"Välgjort, gulligt, ger mersmak och är bara då och då lite... tråkigt"
Snart fem år in i Switchens livscykel trampar hundratals små Pokémon-fötter fortfarande vatten. Är det inte bra märkligt? Då kärnserien – Red, Blue, Silver, Black, White, X, Y och allt vad de heter – benhårt hållit sig till bärbara maskiner fanns alla möjligheter till något nytt och omtumlande på hybridkonsolen Nintendo Switch. Revolutionen har dock låtit vänta på sig, och fortsätter göra det.
Let's Go-spelen slapp undan den fränaste kritiken då de faktiskt var remakes på Pokémon Yellow. Det var ju med Sword och Shield som Pokémon på allvar skulle ta klivet in i en ny era. Resultatet...? Tja, helt pokéj. Till och med bra. Men knappast tillräckligt.
Pokémon Brilliant Diamond och Shining Pearl är inte heller frälsarna. En ny besvikelse? Det beror på vilka förväntningar du har. Det rör sig nämligen om remakes (igen!) och i det här fallet är det DS-duon Diamond och Pearl som dammats av. Originalen gick knappast till historien som vågade och nyskapande Pokémon-spel, och remake-titlarna håller hårt i traditioner och konventioner.
Det är välgjort, gulligt, ger mersmak och är bara då och då lite... tråkigt.
"Chibi tjena hallå!"
För tusende gånger frågar vi oss: hur ser livet ut i en Pokéball?
Sinnoh är en sagovärld värd att utforska.
Shining Pearl (som är versionen vi har testat) trampar inte direkt gasen i botten. De första timmarna är snarare en pyspunka. En liten stad och en liten gosse/flicka som drömmer om det stora äventyret. "Dröm vidare", suckar jag och undrar om man verkligen gotta remake 'em all.
Det blir dock bättre och den inledande ledan byts ut mot en välbekant Pokémon-urge. Jag knatar på, utmanar tränare, sätter käppar i Team Galactics ondskefulla hjul, och bortsett från ett icke-existerande tuggmotstånd har jag inga enorma invändningar. Frågan är om jag känner särskilt mycket över huvud taget? Genom skogar, cykelbanor, gruvor och det höga gräset håller sig känslorna på en lagom nivå. Det ironiska är att första iterationen av Pearl och Diamond redan 2007 kritiserades för att de vågade för lite. Flera generationer senare är kritiken densamma.
"Släpp sargen!", försöker jag skrika. Det ger Shining Pearl blanka fan i.
Ändå har jag oftast ganska roligt (och lite tråkigt, som sagt, bara då och då). 3d-grafiken är medioker men glimtar till i de turordningsbaserade striderna då spelets drygt hundratalet Pokémon kommer till liv. Det skär sig dock med resten av spelet som är sliskigt chibi-sött.
Jag sympatiserar med att nykomlingen ILCA känner viss vördnad inför att hantera arvet, men det är synd att man inte vågar (eller fått tillåtelse att...?) ta ut svängarna. Det underjordiska konceptet är en av ytterst få bitar som byggts ut, här till "Grand Underground". Jag tycker om att utforska Sinnohs undre värld. Hitta fossiler, sällsynta Pokémon och bygga mig en liten, liten bas.
Lucario, jag väljer dig!
Det grafiska är plastigt, men gör bitvis ett hyfsat jobb.
Mössan på, och äventyret kan börja.
"Ibland är en nostalgisk kram precis vad vi behöver"
Det känns för all del som en vältajmad plan att låta oss återvända till Sinnoh här och nu. I januari släpps nämligen Pokémon Legends: Arceus som åtminstone på pappret ser ut att bjuda på nya idéer och infallsvinklar. En svunnen era utan Pokémon-tränare som ser ut att bli ett slags "Pokémon Origins", i seriens första öppna 3d-värld (om än med förbehåll). En liten revolution? Kanske?
Pokémon Brilliant Diamond och Shining Pearl prioriterar, som du märker, traditioner före innovationer. Ibland är en nostalgisk kram precis vad vi behöver, men efter Let's Go-titlarna och Sword/Shield undrar jag ändå inte om Pokémon behövt något mer än detta...?
Lyckligtvis var Shining Pearl spelet jag behövde just nu. Ett klassiskt Pokémon-äventyr med åtta tränare, fler rivaler och mångdubbelt fler fickmonster att samla på sig. Det får verkligen inte himlen att trilla ner, men ger åtminstone en grå novembersky en gnutta mer pärlglans.
