Binary Domain - Prata med forntidens AI och förstör framtidens robotar

Jag spelade aldrig Binary Domain som det var tänkt. Om jag gjort det skulle jag nog gett ett ganska lustigt intryck där jag satt framför datorskärmen och ropade "Damn!", "Yea!", "Charge!" för att sedan hojta "Regroup!" "Shit!" och "Love you!" med ojämna mellanrum.
Som det var satt jag istället och funderade på vilka tangentknappskombinationer jag skulle trycka för att få min spelfigur att svara på ett sätt mina vapenbröder skulle uppskatta. Men hur svarar man egentligen på en negativt ställd fråga med ett "Yea!", "Nah!" eller "Shit!" utan att skapa missförstånd? Vad är det jag egentligen uttrycker med de olika förinställda svaren? Man kan säga att mina försök till konversation gick sisådär.

• Plattformar:PC, PS3, Xbox360 (Testat på PC)

• Release:2012-02-16

Binary Domain är ett spel om att skjuta sönder robotar. Det lånar Gears of Wars Cover Shooter-spelstil och är fyllt med intensiva strider i varierade format, bakom lådor i lagerhallar, i slingrande kloaker, på långa tåg eller framfarande på motorvägen långt över hastighetsgränsen. Det är i mångt och mycket ett klassiskt actionspel där musiken och ljudeffekterna gör sitt för att låta dig leva dig in i den klassiska actionestetiken, samtidigt som spelets konversationer ibland gör sitt för att få dig att tänka efter om du verkligen vill leva dig kvar. Du får ragga på en snygg tjej, försöka bonda med dina vapendragare och samla till dig allt kraftfullare vapen och tuffare motstånd under resans gång. Men under den rättframma ytan gräver spelet också ner sig i filosofiska diskussioner om vad som egentligen är mänskligt och var gränsen går mellan människor och robotar, biologiska nervtrådar och elektroniska kretsar, biologiska och syntetiska blodsdroppar. Det ställer sig frågan om den gränsen överhuvudtaget finns och om den i så fall går att sudda ut så mycket att det inte längre spelar någon roll.
Binary Domain är också fyllt med lager på lager av ost och kommer med en fransk serviceinriktad plåtniklas, så ta med dig en flaska vin.

Spelet är utvecklat av studion Ryu Ga Gotoku ("Som en drake" -Segas CS1 team som även utvecklat Yakuza-serien) och utgivet av Sega 2012 och går lätt att placera i facket av alla tredjepersons cover shooters som var så vanliga på den tiden. Men det har en tvist.
Istället för att slåss mot monster, människor eller utomjordingar, slåss du mot robotar - enbart. Det visar sig vara spelets i särklass bästa designval - för att att slåss mot robotar är så mycket roligare än jag kunnat förställa mig innan jag började spela, mestadels för hur utvecklarna implementerat hitboxar för robotarnas varenda kroppsdel. Eftersom fienderna är robotar har de inga "livsviktiga" bitar. Det betyder att om du skjuter av benen kommer de börjar krypa runt på magen. Skjuter du av huvudet på en robot kommer den förlora förmågan att skilja vän från fiende och börja attackera andra stridsmaskiner. Om du istället skjuter av robotens vapenarm kommer den helt enkelt plocka upp vapnet med sin andra arm.

Det är inte alla robotar som kommer i mänskliga former. Spelet inkluderar ett och ett halvt tjog fiendetyper och bossar, som rör sig om om allt från stora massförstörelsevapen som efterliknar bältdjur, gorillor och spindlar till mer människoliknande fotsoldater, prickskyttar och till och med balettninjor. Sammantaget känns det som om det är fiender som skulle kunna dyka upp i ett Mega Man, Sonic eller TMNTspel.

Standardrobotarna påminner en hel del om fotsoldaterna i Teenage Mutant Ninja Turtles

För att hjälpa dig att reducera metallmänniskor och plåtmonster till skrot, erbjuder spelet en samling inte så innovativa, men fortfarande trivsamma knallpåkar. Varje puffra känns annorlunda att hantera och är bra på olika situationer, men det bästa vapnet är och förblir ditt startvapen som följer med dig under hela spelet och som också är den enda bössan du kan uppgradera under spelets gång. I slutet av spelet är den så kraftig att den kan slita sönder även den mest kraftfulla pansaren på några sekunder vilket också gör spelet alltmer underhållande ju längre du kommer. Skjutjärnet är dessutom utrustat med ett alternativt skjutläge där du smäller iväg dina fiender med en stor, sprakande chockprojektil som blåser undan söndersprängda robotar åt alla håll, ett riktigt spektakel att beundra.

Jag kommer inte ihåg vad som hände här... men det är en rolig bild

Spelet äger rum i ett framtida Tokyo där robotar har tagit över i stort sett alla arbetsuppgifter från mänskligheten. Havsnivåerna i seklets början ökat dramatiskt på grund av klimatförändringar och städerna har därmed börjat växa uppåt och omgetts av enorma havsmurar som gör det möjligt att bo kvar över såväl som under den nya havsnivån, även om det senare är en plats där endast de fattiga bor. De rika har flyttat upp till plattformar som byggts längre upp mellan skyskraporna, lite som i Star Wars Coruscant eller Tarsis.
Du spelar som den generiska amerikanska killen Dan Marshall som röstskådespelas av den generiska amerikanska killen Travis Willingham. Dina medhjälpare är den generiska asiatiska tjejen Faye (Sniper), den generiska svarta snubben "Big Boo" (Big guns), den generiska brittiska Charlie (Smg) och Rachel (Rocket Launcher), och den inte så generiska franska roboten Cain (Automat-pistol). Vad jag försöker säga är att spelets karaktärer mestadels är generiska, åtminstone till en början.
De två amerikanerna Dan och Big Bo är oprofessionella, för mycket oväsen (urusai!) och är oberörda av det mesta som händer på slagfältet, men kan också göra sitt yttersta när det väl gäller. De två britterna är i jämförelse pompösa, arroganta och spända i sitt förhållningssätt. Till sällskapet ansluter sig också en fånig fransman, men han dör efter en kort stund.

Det här är du - vänta lite nu... är inte det där Adam Sandler?

Figurerna ovan är soldater i det multinationella militärförbundet Rust som är i Tokyo på otillåtet besök för att gripa en robotforskare misstänkt för att bryta mot den nya genèvekonventionen, som förbjuder skapandet av robotar osärskiljbara från människor. Spelet gräver sig ner i det här ämnet ganska mycket vilket förmodligen är biten jag gillar mest med det, förutom slagsmålen då. Vi människor blir alltmer artificiella själva, med mekaniska kroppsdelar, interna och/eller externa. Vi kan potentiellt ändra generna i vår framtida avkomma, liksom koden i ett datorprogram och i framtiden kanske också ladda in ny "programvara" i våra hjärnor. Om robotar beter sig, fungerar och ser likadana ut och som människor och ingen, inklusive de själva, vet om att de är robotar - är det då någon egentlig skillnad?

Det var här allt började, med en man som ville komma närmare sin dator

Men se hur illa det gick!

Några andra teman spelet går in på är Frankenstein komplex (i spelet beskrivet som rädslan att skapa något som är bättre, smartare eller starkare än människor), amerikansk-japanska handels- och geopolitiska relationer, ojämlikhet, japansk isolationism, transhumanism och buddhism. Även om alla teman i någon mån samspelar med varandra blir effekten av dess budskap på mig som spelare något begränsad.
Ett tillfälle där till exempel orättvisan i Tokyo år 2080 gestaltas är en scen som utspelar sig på det "pretentiösa" caféet nedan, det "elitistiska lyxcaféet" där en Soy Milk Latte kostar så mycket som... attans jag glömde kolla menyn från 2080. I skrivande stund kostar den dock ¥380, ungefär 25 kronor, vilket är samma som på min lokala bensinmack. Det är lite komiskt att företaget tillåtit sitt varumärke att i spelet användas som ett exempel på ett moraliskt dekadent lyxhak, eftersom det just är bara en av många liknande cafékedjor som finns lite överallt i Tokyo. Men, du vet, all publicitet är bra publicitet.

So swanky!

Sammantaget kanske det är för många teman att försöka pressa in i ett cirka 10 timmar långt spel där den huvudsakliga sysselsättningen är att skjuta hål i robotar, men även om vissa teman blir en aning ytliga fungerar ändå storyn i stort sett bra. Den relativt korta spellängden gör också att varken striderna eller berättelseklippen hinner bli tråkiga. Tvärtom spär spelet på med mer och mer underhållning ju längre du kommer.

Jag nämnde tidigare att Binary Domain är fyllt med ostighet, vilket bara förstärks av spelets stereotypa figurer. Jag gillar ost lika mycket som vem som helst, men en del av den i det här spelet är av den blå sorten, som legat för länge i kylen. Du kan fortfarande med viss risk för din hälsa äta den, om du skär bort de värsta bitarna där det blå börjat skifta till en nyans av rödgult eller täckts med grönvita fluffiga moln, eller för att den här allegorin ska fungera, väljer att inte lyssna på vad hjältarna säger så noggrant, men även då behöver du många glas vin för att skölja ned det med.
Spelets konversationer är ibland pinsamt dåliga och det känns ibland som att manusförfattaren/ översättaren tvingats göra vissa karaktärer på ett överdrivet stereotypt sätt fast han egentligen kan bättre, något jag tror då spelets figurer faktiskt känns mer välskrivna och trovärdiga i senare bitar av storyn. Vid ett tillfälle introduceras en tjej till sällskapet, en elitsoldat alltså, då vår hjälte Dan genast börjar diskutera med sin kompis Big Bo om hur hon ser ut som den där skådespelerskan i den där "vuxenfilmen" de båda sett... ugh... mer vin tack.

Medan du spelar prisar dina kamrater upprepade gånger hur "awesome" du är och frågar om du kan "keep it up" till vilket du behöver svara "yea" eller "damn it" hela tiden. En av dina allierade säger om och om igen "Even I am impressed!" när du smattrar sönder diverse robotförband. Jag skötte alla mina talade ord med tangentbordet, men det hela kan potentiellt bli ännu mer absurt eftersom spelet inkluderar en funktion att istället prata med dina datorstyrda anhängare med mikrofonen på ditt headset, i vilken du också kan utfärda order som stanna, omgruppera och anfalla. Med denna konstanta kaskad av hyllningar och komplimanger börjar jag känna mig tilltalad som om jag vore en viss orangetintad gubbe som börjar gapa om han inte konstant får uppmärksamhet. Men samtidigt är spelet inte särskilt tydligt i när du faktiskt gjort dina stridskamrater nöjda eller ej, då i samma fajt någon kan ha hyllat ens insats om och om igen sedan efter allt har lagt sig komma fram och fråga varför man är så himla kass på att fajtas för. "Damn!" och "Shit!" morrar jag med tangentbordet. Det saknades ett alternativ för "Meh".

Alla dina vänner har en lojalitetskala, som går upp om du svarar på deras frågor på "rätt" sätt (inte svarar "Shit" när de frågar om du tycker om att läsa böcker till exempel), eller om du förstör robotar snabbt nog. Det lättaste sättet att göra dem besvikna är om du råkar skjuta dem under striderna, något som är irriterande lätthänt då de har en tendens att springa rakt in i din skotteld. Hur mycket de gillar dig påverkar hur bra de lyder dina order och även hur storyn urartar sig. Många gånger under spelets gång behöver ditt team dela på sig och du får då välja vilka vapendragare du vill ta med dig för stunden, vilket också påverkar berättelsen och vilka av dina följeslagare som är med i viktiga händelseförlopp. Eftersom alla dina vapenbröder (och systrar) har olika förmågor och uttrycker sig på olika sätt betyder det att det finns flera anledningar till att spela om spelet på nytt. Under en bana, när du är i full färd att infiltrera ett företags anläggningar behöver en av dina soldater plötsligt lätta på trycket i en av företagets faciliteter. Medan han sitter och bajsar kämpar resten av insatsstyrkan sig igenom flera attackvågor med mordinställda androider. Min sniper Faye och robotkompis Cain tar det hela med relativ ro, men jag undrar vad den högfärdiga kommandosoldaten Charles skulle sagt om saken om jag istället tagit med honom. Kanske hade han hållit sig för näsan.

Det är mycket skitsnack i det här spelet

Även om striderna i det stora hela är underhållande är vissa av bossarna lite väl bulletsponge-aktiga, samtidigt som de är så snabba att det inte går att undvika deras svepande attacker eller hopp rakt mot en. Om Dan blir skadad ligger han på marken och kan skjuta vidare med sin pistol medan du med tangentbordet eller micken ropar på några av Dans kompisar att ge honom en uppiggande spruta, eller så får du Dan att självadministrera vilket alltid ser lika roligt ut. Kontrollerna för att springa, gömma sig och skjuta fungerar för det mesta bra, både med kontroll såväl som med mus och tangentbord, men i en fajt där du hackat dig in i en stor robot och använder dess kanoner för att slå ut allt motstånd tar det evigheter att vända sig om du styr med musen. Med handkontroller fungerar dock omkringtittandet fint.
Det finns andra bitar av spelet som kunde ha gjorts bättre eller inte spelar så stor roll, så som hur du kan förbättra dina och dina anhängares stats genom att sätta in nano-tech i deras rustningar (något jag glömde bort efter första banan) eller hur du kan plocka på dig underrättelsetexter utspridda runt om i världen. Jag ser inte poängen att hålla informationen gömd på det sättet. Mitt under stridens hetta har jag inte så stor lust att springa och leta efter gömda textsamlingar. Det vore bättre att dessa codex bara blev läsbara när något nytt introducerades. Slutligen kan du när du väl klarat spelet inte skippa eftertexterna, vilket alltid är ett minus.

Det finns gott om underhållande fordonsjakter, antingen där du kör fordonet själv eller där du skjuter ut ur det medan din vapendragare kör.

Sammanlagt levererar ändå Binary Domain där det räknas. Spelet är grafiskt ett typiskt PS3-spel, men särskilt ansiktsanimationerna och vissa ljuseffekter är tjusiga att titta på och jag gillar musiken som gör mig sällskap under tiden. Striderna är roliga, storyn har ett par intressanta teman, dina kamrater är stereotypa men de blir en aning mer intressanta under spelets gång, även om de ytterst sätt är rätt så slätstrukna och lider av ibland absolut hemska talmanus. Men om du tycker om Cover Shooters och är OK med bristerna jag nämnt ovan är det inte alls ett dåligt köp (15 euro på Steam).

Köp det om du har tid och pengar att spela med. Men glöm för guds skull inte vinet.

Tack! Ja jag gillade det mer och mer ju längre jag kom in i det. Sista 3 banorna var toppen!
Kanske för att jag kör på PC - men känns snyggare än ps3 på nåt sätt.

Helt ok var det!

Hej Kazu! Uppe sent igen? ^^
Ja eller hur? Att skjuta loss bitar på robotarna och se hur alla plåtar lossnar är riktigt angenämnt!

Jag körde igenom 1 1/2 gång kan man säga
Vilka var dina favoteammates? Jag tog mest med mig Faye och Cain

Det är rätt så kort så du hinner nog om du är sugen!

Ja... det är jäkligt kul att spela, och blir bättre ju längre det går. Men herregud, vissa av dialogerna... gah!

Ha det så kul! Och hett tips, investera i din puffra!
Det blir så mycket roligare när den börjar kunna åsamka ordentligt med skada.