För ungefär tre veckor sedan fick jag bevittna framtiden, i alla fall om man ska tro Nvidia. Under en väldigt intensiv dag i London erbjöds jag möjligheten att testa ett gäng olika teknikdemos som jag delvis har sett förut medan vissa var helt nya för mig. För första gången i mitt liv interagerade jag med en AI-driven NPC.

I teknikdemon Covert Protocol använde jag en mikrofon för att prata fritt med en karaktär som genererade svar i realtid baserat på vad jag frågat och vilken information han givits av utvecklaren. Karaktärens bakgrund och kunskap finns i bakgrunden inlagt i fritext, likaså styrs hans uppsyn, humör och personlighet av förinställda parametrar. Hur bra fungerar det hela? Bra för att vara en förgylld chattbot.

Svaret på frågan som ingen ställde

Att det hela var en tidig demo och att utvecklarna själva är det som avgör hur det ska användas är något som Nvidias representanter var väldigt måna att informera om.

Bakgrundshistoria och personligheten hos karaktären Tae.

Det är absolut fascinerande att tekniken kommit så pass långt sen den första ACE-demon visades förra året med en stel interaktion i en Ramen-restaurang. Jag kan dock inte undvika att frågan "Varför?" dyker upp gång på gång.

Your scientists were so preoccupied with whether or not they could, they didn’t stop to think if they should – Dr. Ian Malcolm, Jurassic Park (1993)

Just nu känns implementationen av icke spelbara karaktärer drivna av en chattbot som en lösning på ett problem som inte riktigt finns. Nivån av interaktion som krävs av användaren är ett steg längre än vad jag skulle vilja göra. Visst finns det användare som verkligen tycker om VR vilket just kräver mer interaktion än konventionella styrdon, men det har inte blivit mainstream. Tanken på att behöva prata med Jackie genom en mikrofon när jag spelar Cyberpunk 2077 är direkt avtändande.

Mer interaktivitet är inte alltid bättre

Jag vet inte om en mer interaktiv spelvärld som sådan ens är önskvärd. Tar vi en hobby som att lyssna på musik eller se på film är dessa relativt passiva. Du behöver inte interagera med innehållet för att fullt avnjuta det, så är inte fallet med spel.

Även om just typen av implementation som visas i Covert Protocol får begränsad användning i faktiska spel i slutändan kommer säkerligen AI-verktyg brukas friskt för att fylla ut världar med NPC:er och bakgrundsberättelser. Går det att spara in pengar för utgivarna så kommer de såklart att göra detta.

"Aldrig vill jag ha en berättelse genererad av en AI"

När jag förra veckan gästade FZ-Fredag och snackade om ämnet fick jag frågan om det inte vore häftigt att kunna få genererade upplevelser som pusslas ihop efter dina preferenser. För mig låter det som en mardröm. Måtte gränsen för AI-verktyg gå vid att fullfölja mönster, fylla i luckor, göra det repetitiva mindre repetitivt. Aldrig vill jag ha en berättelse genererad av en AI.

Den mänskliga touchen

Ju längre mitt liv löper desto mer värdesätter jag upplevelser som är produkten av en singulär vision. Spelar jag ett spel vill jag uppleva det som skaparen har haft för avsikt att visa mig. Jag vill ha den mänskliga touchen, oavsett skavanker och imperfektioner.

Debatten kring implementation av AI i media tenderar att bli alldeles för onyanserad. Antingen ska man vara för eller mot. Trots att jag ofta gärna lyfter de potentiella problem jag själv ser går det inte att blunda för fördelarna. Om verktygen kan underlätta för mindre utvecklare och möjliggör projekt de inte kunde göra tidigare, eller låter dem göra dessa snabbare är det så klart häftigt.

"Om vi byter ut massa folk mot AI kommer linjen gå upp jättemycket"

Min misstanke är dock att det till lika stor del kommer att användas som ett sätt att kapa kostnader i projekt som blir allt dyrare. För en stor utgivare är kreativitet enbart ett verktyg för att skapa lönsamhet. Kan det verktyget ersättas med något annat som får linjen i grafen att peka mer uppåt bedöms det som önskvärt.

Kanske oroar jag mig i onödan, kanske kommer det på sikt att implementeras på ett smakfullt sätt, ett sätt där AI-genererat innehåll tillsammans med mänskliga författare binder en magisk väv och fantastiska världar. Cynikern i mig är dock tveksam.