Ratchet and Clank: Rift Apart (PS5 Pro)
Doctor Nefarious nappar direkt på att sno dimension-atorn (du läste rätt) men utlöser i sitt vanliga jag ett universalt dimensionskaos där alternativa versioner av oss, fiender och världar korsbefruktas! Ett rent helvete med andra ord och Ratchet och Clank har nu ett universum att rädda!
Dubbeltrubbel = Dubbelkärlek?
Nä endast Dubbeltrubbel
Herren Nefarious (vänster) som vi har att tacka för allt
Kaoset innebär att revor öppnas i spelvärlden vilket exempelvis tillåter en gigantiskt dinosaurie med en förvirrad min att landa mitt i en futuristisk stad. Jag är lika förvirrad men pangar glatt ner alla fiender med en stor vapenarsenal, det bombas, exploderas, lasras, och ibland tar jag även fram min skiftnyckel för att hamra ner ett par olyckliga satar. Det är verkligen kreativitet på steroider, åt alla håll och kanter.
Narrativet tar oss till olika planeter där revor orsakar en hel del problem och vårt uppdrag är att stoppa dessa läckor när universum bokstavligen slits isär. Det är en enorm variation på utseende och spelmekanik då vi förutom planeter också påverkas av revorna som kan ta oss till en alternativ dimension där det hänt en hel del grejer. Givetvis är det simpelt, stoppa kaoset, och banka ner Doctor Nefarious.
Reva, reva, öppna dig!
Ögongodis!
Vackert!
Men! Genom revorna möter vi på vad som ser ut att vara alternativa versioner av oss själva, Rivet är den andra huvudkaraktären och även Clank har sin motsvarighet vid namn Kit, vilket innebär att Nefarious också kanske har en motsvarighet? Dubbeltrubbel kanske?
Tonen är precis som innan sådär vrickat galen med glimten i ögat (a’la Phineas och Ferb serien som gick på Disney) där samma humor genomsyrar berättelsen från början till slut. Men trots det reagerar jag inte särskilt denna gång, jag varken skrattar eller andas tungt genom näsan, vad är det som är fel? Det slår mig ganska fort att humorn och storyn är lite väl skruvad och kalibrerad åt det barnsliga hållet.
Striderna är rätt intensiva ibland
Explosioner och effekter i mängder
Vapnen kommer i många former och påminner om gamla arkadspel
Jag känner mig som en vuxen som blundar och skakar på huvudet när jag ser ett barnprogram som skriker med ljud, färger och bisarra dialoger. Har jag äntligen blivit en grönsak? Kanske… Men det vore ju fel eller hur (nä inte direkt!) och jag tror snarare att detta är spelets största svaghet. Manuset fångar mig inte som andra verk där man både levererar skratt och kärlek till yngre såväl som äldre (med glimten i ögat) och här lyckas inte Rift Apart. Tonen och humorn tillåter spelet att vara brett, det görs i tidigare delar, och även i ett helt andra medium, men inte denna gång.
Jag sörjer att jag känner så. För det känns verkligen som att det finns mycket mer potential här. Spelet är oerhört vackert, löjligt färglatt och imponerande rent kreativt i miljöer och karaktärer men samtidigt lutar man sig på manuset som inte är lika briljant. Det finns utmaningar att bemästra, hitta gömda föremål, och panga fiender i mängder, uppgradera dig själv och vapen. Men storyn är en sådan central del här och det är just manuset som gör att det faller då det känns som att Insomniac lutat sig för mycket åt det barnsliga istället för att leverera den där upplevelsen som träffar en bred publik.
Ser verkligen ut som moderna Pixar/Disney-filmer
Jag till höger
Designen är verkligen toppklass