Inledningsvis ser Atomfall ut att vara en blandning av Stalker och Fallout med en brittisk touch. Den som förväntar sig detta kommer emellertid bli rätt besviken. Atomfall har visserligen vissa saker gemensamt med båda, men är inte ett klassiskt survival- eller rollspel i en stor öppen värld.
Vad spelen har gemensamt är den postapokalyptiska miljön. Atomfall berättar en alternativ historia, baserad på Windscale-olyckan som hände i Storbritannien 1957, den värsta kärnkraftsolyckan i landets historia. I spelets verklighet är det tidigt 1960-tal och hela Cumberland är en obeboelig radioaktiv karantänzon, inte helt olikt zonen och världen i Stalker-spelen. I detta Cumberland kommer jag spendera min 25 timmar långa resa.
"Nu är det upp till mig att överleva"
Som spelare vaknar jag upp utan minne inne i en bunker. Efter att ha hjälp en snubbe med bandage öppnar jag valvdörren (hej Fallout) och kommer rakt ut i det radioaktiva Cumberland. Nu är det upp till mig att överleva, och det är inte en helt enkel uppgift. Inne i zonen finns nämligen domedagssekter, militärer, rånare, agenter, mutanter och robotar. Alla dessa försöker göra livet surt för mig, och inledningsvis är det väldigt svårt. Första gången jag gick ut i världen blev jag påhoppad och ihjälslagen av sex rövare. Det finns förstås även mer välvilligt inställda individer som delar ut uppdrag som sedan pusslas ihop till en story så att jag kan få reda på vem jag är och hur jag hamnat här. Men jag hade kanske önskat en lite snällare start.
Atomfall skulle kunna beskrivas som ett överlevnadsspel i förstaperson, men det släpper mig inte fri att göra vad jag vill. Det har en tydlig story (och även mysterium) att lösa. Världen är uppbyggd av mindre zoner som inbjuder till ett mer öppet spelsätt, men det är inte någon vidsträckt värld. Den kan närmare beskrivas som den i Dishonored där det finns öppenhet inom vissa gränser.
Ett uppdrag på ingående.
Rebellion är mest kända för Sniper Elite-serien. Släktskapet märks framförallt i skjutandet då detta känns ovanligt bra för den här typen av spel. Hagelgeväret är tungt och köttigt, och pistoler och andra vapen känns också precis som de ska. Smygandet är också bekant från Sniper Elite i valen att gå in högljutt eller ta ut folk från skuggorna.
"Göra blodmos av de sista med hagelbrakaren är en härlig känsla"
Att ge sig in vilt skjutande slutar dock oftast (alltid?) med döden. För det första har man sällan ammunition nog (den inte är helt lätt att få tag på) och för det andra är min karaktär bara en vanlig Svensson, ingen militärt tränad individ. Många gånger är det bättre att bara smyga förbi banditgrupper istället för att ge sig på dem. Samtidigt kan man ju få ny utrustning och annan typ av loot om man dödar dem, så det här skapar en typ av balans i spelandet. Att ligga i gräset och vänta på rätta tillfället och sen tyst ta ut så många man kan, och avsluta med att göra blodmos av de sista med hagelbrakaren är en härlig känsla. En sak är klar och det är att Rebellion kan sina skjutvapen.
Atomfall är som sagt ett överlevnadsspel, men jag behöver inte hantera vare sig hunger eller törst. Istället har Rebellion gjort så jag enbart har hälsa och kondition att sköta. Hälsa är självförklarande: skador leder till döden men kan fixas med att jag craftar bandage. Konditionen minskar när jag av att göra fysiska saker och när jag blir väldigt trött får karaktären tunnelseende och svårt att höra. Detta går också att fixa med saker jag hittar eller bygger. Crafting-systemet inbjuder till att bygga annat också, till exempel ammunition, men även annan utrustning. Detta förutsatt att jag hittat eller köpt receptet och har komponenter till byggandet. På tal om komponenter så kan överlevnadsspel känns som att det enda man gör är att rota i lådor och plocka saker. Även om det är en liknande känsla i Atomfall så är det på en mycket blygsammare nivå. Det känns aldrig som ett extra jobb där jag måste gå igenom varje rum från tak till golv efter prylar.
Ett väldigt brittiskt spel.
Det som verkligen skiner är uppdragen och mysteriet som ska lösas. Direkt när jag kliver ut från bunkern ser jag en klassik brittisk röd telefonkiosk, och telefonen ringer. Jag svarar och får ett kryptiskt meddelande. Det leder vidare till andra telefonsamtal, personer och ledtrådar. Utvecklaren har strösslat dessa ledtrådar som brödsmulor och jag blir verkligen investerad i hela mysteriet.
"De kanske har ett annan agenda"
Något som sticker ut är att det i slutändan är upp till mig att pussla ihop alla ledtrådar, utan att någon direkt håller mig i handen. Ibland kan nämligen karaktärer leda mig på fel spår då de kanske har ett annan agenda. Eller så har karaktären dött av någon anledning och då måste jag hitta andra ledtrådar. Det fina i allt är att en ny ledtråd som tar mig i rätt riktning presenteras precis när jag blivit frustrerad av att ha tappat spåret. Men om jag kör på lättaste svårhetsgraden blir spelet mer ett vanligt rollspel där jag får ikoner på kartan och pilar som visar vägen. Jag rekommenderar att inte spela så, då det förstör hela spelets grundtanke.
Världen är fylld av den brittiska känslan. Allt från de röda telefonkioskerna till teburkar jag hittar och hur invånarna pratar. Att jag befinner mig i Storbritannien är det inget snack om. Grafiskt är spelet nog lite av en lättviktare rent tekniskt, men stilen siktar inte på att vara realistisk. Den påminner snarare om kanske Fable eller Dishonored där saker och ting har lite av en serietidningskänsla över sig. Det är ingen blek och deprimerande värld, utan allt är i klara färger. Och trots den apokalyptiska känslan finns det en mysighet i världen. Den är också fylld av popkulturella referenser så som The Wicker Man, Dr Who och Pulp Fiction. Dessa har utvecklarna byggd in bra och de känns inte bara som lösa referenser.
Textstorleken är problematisk.
Atomfall är ett helt fantastiskt spel och en av årets stora överraskningar för min del. Rebellion har för mig egentligen bara varit Alien vs. Predator och Sniper Elite. Men här visar de att de kan gör andra saker när deras kreativitet får fritt spelrum. Sättet de har byggt världen och mysteriet på är unika. Världen känns inte heller skapad bara för spelaren, utan alla invånare känns som individer i samma situation som mig. Dessutom är de, uppdragsgivare eller inte, lika dödliga som jag. Jag kan till och med döda vem jag vill utan att det bryter spelet.
Däremot skapas ju problem om jag dödar någon med information jag behöver, men då finns det andra ledtrådar att hitta. Allt detta skapar för mig en av de mest intressanta levande spelvärldar jag lagt tid i. Det enda kritiska jag kan komma på är att gränssnittet är lite konstigt med väldigt stor text, att spelet ibland känns aningen daterat grafiskt och att fienderna är oförlåtande ibland i början. Atomfall är definitivt ingen kärnkraftsolycka utan ett radioaktivt strålande spel som alla bör ge en chans.
Fotnot: Atomfall släpps till pc, PS5 och PS4, Xbox Series och Xbox One den 27/3. Testat på PS5.
