intresset uppe spelet igenom. Men visst hade jag önskat mer tuggmotstånd från karaktärer, manus och pussel för att det ska gå bortom en gemytlig färd genom en värld som verkar mer intressant och potentiellt komplex än vad som i slutänden riktigt framkommer i spelet. Rosewater är ett spel som kanske är lite för ambitiöst för sitt eget bästa och vill lite för mycket, men för rätt publik är det ändå ett stycke djupt älskvärt äventyrshantverk.
Fotnot: Rosewater släpps den 27/3 till pc, MacOS och Linux. Testat på pc.
