De envisa ryktena om en nyversion av Bethesdas nästan tjugo år gamla klassiker The Elder Scrolls IV: Oblivion visade sig vara sanna, och helt plötsligt gick det hela från rykte till faktum. Oblivion är alltså tillbaka, nu med undertiteln Remastered och även om mycket är uppdaterat finns det massor av detaljer som påminner om svunna tider.
"En blek, lätt väderbiten nordling med rejäl snorbroms"
Det är inte utan en stark déjà vu-känsla som jag inleder äventyret. Fast i en cell under det kungliga slottet ombeds jag konstruera min avatar. Trots att verktyget precis som tidigare ger mig väldig stor kreativt frihet när det kommer till diverse anletsdrag och hudfärg lägger jag band på mig. Istället låter jag verkligheten blöda över i spelens värld och försöker skapa en karaktär som påminner om mig själv. Resultatet blir en blek, lätt väderbiten nordling med rejäl snorbroms och plirande små ögon. Jag väljer också att vara förlagan trogen och låter slidern som styr över de gråa håren glida aningen mer åt höger än vad jag egentligen vill. Några valmöjligheter för kroppsform eller övrig fysik finns tyvärr inte, precis som förr.
Efter en dryg halvtimmes plitande, som ändå måste anses vara i underkant jämfört med hur lång tid det kan ta, är Fjolrik Zulvard född. Ja, försök själva att få till ett vettigt fantasy-klingande namn när man jagar initialerna FZ. Som om det var igår springer jag sedan in i kung Uriel Septim, rymmer från min fängelsecell, rånar lönnmördarmunkar på deras särkar och brottas med såväl råttor som obehagliga små troll. Jag har gjort detta många gånger förr, men aldrig har det varit så snyggt och följsamt.
En åldring i ny kostym
Unreal Engine 5 och Nvidias uppskalningsteknik DLSS gör under för det grafiska. I de inledande fängelsehålorna ser det nästan orimligt tjusigt ut. På många sätt är Oblivion lika ståtligt som jag minns det, men vid direkta jämförelser häpnar jag över hur stor skillnad det faktiskt är. Facklor kastar realistiska skuggor på väggarna och de högupplösta texturerna gör under för inlevelsen. Det är lätt att missta Oblivion Remastered för ett helt nytt spel. Men när jag väl hittar ut ur kloaken börjar datorn att kippa efter andan. Det som var uppemot 60 fina bildrutor per sekund sjunker drastiskt och det känns nästan som att Fjolrik håller på att svimma av sin nyfunna frihet.
Det krävs en del pillande i grafikinställningarna för att få till en njutbar upplevelse. Men i den öppna världen hostar det till ofta och pop-ups är frekventa. Jag sitter inte på den starkaste hårdvaran men har ändå ett grafikkort som ligger inom vad Bethesda rekommenderar, så lite optimering hoppas jag ändå på i framtiden. Även om det öppna landskapet inte är lika grafiskt imponerande som det inledande partiet glöms det snabbt bort när jag fritt får strosa runt och hitta på egna upptåg.
Fjolrik Zulvard till er tjänst.
"Far åt helvete!", sa någon. "Okej", sa jag.
"Ja, det var du som klubbade ihjäl honom, Dion."
Rånas av lejongubbe eller slåss till döden? – Valet är ditt.
Cashen ska in, om den så ska tas från ett brinnande lik.
Dr Phil, är det du?
I grottor och inomhus är det ofta nästan overkligt tjusigt.
Även om jag personligen känner igen mig finns det flera nyheter på plats som underlättar mina strapatser i kungariket. Kompassen är förbättrad och numera kan man också sprinta så långt som ens uthållighet tillåter. För alla som ändå tenderar att gå vilse kan jag rapportera att utvecklarna också har valt att inkludera Clairvoyance-besvärjelsen från Skyrim. Den skapar ett glittrande stråk av ljus som leder vägen mot ditt nuvarande mål. Men innan min resa kan fortsätta bestämmer jag mig för att göra en avstickare till huvudstaden.
"Tokstirrar på dig med spikraka armar"
Troget originalet är alla laddningssekvenser kvar, så det blir små pauser vid alla portar och dörrar. Trots att bara rör sig om några några sekunder åt gången så stör det ändå flytet en aning. Det medför också att staden, som är indelad i olika distrikt, upplevs ännu mer segmenterad och svår att orientera sig i än vad jag minns. Väl i köpmannadistriktet letar jag mig fram till butiken Copious Coinpurse för att kränga av en massa ihopsamlat skrot. Allt från guldklimpar och juveler till ett par stekar råttkött och ett rostigt harnesk. Allt ska bort så jag får råd med ett nytt svärd. Tyvärr råkar jag i all iver också sälja mina fina läderbyxor, en fadäs som upptäcks först när Fjolrik ska ge sig ut på sin första ridtur. Inte undra på att pållen var gratis... Hästhandlaren ville nog bara kvickt bli av med den byxlöse dåren som stövlat in och börjat ställa märkligt näsvisa frågor om mästertjuven “Gray Fox” och annat lösryckt skvaller.
Tokerierna är lika många som de potentiella äventyren. Jag skrockar till när alla man inleder ett samtal med släpper allt de har för händerna och sedan tokstirrar på dig med spikraka armar samtidigt som kameran zoomar in rejält på deras ansikten. Bethesda har förbättrat läppsynken och spelat in ny dialog, men den stela leveransen känns igen ofta hör man icke spelbara karaktärer ha de lustigaste konversationerna. Ett rejält frust uppstår också när jag springer på stadsvaktens ledare, som sekunderna efter att han hjälpt mig att hacka ihjäl en före detta uppdragsgivare häpet frågar sig själv hur dödsfallet kunnat äga rum.
Jag råkade sälja mina byxor. Hatar när det händer...
Jajjamän, häsrrustningen är tillbaka!
Vid ljuset i tunneln, där börjar äventyret på riktigt.
Trasdockefysiken går inte heller av för hackor. Antingen så får den fienderna att kollapsa pladask eller hejdlöst flyga iväg när jag får till riktiga fullträffar med Fjolriks gigantiska tvåhandssvärd. Mången gång hittar jag också lik som placerats i lika omöjliga som skrattretande positioner. Såväl smyg- som stridsmekanik är uppdaterade och jag förlitar mig oftast på överraskningsanfall i kombination med amatörmässigt pilbågsskytte. Utöver att ta på mig mindre sidouppdrag utökar jag kassan genom vanliga (o)hederliga inbrott, och trots att det nästan gått två decennier sedan jag trilskades med att dyrka lås sitter reflexerna i ryggmärgen. För första gången förstår jag mig också på minispelet där man ska välja rätt typ av samtalsämnen för att vinna de andra karaktärernas gunst.
Sömn är ett måste om man vill levla.
Trasdockefysiken framkallar ständigt komiska situationer.
Sammanfattningsvis är spelet riktigt underhållande och innehållsrikt. Jag hinner utforska övergivna borgar, djupa gruvor och fajtas mot flera stråtrövare innan huvudberättelsen drar igång på riktigt. Utvecklarna har verkligen lyckats med balansen att behålla lagom mycket från grundspelet och förbättra aspekter som fungerade mindre bra. Jag uppskattar verkligen de nya, mer lättnavigerade menyerna och det omarbetade levelsystemet där man numera får tolv poäng att dela ut, till skillnad mot originalet som var ganska trasigt där.
För att kunna avnjuta Oblivion-remastern på bästa sätt måste nostalgiglasögonen sitta stadigt planterade på näsryggen. Då förlåter man tillkortakommanden som de stela dialogerna och ofrånkomliga fysiska buggarna. Någon som aldrig upplevt originalet får garanterat en helt annan upplevelse. Personligen kommer jag fortsätta äventyra, mysa och njuta av den oavsiktliga komik som The Elder Scrolls IV: Oblivion Remastered bjuder på. Har du de minsta varma känslor för Bethesdas klassiker tycker jag att du ska göra detsamma.
Fotnot: Oblivion Remastered släpptes den 22/4 till pc, PS5 och Xbox Series (plus Game Pass). Testat med Intel Core i7-12700H, RTX 3070 Ti, 16 GB RAM.
