Baldur's Gate: Enhanced Edition – världens bästa CRPG

Titel: Baldur's Gate: Enhanced Edition
Utvecklare: Bioware (Beamdog gjorde nyutgåvan)
Genre: Klassiskt fantasy-RPG av yppersta valör
Release: 1998 (nyutgåvan Enhanced Edition kom 2012)

Jag hade knappt fått fjun på överläppen när jag hittade “Baldur’s Gate” under julgranen, 1999. Egentligen hade jag ju önskat mig “Diablo”, men det var slutsålt och butikspersonalen sålde istället in “Baldur’s Gate” till mina datorspelsförvirrade föräldrar. Och Satan – en sån lyckträff det skulle visa sig va! Inte för att “Diablo” på något sätt är ett dåligt spel, men att få stifta bekantskap med “Baldur’s Gate” som nästan-tonåring visade sig vara en transformativ upplevelse. Jag hade ju växt upp med “Street Fighter II”, “Super Metroid” och “Final Fight”... Det var där kärleken till spelens värld föddes, men “Baldur’s Gate” var spelet som såg till att ta spelandet in i tonåren på ett sätt de andra inte kunde. “Baldur’s Gate” är, kort sagt, anledningen till att jag spelar än idag.

Det här var som sagt 1999. En helt annan tid, fortfarande ett par år innan “Sagan om Ringen”-filmatiseringarna tog mainstream-publiken med storm (och ännu flera år innan “Stranger Things” normaliserade rollspelsnördandet för den stora massan).

Att spela “Baldur’s Gate” och få dela det med sina vänner var något magiskt 1999, det var som att vi hade en fantastisk hemlighet de andra inte förstod sig på. “Baldur’s Gate” var spelet som nästan på egen hand lärde mig engelska och introducerade mig för märkvärdiga begrepp som THAC0 och det övermänskligt kaxiga att ha -7 i AC och 18/00 i styrka. Det var knasiga, digitala tärningar som inte såg ut som vanliga tärningar och en helt öppen och gigantisk värld att förlora sig i. Det var ett spel som sprängde min hjärna, som upplöste alla begränsningar jag trodde spel hade och övertygade mig om rollspelens förträfflighet för all framtid. Det gjorde mig, kort sagt, till en riktig trähatt.

I “Baldur’s Gate” är det en hård och skoningslös värld som väntar. Den oförberedde dör redan av vargarna utanför Candlekeep – en golgatavandring varje noob skall vandra. Och platserna... Platserna är ikoniska, legendariska! Det är en grumlig story utan fast form där man spenderar första halvan av spelet med att äventyra runt landsbygden i blindo, innan verkligheten kommer ikapp och storyn tar fart och det går upp för en vem man egentligen är. Spridda runtom i världen finns en handfull olika potentiella följeslagare, du kan köra solo eller ta med dig en grupp på upp till fem härliga, minnesvärda figurer. Vem kan glömma huvudpersonens barndomsvän Imoen, den spralliga tjuven som alltid har nåt upptåg på gång? Eller magikern Edwin, som är så där outsägligt genomond på ett sånt typiskt Disney-sätt att han snarast blir oförargligt komisk? Eller den buffliga krigaren Minsc, mannen med en gigantisk miniatyrrymdhamster i fickan?!

När jag nu spelar om “Baldur’s Gate” för... tionde gången, eller så, så slår det mig något som jag nog alltid egentligen har vetat. “Baldur’s Gate” är ett bättre spel än tvåan som alla pratar om – japp, så är det. Det är en kulle jag är beredd att dö på vilken dag som helst.

Äventyrandet i Athkatla är visserligen top notch det med, men 90-talets D&D var alltid bättre anpassat för låglevel-spelande snarare än höglevel – vilket är uppföljarens stora svaghet. När det i “Baldur’s Gate” räcker med vargar, björnar och en och annan bandit för att skapa intressanta utmaningar så är “Baldur’s Gate II” sprängfyllt med mäktiga demoner, Gandalf-trollkarlar och drakar i vartenda gathörn. Att ha sådana enorma hot springandes överallt faller på sin egen orimlighet. Det gör att den i övrigt välgrundade spelvärlden känns mindre trovärdig och mer som ett, eh, spel. Även fantasy måste vara trovärdig och logisk inom sitt eget universum, annars blir det bara pannkaka av allt.

Egentligen är det lite konstigt...

Både att “Baldur’s Gate” överhuvudtaget existerar och att det blev så pass bra. Det är frukten av några nyexaminerade, kanadensiska läkares hårda arbete. Bioware-grundarna Ray Muzyka, Greg Zeschuck och Augustine Yip drev en spelstudio samtidigt som de jobbade som läkare innan utvecklingen av “Baldur’s Gate” blev så krävande att Muzyka och Zeschuck tvingades lägga läkarrocken på hyllan för att finslipa trähattandet (Augustine Yip valde att gå tillbaka till den medicinska världen på heltid istället). Att de två förstnämnda gav upp en lukrativ framtid som läkare för att satsa på något i sammanhanget så banalt som att bli spelutvecklare – det, det kan rollspelare världen över tacka sin lyckliga stjärna för.

Det var så Bioware föddes, och utan någon verklig erfarenhet av rollspelsutveckling landade doktorerna den (då) halvljumma D&D-licensen och prånglade på något omöjligt sätt ut det bästa västerländska rollspelet någonsin. Kanske var det naivitet och okunskap som gjorde att de vågade och lyckades, för hur gör några glada nybörjare annars ett helt revolutionerande datorrollspel som nästan på egen hand återupplivade en hel slumrande genre?

“Baldur’s Gates” betydelse, både för mig personligen och spelbranschen som helhet, går inte att överskatta. Det värmer mitt gamla nördhjärta att “Baldur’s Gate” – så här i mitten av 2020-talet – något otippat återigen blivit ett hushållsnamn. Detta tack vare Larians fenomenala trea. Jag har inte spelat den själv och kommer kanske inte heller att göra det, men jag är glad att den finns. Förhoppningsvis kommer några av de som spelat trean att gå tillbaka till spelet där allt en gång började. Lita på mig, det är värt det.

...
...
...

Fler av mina recensioner kan du läsa här! Ja, om du vill, alltså. HNNGHH, etc.

Nej, det är sant.

Jag brukar fokusera mer på min personliga relation till olika spel och vilka känslor eller tankar de frambringar. Sätter saker i min egen kontext, eller nåt sånt. Texter som bara jag skulle kunna skriva, helt enkelt! Mer gameplay-fokuserade recensioner finns det redan massvis av på nätet, om man hellre föredrar det.

Haha, jag påbörjade faktiskt BG2 igen efter jag klarade detta förra våren (ja, skrev texten då men lade inte upp förrän nu pga REASONS) och jag kände mig också stressad.

Stress hit! Stress dit!

Sen kollade jag lite guides och insåg att trots att dialogen ofta är väldigt framstressande så är det ganska få saker/quests som är time sensitive i BG2. Ja, sen övergav jag den genomspelningen för tvåan var så lätt att exploita att jag blev för mäktig för snabbt, så ska väl ge det ett nytt försök igen och hålla igen med power gaming-tendenserna...😅

Och ja, att slå ihjäl Drizzt och hans vänner i ettan öppnar ju upp för ett kul dialogval i tvåan när man återser honom.

Kanske! Jag skulle nog gilla BG3 också, för det verkar ju onekligen vara ett riktigt bra spel. "Alla" säger ju det. Men personligen hade jag nog hellre sett att Beamdog gjort en trea i mer "klassisk" stil, men det hade ju aldrig i närheten varit lika kommersiellt gångbart. Lär testa det förr eller senare!

Moderniseringarna i BG1 EE vad gällande UI osv var verkligen välbehövda, så det är en klart bättre version att gå tillbaka till idag än originalet! Håller med om att storyn osv är klart mer episk och storstilad i tvåan (och meer rent allmänt) men jag har också en soft spot för hur "meandering" ettans story är och hur man är ett gäng nobodies utan syfte innan allt i slutändan tar en högergir mot det mer gudomliga hållet. Good stuff, hur som!

Ja, allt blir ju onekligen mer avancerat i striderna osv när man kan gödsla med high level spells och abilities! Samtidigt är det väl också där som det här mer relaterbara med ett gäng would-be adventurers på vift kastas genom fönstret, när var och varannan motståndare måste ha smått episka förmågor för att kunna erbjuda något motstånd.

Några riktiga klassiker du listar där! Hoppas du kommer gilla ettan. Det är lite mindre fokuserat och lite simplare än tvåan, men har definitivt samma Bioware-magi som uppföljaren. Beroende på vad man gillar mest med BG-spelen så är det väl en smaksak vilket av dem man föredrar mest.

Kul att så många tycker om ettan, här! Känns ofta annars som att många hyllar BG2 men nästan rekommenderar nytillkomna att skippa ettan, vilket är något jag bara inte kan förstå.

Ja, jag tycker absolut att det håller än! Jag vill gärna tro att en yngre RPG-nörd borde kunna ha behållning av de här spelen med, för jag tycker de åldrats rätt väl så fort man kommer in i hur de ska spelas...

Om du gillade Planescape: Torment kommer du garanterat inte ha några problem med speldesignen i BG1. De båda spelen är hyfsat lika på många sätt, samma spelmotor/ui/regeluppsättning osv... Även om BG1 är betydligt mer "klassisk" fantasy än det helsnurriga Planescape.

Oj, den buggen har jag inte hört talas om! Just to make sure: det tar ganska lång tid in i spelet innan man faktiskt kan gå in i staden... Det var inte så att du gick dit redan i början? För då är det definitivt inte möjligt att ta sig in. Tråkigt isf med såna buggar!