Det är dags igen. Efter succén 2016 levererade Id Software ytterligare en populär Doom-titel 2020, i och med Eternal. Snart är det dags att återigen snöra på sig, öh, praetordräkten (heter den tydligen) och lemlästa allehanda helvetiskt oknytt. Den här gången beger vi oss till någon form av rymdmedeltid när vi ska få reda på hur det gick till när den mytomspunna Doom Slayern blev demonernas egna hjärnspöke. Undertecknad tog en tripp till Tyskland för att känna på Doom: The Dark Ages och ta reda på om Id Software kan ha ytterligare en framgång i sikte.
Till att börja med kan jag konstatera att jag själv är ett stort fan av 2016 års Doom och gärna framhåller det som ett av de bästa spelen i genren i modern tid. Uppföljaren Doom Eternal frälste inte riktigt på samma sätt. Det ganska kraftigt utökade plattformandet samt hur hårt man tryckte på att vapen X skulle användas mot fiende Y var inte något som passade mina smaklökar, och därmed är jag nyfiken på att se exakt vart 2025 års upplaga ska ta vägen.
En del saker är kända sedan tidigare. Dels att man äntligen kommer få ratta de där enorma robotarna vars rester tornar upp sig på slagfälten i föregångarna, men även att vi ska få känna på andra fordon och till och med en drake (?!). Den största nyheten är kanske emellertid att närstrid får ett annat fokus, med både möjlighet att parera slag och använda närstridsvapen. Och jadå, allt detta hann jag testa på under de två, tre timmar jag hade på mig.
"Fokus ligger fortfarande på att kötta demoner"
Den första är lyft från inledningen av spelet. En sak som är tydlig, och som Id själva tydliggör, är att man den här gången har valt att fokusera mer på story. Där Doom (det från 2016 alltså) satte tonen när protagonisten helt sonika pajade datorn som försökte leverera exposition varvid vi istället fokuserade på röj, har man här ganska många (snygga) mellansekvenser tänkta att ge lite mer kött på benen. Jag var ganska skeptiskt inställd till detta, men om det jag fått testa är något att gå efter är den spontana känslan att det är ganska väl avvägt. Det ges utrymme för dessa mellansekvenser och några är kanske lite längre än jag hade velat, men fokus ligger fortfarande på att kötta demoner. Vad gäller den aspekten så är jag nu väldigt sugen på mer.
För oj vad jag tycker Doom: The Dark Ages har hittat rätt här. Doom Slayern får mer eller mindre per omgående tillgång till en sköld som gör det möjligt att parera fiendeattacker (och reflektera skjutvapen). Normalt sett har man nämligen tre "charges" av sina egna närstridsattacker, som fylls på efter hand, men tajmar man pareringen rätt kan man sedan följa upp med en gratis närstridsattack. Resultatet är riktiga holmgångar där jag kan gå in i närstrid även mot de biffigaste demonerna och byta knogmackor utan att kola vippen själv.
Det ger striderna en annan typ av flöde, där fokus inte ligger på att irra runt som en äggsjuk höna och undvika fiender, utan istället rikta in sig på den fuling du vill ska göra sorti härnäst och introducera denne till dina nävar. Eller hagelbrakare. Eller kätting. Eller den Painkiller- och Fear-liknande pålslungan som naglar fast fiender i närmsta vägg. Decisions decisions...
"Kort sagt – det är jäkligt kul"
Kort sagt – det är jäkligt kul att fajtas. Striderna håller ett högt tempo, inte minst i den sista, lite mer öppna banan av de fyra jag får testa. Där kryllar det av olika fiender på slagfältet på ett sätt som inte helt osökt får mig att tänka på Serious Sam. Men tack vare de nya systemen kan man kontrollera slagfältet på ett annat sätt, och därtill kan Doom Slayer numera lägga benen på ryggen om man så vill (det finns alltså en sprint-knapp). Dessutom har han numer en helt annan tyngd som karaktär. Mina fotsteg låter mer som en tank än något annat och när jag landar efter ett fall dånar det i marken. För att inte tala om den fantastiskt tillfredsställande attacken man kan göra när man hoppar från en hög höjd och pulvriserar allt och alla som råkar befinna sig i närheten. Annars har inriktningen på vertikalitet från Doom Eternal mer eller mindre försvunnit helt. Ja, om vi inte räknar med fordonssektionerna då.
Dessa är egentligen det enda smolket i bägaren av det jag testat. De gigantiska Atlan-mechsen ser oerhört respektingivande ut, och sekvensen när jag för första gången får klättra upp i en och ta kontrollerna är häftig, men de efterföljande striderna mot enorma helvetesdemoner har inte alls samma intensitet och känsla som de som utkämpas till fots. I alla fall inte på den bana jag testade.
Den största syndaren här är dock drakridandet. Att flyga runt på draken funkar väl ok, men det är ganska arkadaktigt och det är som allra mest tydligt i strider där jag helt enkelt är stilla i luften och skjuter med ett maskingevär monterat på draken samt duckar för inkommande projektiler. Det hela känns väldigt styltigt och ofärdigt, inte alls i nivå med de vanliga striderna (eller ens Atlans dito).
Förhoppningsvis tar dessa sektioner inte allt för mycket plats utan är istället där som någon form av smakbrytare. Allt annat vore synd, för när Id levererar sådant de kan är de banne mig bäst i klassen, och Doom: The Dark Ages har alla möjligheter att bli alla tiders så länge fokus ligger på mig, min sköld, min hammare och det fula demontryne där hammaren hör hemma.
Fotnot: Doom: The Dark Ages släpps den 15/5 till pc, PS5 och Xbox Series.
