"Tomorrow comes." Orden yttras gång på gång i Clair Obscur: Expedition 33. Ett löfte om att morgondagen alltid kommer oavsett hur sargat nuet är. Vänner dör och undergången nalkas, men tårarna måste torkas och blicken riktas norrut. Dit ingen någonsin har nått förut.
Premissen är glasklar i Clair Obscur. Detta trots att det tar oss med till en annan värld. I världens ände finns "Målarinnan". Som en klocka låter hon penseln svepa en gång om året. Det hon målar är något så världsligt som siffror. 38, 37, 36, 35, och så vidare. I samma stund som 33 ersätter 34 försvinner de invånare i staden Lumière som råkar vara just 34 år gamla. De möter sitt slut hand i hand med sina barn, vänner och älskade. I ett virrvarr av blomblad löses de upp i ingenting.
Människorna blir färre för varje år. Snart kommer ingen att finnas kvar. Barn skaffas tidigt, ibland inte alls. Man har ju så förtvivlat lite tid med varandra och den blir mindre och mindre.
Reglerna är klara, men brutala. 33-åringarna är näst på tur. En del väljer att möta slutet i ett stilla vemod medan andra kämpar. Morgondagen kommer, och då ska expedition 33 lätta ankar och styra mot okända land för att stoppa Målarinnan. På 67 försök har ingen lyckats.
Världen bortom Lumière är gåtfull. Trasiga städer, soliga skogar där vi sicksackar mellan döda kroppar, och en grotta vi går genom samtidigt som fiskar simmar runt våra huvuden. Om reglerna är enkla är miljöerna mindre handfasta. Rentav abstrakta. De blir inte så spännande som premissen ger sken av. Vackra kulisser. En liten stad med en särskild sorts sagofolk får mig att sucka djupt. Jag tror att man jagar konst, men det blir mest konstigt.
"Det som borde vara äkta blir ett ältande"
De som bär berättelsen träffar hårdare. Tonåriga Maelle är hälften så gammal som de andra, men fast besluten att följa sin "storebror" Gustave på den expedition som, enligt oddsen, bara kan sluta på ett vis. Något som kvarglömda journaler från tidigare expeditioner belyser. Lune och Sciel är två andra som gör resan. Fler blir det. Det är välspelat, manuset sprakar till, men det är också lite för mycket. Jag dränks i känslosås. Det är sorg, melankoli, glasartade blickar, blodiga ansikten och ofta "förhöjs" scenerna av smöriga ballader och pampiga operor. Det behövs inte. Åtminstone inte så här ofta. Jag tycker ju redan om Gustave, Maelle och kompani. Det som borde vara äkta blir ett ältande.
Slutet kommer för alla som är 34 år. Nästa år är det över för nästa årskull.
Den vackra världen blir snabbt farlig.
Det finns en världskarta!
I lägret delas ögonblick av stillhet med varandra.
Det ser franskt ut, men ter sig som ett japanskt rollspel.
Samtidigt – och detta är viktigt – finns ögonblick som greppar tag, som drabbar en fullständigt. Vändpunkter och omkullkastningar. Kärnan i Clair Obscur är skickligt vävd. När jag efter ungefär 25 timmar går i mål är det med en känsla av att ha upplevt något. (Vill du uppleva precis allt är löftet en 60 timmar lång resa.) Vissa twistar anar man på flera mils avstånd, men samtidigt finns det nyanser och inspel som fullständigt slår undan ens ben. Berättelsen förtjänar sina stora ögonblick. De ristar in sig i huden.
"Ett spännande möte mellan fransk estetik och japansk metodik"
Så trots en del frågetecken är den franska studion Sandfall ett stort utropstecken. Personligen gläds jag extra åt japanska influenser. Som grädde på la belle époque-moset råkar nämligen Clair Obscur vara ett jrpg. Ja, faktiskt. Det blir ett spännande möte mellan fransk estetik och japansk metodik. Det finns en världskarta. Bara en sån sak. I början vandrar vi genom en liten bit av den men mot slutet är hela världen vårt ostron, med extra dungeons och giftiga superbossar. Ofta pausar expeditionen kring en lägereld à la Chrono Trigger. Där levlar jag vapen och relationer. Ger expeditionen bäst förutsättningar.
Det behövs, för striderna är ett intenstivt pussel."Intensivt" och "pussel" hör månne inte hemma i samma andetag, men det är svårt att förklara dem med andra ord. Likt ett klassiskt jrpg sker holmgångarna i tur och ordning. Vackert så, men likt exempelvis Mario & Luigi-serien ställs realtidskrav. När de bedrägligt vackra varelserna går till attack kan du väja undan, något som går hyfsat lätt med lite träning. Men den som vill och vågar kan kontra, men då krävs total tajming. Jag har både vänt strider – och blivit fullständigt överkörd.
Fiendens svingande (kan vara både ett, två och fem svep) blir som en dans och här och då blir Clair Obscur närmast ett rytmspel. Nya monster väller in och då behöver man lära sig nya trick, men spelet är skickligt på att med ljud och rörelse dra in dig i den farliga tangon.
Med tiden lär du dig nya kontringar, tvingas hoppa och anpassa dig till nya spelregler. Det gör jag med glädje, inte minst då var och en av de spelbara hjältarna kommer med en rik verktygslåda. Maelle, till exempel, svingar svärdet likt en olympisk fäktare. Genom sina moves kan hon få olika hållningar, sådana som skyddar mer, som skadar mer (både henne och fienden), och ett som ger tvåhundra procent mer skada. Jag tackar och bockar.
Varje karaktär kommer alltså med sina uspar. En låter dig under varje strid ta dig från "D", via "C", "B" och "A", till "S". Träffar du höjs betyget, träffas du sänks det. Olika attacker gör mer skada på vissa nivåer. Lune är en fena på trollformler och kan, genom att pyssla med olika element, boosta sin magi. Synnerligen udda fågeln Monoco har i sin tur ett slags lyckohjul – minus "lyckan". Det är ju du som med tungan rätt i mun kan styra hjulet dit du vill.
Svaga punkter hos monster kan ge dig en "edge".
Miljöerna är vackra, men känns lite som kulisser.
I världen finns journaler från tidigare expeditioner.
Att väja undan går an, men att kontra är svårare.
De som "försvinner" gör det i virvlar av blomblad.
Det frenetiska pusslet fortsätter att läggas, och jag lär mig att matcha mina pjäser med varandra. Lune får tutta fyr på fienden, något som gör att Maelle snabbt kliver in i sitt livsfarliga "virtuösa" fäktningsläge. Det gäller att hitta metoder, men också att vara öppen för att spelet plötsligt kastar in något nytt från vänsterflanken. Striderna blir där – vill jag påstå – som Clair Obscur når sin fulla potential. Plötsligt köper jag fullt ut operetten i bakgrunden, den förstärker ju den livsfarliga dans jag deltar i. Den som låter fransk, känns japansk och ser ut som en rörlig tavla.
"Har sidor som är lätta att älska och svåra att glömma"
Clair Obscur: Expedition 33 är på flera vis en triumf. Premissen är ljuvlig, världsbygget i grunden svårt att motstå och den fransk-"japanska" kombon suger jag i mig. Zoomar man in på världen ser man skavankerna. Att utforska den är ibland virrigt och abstrakt. Sprickor uppstår och genom dem flödar tårar, arior och känslor, men desto färre nyanser. Sandfall är en studio att hålla ögonen på, men når inte hela vägen i debuten. Men. Tomorrow comes.
Och redan här och nu har Clair Obscur sidor som är lätta att älska och svåra att glömma.
Fotnot: Clair Obscur: Expedition 33 släpps på pc, PS5 och Xbox Series X|S släpps även på pc och Xbox Series den 24 april. PS5-versionen testad.
