Vi har en ovanligt tät spelvår framför oss, med tunga titlar som #Mass Effect: Andromeda, #Horizon: Zero Dawn och #Zelda: Breath of the Wild precis inom synhåll. Och risken är tyvärr överhängande att dessa spel kommer att sno rampljuset från det excentriska rollspelet #Torment: Tides of Numenera, uppföljaren till den odödliga klassikern #Planescape: Torment. Men ta mig på orden när jag säger att detta inte är något du vill missa.

Har du spelat originalet så vet du ungefär vad du har att vänta. Till alla andra säger jag; ni har ingen aning om hur konstiga de här spelen kan vara. Jag vill inte avslöja för mycket, men när jag väl hjälpt en robot att föda barn, sålt min egen kompanjon till slavhandel och spenderat tid i magen på en gigantisk snigelliknande varelse, så var det som att hitta hem igen.

Framtiden är här igen.

Precis som i det första äventyret ligger fokus på att leverera en rollspelsupplevelse som medvetet strävar så långt bort från det förutsägbara som bara möjligt. I det första Torment-spelet handlade det sällan om att besegra fiende x eller y, utan snarare om att lära känna sig själv i ett ytterst personligt äventyr med smått filosofiska undertoner. Och detta är något som även uppföljaren tagit vara på.

Äventyret utspelar sig på jorden, med tvisten att klockan vridits fram nätta en miljard år. Under tiden som gått har åtskilliga civilisationer upplevt såväl uppgång som fall och spår av dessa utdöda kulturer finns överallt i världen. Urgamla föremål med okänd teknologi är sällsynta artefakter med olika inverkan på världen, eller som jag ser det, en ursäkt för utvecklarna att kasta in ungefär vad som helst i sitt spel och ändå få det att verka övertygande. Det lutar helt klart mer åt science fiction-hållet än traditionell fantasy vilket jag upplever som mycket fräscht!

I den här världen har en person känd som The Changing God lyckats finna botemedlet mot sin egen dödlighet genom att skapa nya kroppar och flytta sitt medvetande mellan dem. Kropparna som blir över fylls däremot med ett helt nya medvetanden och personen man spelar som har precis kastats bort. Utan någon egen identitet eller tidigare minnen handlar handlar spelet i grunden om att hitta sin egen plats i världen. Något som kompliceras av det faktum att man jagas av ett stort tentakelmonster vars enda mål är att sätta stopp för The Changing God och alla dess skapelser.

I min recension av det utmärkta #Tyranny, nämner jag bland annat att jag är ett stort fan av rollspel som sätter spelarens valmöjligheter i första rum och Torment är inget undantag. Här finns varken påkostade filmsekvenser eller set-pieces som skulle kunna sätta käppar i hjulet för valfriheten och med ett skrivet manus längre än hela Sagan om Ringen-trilogin läst både fram- och baklänges, finns det goda möjligheter att staka ut sin helt egna väg genom spelet.

När jag säger ja till ett uppdrag kan jag med andra ord aldrig vara säker på hur allt kommer att spela ut. Ny information kan dyka upp som gör att jag helt byter uppfattning i en fråga, eller så kan en till synes orelaterad händelse visa sig erbjuda ett ännu roligare sätt att lösa samma problem på. Det är med andra ord alltid värt att prata med städernas invånare och samtidigt som man lär sig mer om den mystiska världen får man fler sätt att sätta sin egen prägel på äventyret.