Låt oss vara ärliga. De senaste Need For Speed-spelen har varit allt annat än bra. Under Ghost Games regi har serien gått på tomgång, saknat en ordentlig riktning och reducerats till en kundfinansierad testmiljö för bra och dåliga idéer. Criterion uppfinner inte hjulet (pun intended) med 2022 års upplaga, men de blåser tillräckligt med nytt liv i spelserien för att den ska kännas relevant igen.
"En ständig balansgång mellan risk och belöning"
I Need for Speed: Unbound går livet som cool street racer-förare ut på att dra in pengar som investeras i bättre bilar, bättre utrustning, bättre garage och dyra märkestofflor. Mina hårt intjänade slantar spenderas även friskt på att ställa upp i tävlingar enligt modellen "Ju dyrare tävling, desto mer pengar i potten". Varje dygn är uppdelat i två faser, dag och natt. Alla pengar jag drar in på olika event, uppdrag och aktiviteter måste ”bankas” i mitt safehouse varpå rundan avslutas och spelet går vidare till nästa del av dygnet. Ju mer jag gör, desto mer ökar polisnärvaron, och tar de dig är alla pengarna borta. Så katt och råtta-leken är en ständig balansgång mellan risk och belöning. Särskilt på högre nivåer av ”heat” när fabror blå är extremt aggressiv och sedelbunten tjock.
Ny utvecklare, men nog är innehållet NFS allt.
Storyn är skräp. Riktigt usel, och ”lånar” inspiration från några av de elva miljarder Fast & Furious-filmer som producerats. Den är en kompott av allt från fosterbarnsproblematik, svek, familj och någon politisk cirkus kring street racing och vikten av att ha rätt ”style”. Det känns som om ett gäng självutnämnt hipstercoola 45-åringar med färgglada mössor har googlat "racingkultur + Tik-Tok" och sedan försökt skriva ihop något som ska landa rätt i tonalitet.
Jag uttrycker mig milt när jag säger att de missade målet med ljusår.
Och det väcker återigen frågan: varför behöver dessa spel ens en story? Det är en arkadracer som bygger på att köra fort, vinna pengar, köpa en bättre bil, köra ännu fortare och vinna ännu mer pengar. Varför krångla till det med saker som inte betyder nåt och som ingen vill ha?
NFS: Unbound är ett riktigt snyggt spel som visar kraften i Frostbite-motorn. Det är polerad arkadracing som levererar en bra fartkänsla och som rullar i 60 fps. Det finns inget 30 fps-läge – det är bara 60 som gäller. Criterion, jag applåderar er.
De grafiska effekterna som delat internet i två läger är..., ja, de är där. Och de går att tona ned, men den utlovande funktionen att stänga av dem helt är inget jag hittat. Efter ett tag slutar jag tänka på dem, men därmed inte sagt att jag tycker att de är en bra idé. Det är svårt att sluta tänka på att de cel-shadade karaktärerna skär sig rejält mot den annars mer realistiska grafiken.
"Allt från nya bilar till delar är dyrt"
Tolkningen av en typisk stad i den amerikanska mellanvästern heter Lakeshore, och är tillräckligt varierad för att vara intressant också efter flera timmars spelande. Även en mängd klädmärken finns representerade så jag kan se till att min karaktär ser ut som valfri Tik-Tok-influencer. Det gör varken av eller till, men gillar du att klä din karaktär med märken som Puma, Versace och Balmain för att nämna några, har du chans att göra det.
Till en början håller spelet mig hårt i handen och leder mig genom en storydriven tutorial. Det innefattar allt från att köra race till att helt plötsligt vara en trött uberförare. Efter drygt en och en halv timme öppnar sig kartan och mängden aktiviteter ökar. Till en början är det snålt med slantar i prispotten och allt från nya bilar till delar är dyrt – så förbannat dyrt att grinden från att alltid hamna på plats tre eller fyra till att faktiskt vinna börjar dansa på mina nerver. Å andra sidan kan jag tycka att ett spel som Forza Horizon är för givmilt när det prackar på mig en massa superbilar redan de första timmarna. Rätt eller fel får de lärda tvista om.
Har du sett 50-talsskräckisen "Mud's revenge"?
NFS: Unbound är utmanade och kräver mer än bara gas, broms och drift. När jag börjat få kläm på spelmekaniska inslag, till exempel "perfect launch", det omarbetade boost-systemet och grip tuning, går det lättare. Men för en casual-spelare med begränsat med tid och intresse kommer det definitivt kännas som en brant uppförsbacke. När det kommer till online-läget är det största problemet (återigen) mängden pengar som tjänas. Det är en tröttsam resa och jag hoppas verkligen detta justeras i en patch eller liknande, för som det är i dagsläget känner jag ingen större lust att lägga någon mer speltid där. Ingen alls faktiskt.
"Ett spel som vill vara mer än bara ett NFS: Heat 2.0"
Om man kan se förbi alla generiska karaktärer, A$AP Krocky och klichéer från olika subkulturer finns ändå ett spel som vill vara mer än bara ett NFS: Heat 2.0. Ett godkänt bilspel som aldrig låtsas vara något annat än vad det faktiskt är. Stökig och over-the-top arkadracing som tänjer på gränserna med sina animéeffekter, men som på samma gång bjuder på underhållande och utmanade timmar av adrenalinpumpande street racing och en bred palett av möjligheter för att få drömbilen att se, kännas och låta helt rätt. Allt för att du på bästa möjliga sätt ska kunna leva ditt liv en kvarts mil åt gången.
Fotnot: Need for Speed: Unbound testat på PS5. Spelet är släppt till den, pc och Xbox Series.
