Uppdatering:
Recensionen uppdaterad med betyg och summering den 23/4.
Att komma hem från skolan, kränga av sig ryggsäcken, trycka några ostmackor och ett glas O'boy för att sedan slå sig ner vid datorn och leka skrivbordsgeneral var vardagsmat i min ungdoms dagar. Faktum är att realtidsstrategi nog var min favoritgenre en period, och ett av mina stora glädjeämnen som liten osnuten parvel var att detaljstudera hur min gode vän Niclas dominerade både datorn och mänskliga spelare i Starcraft. Visst blev jag erbjuden att också lira, men möjligheten att observera hans olika tricks på slagfältet vägde tyngre.
Att detaljstyra på mikronivå utan att tappa greppet om den övergripande strategin var något jag också ville bemästra – och visst försökte jag. Från början fick det strategiska finliret stå tillbaka till förmån för ren eldkraft, men sen fick jag också kläm på skenmanövrar och skuggspel. Nu har det gått ett antal år sedan RTS-genren stod i centrum för egen del, men i och med Tempest Rising är det dags igen – och nostalgikänslan är stark!
Tempest Rising utspelar sig år 1997 i ett parallellt universum. En verklighet där Kubakrisen 1962 resulterade i ett förödande tredje världskrig. Samtidigt som stora delar av jorden täcks av radioaktivitet från alla kärnvapen börjar mystiskt växtliknande vinrankor dyka upp från jordens inre. Den nya organismen får namnet “Tempest” och sprider sig snabbt över planeten. Det visar sig att kapslar på tempest-rankorna enkelt kan förädlas till en hittills oöverträffad energikälla.
Efter upptäckten blir kontrollen över tempest-fälten och de värdefulla kapslarna en anledning att fortsätta krigandet. Decennier av stridigheter senare har de överlevande nationerna fördelats i två grupperingar: den militära alliansen GDF (Global Defense Force, utgörs av en rad västerländska regimer) och Tempest Dynasty (en koalition av flera eurasiska stater som motsätter sig inblandning och ockupation av GDF). Det är omöjligt att bortse från likheterna som Tempest Rising delar med genrens giganter, främst Command & Conquer. Men som man säger: imitation är den uppriktigaste formen av smicker.
"Det asymmetriska upplägget fungerar bra"
Tempest Rising bjuder på ett klassiskt peka-klicka-och-kriga-upplägg. Olika fraktioner med sina respektive styrkor och svagheter kämpar mot varandra med alla tillgängliga medel. GDF förlitar sig på avancerad teknologi och effektivt försvar, medan Tempest Dynasty använder sig av mer offensivt tunga, gerillaaktiga taktiker och mycket eld. Det asymmetriska upplägget fungerar bra och jag uppskattar hur olika de lyckats göra de respektive sidorna utan att jag för den sakens skull föredrar det ena laget framför det andra. Båda har intressanta enheter med unika förmågor som bjuder in till både taktiskt finlir och mer avancerade manövrar.
Gasmask är den hetaste accessoaren i det parallella 1997...
... oavsett vilken sida av konflikten man står på.
“Sten-sax-påse”-upplägget är också intakt och på plats. Som brukligt är vissa enheter bättre mot andra, och att få till en fin mix i sina trupper är livsviktigt. Exempelvis är stridsvagnar bra mot andra fordon, men mindre effektiva när de möter infanteri. Innan man lärt sig känna igen motståndarnas trupper kan detta ge upphov till en hel del huvudbry, men efter ett antal timmar sitter det i muskelminnet. Rent designmässigt är alla modeller lite grovhuggna men det är antagligen något som krävs för tydligheten i stridens hetta. Flytet är bra och jag har inte upplevt att det hackat till, oavsett hur många explosioner som briserar samtidigt. Utöver den stimmiga ljudmattan från slagfältet, och mitt frenetiska klickande med musen, ackompanjeras alltsammans av ett soundtrack fyllt av heavy metal-spår som passar inramningen perfekt. Tungt, industriellt och råtufft.
"Tungt, industriellt och råtufft"
För ensamspelaren finns det i grundspelet två separata kampanjer man kan ta sig an i vilken ordning man vill. En där du följer GDF och en Tempest Dynasty. Dessa består av en handfull uppdrag vardera som fungerar bra för att lära sig både grunderna i spelet och de olika sidornas egenheter. Innan varje uppdrag får du en genomgång av din överbefälhavare och chansen att ställa lite motfrågor. Där har du också möjlighet att uppgradera din arsenal samt välja mellan olika teknologiska inriktningar beroende på vilka enheter och strategier du föredrar. Detta kan göra stor skillnad – rätt val resulterar i fina synergieffekter.
Uppdragen bjuder på fin variation och ofta annorlunda utmaningar. Utöver kampanjerna och möjligheten att skapa sina egna skräddarsydda scenarion finns också online-multiplayer, men på grund av få spelare innan release är detta inte något jag kunnat djupdyka i än. Uppdatering kring flerspelarläget adderas till texten när jag undersökt det närmare.
När spelet är som bäst är det nostalgi på hög nivå. Förnöjt kan jag njuta av hur mina utplacerade kanontorn och mobila artilleri förhindrar allt fientligt avancemang från att nå min huvudbas. Samtidigt som jag producerar egna trupper för en motattack skickar jag fram min krypskyttespecialist. I skydd av ett aktivt kamouflage kan hon ta sig bakom fiendelinjen och göra det möjligt för mig att kalla in ett luftanfall när motståndaren minst anar det.
Mystiska filurer som inte imponerar.
Högteknologiska rustningar med 90-talskänsla.
Avklarade sidomål ger fina bonusar.
En kul detalj är att klockan bakom översten visar korrekt IRL-tid (ja, det blev lite sent).
Östatskänsla och schysta rockar.
Men det finns också sektioner när jag ropar högt av irritation. Till exempel när mina snabba, men ack så bräckliga, små jeepar förvandlas till skrot då de själva valt sin (läs: fel) väg för att nå målet jag pekat ut åt dem. Eller då de helt enkelt fastnar i varandra då det blir för trångt och låter sig omintetgöras utan att bjuda på något motstånd. Ytterligare smolk i bägaren utgörs av den mystiska fraktion som uppenbarar sig ganska sent i kampanjerna. Utan att avslöja för mycket vill jag hävda att den är mycket tristare än de övriga två, både designmässigt och hur de agerar längs stridslinjerna. Man hinner inte heller vänja sig vid det nya motståndet innan äventyret är över. I framtiden kommer alla tre sidor att vara spelbara och då är det möjligt att jag faktiskt kommer att se tjusningen med den mystiska uppstickaren. Den som lever får se.
Trots några skönhetsfläckar är Tempest Rising en kärleksförklaring till genren och något som alla RTS-vurmare borde ta sig en närmare titt på. Själv ska jag ordna några ostmackor, ett glas O'boy och ge mig in i ytterligare några skärmytslingar.
Uppdatering och betyg (23/4): Efter en handfull matcher i både multiplayer och skärmytslingsläget kan jag rapportera att allt verkar fungera fint. Personligen står spelet stadigt på en stark 3 av 5 i nuläget. Utvecklarna förlitar sig lite för mycket på ren nostalgi, och enbart två spelbara lag känns aningen tunt. När den tredje fraktionen introduceras kan det mycket väl kliva upp till 4 av 5, men där är vi inte nu när betyget sätts. Nu ska jag bara dra ihop det gamla kompisgänget, få dem att investera i Tempest Rising och sedan arrangera ett hederligt gammalt LAN där vi kan kriga sinsemellan.
Fotnot: Tempest Rising släpps till pc den 24/4. Testat med Intel Core i7-12700H, RTX 3070 Ti, 16 GB RAM.
