Ding, dingeledingding, eeek. Fan! Kulan åkte rakt ner i mitten och chansen till poänglistetoppen är förlorad. Ingen står dock på tur för att lira så jag fortsätter. Dingelingdingdingding. Fan!
Jag har aldrig varit någon mästare på flipper, varken i verkligheten eller på skärmen. Däremot hade jag kanske inte suttit här och skrivit om det inte vore för genren. Det spelintresse jag har idag föddes ur min morbrors kärlek till misshandeln av den blanka danken och ibland fick jag följa med till arkadhallarna. Medan han gjorde sitt bästa för att trotsa den obarmhärtiga gravitationen drogs jag mer åt actionspelen som styrdes med spakar och stora plastvapen, inte med knappar och juck mot kabinettet. Du kan ju inte ens vinna något, brukade morbror säga och syfta på chansen att få föreviga sin framgång med tre bokstäver i den primitiva displayen. Näe, men det struntade jag i.
Amiga på 2000-talet
Det var långt senare, säkert hela fem år eller så, jag blev kär i flipper och då var det på en skärm kopplad till ett Amiga 500 och #Pinball Dreams, kodat av ett då hyfsat okänt gäng studenter vid Växjö Universitet med rötterna i demoscenen. Jag och kamraterna brukade turas om att bolla de tre kulorna och det var alltid kamp om att toppa poänglistan, övertaganden följdes av hån och förolämpningar. Likaså klantiga misstag, som sig bör. Det var socialt spelande på högsta nivå.
Pinball Dreams vs. Pinball Fantasies = win-win.
Därför får jag inte några rejäla nostalgikickar av Pinball Dreams och Fantasies när jag kör det på Playstation Portable som Minis - det nya digitala konceptet som lanserades med PSP Go. Visst, Olof Gustafssons toner får en och annan minnessynaps att spritta till liv men mina upplevelser från spelet är lika bundna till umgänget runtomkring som vad som händer på skärmen. För fem euro får du fyra hyfsat variationsrika bord att lära dig utan och innan men det jag saknar är möjligheten att ladda upp mina, om än futtiga, poängrekord. Det är en funktion som finns på Iphone-versionerna som släpptes för några månader och med PSP:ans inbyggda trådlösa nätverk i åtanke är det ur min lekmannasynvinkel konstigt att det inte finns med.
Jag har också svårt att se det som den ultimata resekamraten på kortare distanser, det kräver lite tanke och taktik för att nå de högre poängen och hamnar du i ett flyt och tvingas avbryta är det omöjligt att plocka upp bollen. Finska #Cowoby Rodeo står för omkodningen och de ska ha en eloge för att det finns möjlighet att vända bordet och spela på långsidan av skärmen; översikten är oumbärlig när de stora kombinationerna ska erövras. Båda spelen är värda sin peng om du som jag började gilla Dice innan de drog ut i krig.
