Det sägs att en persons hem säger mycket om dennes personlighet. Döper man då sitt hem till pervoslottet så har man en del att leva upp till, känner jag spontant. Det säger ju sig självt. Och visst, ägaren struttar oblygt runt i endast mantel och minimala, rosa kalsonger. I hans stora hallar står statyer som endast är putande, hjärtformade rumpor. Detta är inte någon gömd, obskyr hemlighet. I Persona 5 är detta vardag, och något av det första du stöter på i spelet. Det sätter dessutom effektivt både ton och ribba för vad som komma skall.
Persona 5 inleds med att du ingriper mot en man som trakasserar en kvinna. Mannen faller och slår sig, du hamnar i brottsregistret för misshandel och tvingas byta skola. En äldre herre tar sig an dig och du får bo ovanpå hans sjaskiga men charmiga kafé.
En så kallad distinkt grafisk stil.
Men ur askan i elden, som det heter. Så snart du anländer till din nya skola blir det uppenbart att något inte står rätt till. En av lärarna är en gammal olympisk medaljör, och hans metoder och attityder till eleverna är allt annat än sympatisk.
För att ta itu med problemet går man dock inte till polisen. Vuxenvärlden är en hård och kall värld i Persona 5, och där finns inte mycket hjälp att få. Istället upptäcker du en parallell dimension, där folks mörkaste begär levs ut på olika vis. På kuppen träffar du också dina första bundsförvanter, den ilskne och småkorkade rebellen Ryuji, och skvallerdrabbade Ann.
G som i gemenskap
Tillsammans med den mystiska, talande katten Morgana ger ni er i kast med att slåss mot, och tämja, demoner i den där alternativa dimensionen. Allt för att infiltrera lärarens pervoslott och stjäla hans mörka begär så att han slutar begå sina vidriga brott.
Det låter förmodligen rätt märkligt, och det är det ju också, men för den som spelat Persona-serien innan är mycket bekant. Mycket handlar om att kämpa mot inre demoner, och spelet gestaltar abstrakta teman på ett väldigt konkret vis. Den sadistiske läraren ser på eleverna som slavar att använda som han behagar, vilket avspeglas i slottets fängelsehålor. En annan skurk ser människor som bankomater han kan utnyttja för egen vinning.
Persona 5 siktar inte alls på subtilitet, snarare på raka motsatsen. Det tar i från tårna, och pepprar spelarna med visuella detaljer och metaforer. Inte minst estetiken känns medvetet överlastad. Det tar ett tag för mina ögon att vänja sig vid att skärmen alltid är sprängfull med intryck, men det sticker onekligen ut och med tiden uppskattar jag det mer och mer.
