Att kalla Final Fantasy VII Remake efterlängtat är något av årtiondets underdrift, eller snarare de senaste 23 årens största underdrift. För många var originalet från1997 den första stora JRPG-upplevelsen och spelet rankas ofta som genrens bästa. Det som ansågs vara modernt vid 90-talets slut håller dock inte riktigt måttet ett par årtionden senare. En nytolkningmodern tolkning har varit hett eftertraktad ända sedan Square Enix gjorde reklam för Playstation 3 med en läcker 3D-rendering av spelets inledande video under E3 2005.
"Första delen i projektet"
Det skulle dock dröja ända fram till 2015 innan Remake-projektet blev officiellt, och ytterligare fem år innan törstande fantaster fick sätta tänderna i projektets första del. Square Enix har valt att dela upp Remake i flera delar, enligt egen utsago eftersom utvecklingen skulle ta orimligt lång tid och innehåll skulle behöva kapas om allt levereras i ett spel. Med tanke på hur mycket extrainnehåll utvecklarna bakat in i Remake är jag beredd att tro på deras förklaring. Det Remake som släpps nu är alltså den första delen i projektet och bygger på den första delen av originalet.
I originalspelet påbörjades spelarens resa i staden Midgar, en metropol som domineras av det giriga energibolaget Shinra. Företagets makoreaktorer förser staden med livsavgörande energi, energi som åderlåter planetens livsnerv. I rollen som legoknekten Cloud Strife slår spelaren följe med rebellgruppen Avalanche som är mitt uppe i ett attentat mot en makoreaktor. Det är startskottet på en serie händelser som får Midgar att kännas som en stor resa, trots att helheten utan problem kan spelas igenom på mindre än tio timmar.
"Stadens olika sektorer utökats rejält"
Det är just denna känsla Square Enix tar till vara på med Remake då Midgar utökas till ett fullängsspel. Handlingen innehåller alla ikoniska händelser från originalet, med vissa justeringar där det behövs för att kännas fräscht anno 2020. Men också med en hel del nytt innehåll mellan det gamla. Nyheterna består bland annat i att stadens olika sektorer utökats rejält och de olika bosättningarna befolkas nu av människor som delar ut sidouppdrag, vilket är nytt för Remake.
Sidouppdragen går oftast ut på att besegra monster, hitta bortsprungna sällskapsdjur, leta upp föremål och liknande klassiska sidospår. Även om det inte är något att skriva hem om utökar det speltiden och ger möjlighet att levla upp karaktärer i väntan på att ta nästa steg i berättelsen. Den riktiga storheten i Remake är den fördjupade insikt vi får i karaktärerna och deras relationer. Avalanche-kollegorna Jessie, Biggs och Wedge var exempelvis ett kort inslag i originalet och man fick ingenutan djupare förståelse för deras personligheter och bakgrund, något som expanderats rejält här. Berättelsen ger också en betydligt bättre bild av hur hjärtlösa och beräknande Shinra är, vilket också ger mer tyngd till deras gärningar under spelets gång.
"Mina strax över 40 timmar med Remake har nästan samtliga varit en ren fröjd"
För en inbiten FFVII-fantast som mig själv har det varit fantastiskt trevligt att få återbekanta sig med karaktärer på ett djupare plan, men nyheterna innebär också att nytillkomna får sätta tänderna i en förfinad version av en fantastisk berättelse. Square Enix har lyckats väva samman det nya med det gamla riktigt snyggt, och det är väldigt lite som känns inklämt bara för att dryga ut speltiden. Det finns några få exempel på sektioner som inte känns helt nödvändiga, men av mina strax över 40 timmar med Remake har nästan samtliga varit en ren fröjd. Jag är oerhört imponerad av hur utvecklarna lyckats behålla i princip allt från originalet men uppdatera det på ett sätt som får det att kännas fräscht och passa in i den mer “realistiska” spelvärlden i Remake.
En sak som fans på förhand varit något skeptiska till är det nya stridssystemet, som byter ut originalets turordningsbaserade dito med ett system som grenslar både turordning och moderna actionsystem som i Final Fantasy XV. Det låter sig styra och växla mellan karaktärer i gruppen i realtid, men alla manuella åtgärder du vill göra använder vad som kallas en ATB-runda.
För att ladda upp dessa rundor måste du röra på dig, attackera eller blockera. Den som verkligen inte vill ösa attacker i realtid har även classic-läget att välja på där attacker utförs automatiskt och spelaren pausar händelserna för manuella åtgärder. Jämfört med originalet finns det ett betydligt större djup i strategin för striderna och den materia du kan bestycka vapen och rustning med, och de olika karaktärerna har nu också unika förmågor de saknade i originalet.
I vanlig JRPG-anda är fiender sårbara för olika typer av attacker eller magier, och i Remake knyter detta dessutom an till något som kallas stagger-systemet. Det är en mätare som byggs upp och när du lyckas få fienden i stagger-tillstånd ökar skadan du delar ut rejält. När du möter tuffare fiender eller bossar blir det mer eller mindre nödvändigt att få till stagger-läge då det annars kan ta evigheter att få bossen att bita i gräset.
"Någon i utvecklarteamet [har] fått alldeles för fritt spelrum"
Det gäller framför allt i början av spelet när du inte har tillgång till bra förmågor och magier. Alla bossar går igenom tre etapper där utmaningen ökas för varje etapp, och om du inte lyckas få till stagger-läge tillräckligt ofta kan det bli en dryg historia. Utöver att bossar kan ta evigheter att slå ut i början har någon i utvecklarteamet fått alldeles för fritt spelrum med mängden superfiender.
Vid olika lägen ska spelaren dessutom kötta sig igenom alldeles för många bossar på kort tid vilket stundtals blir väldigt frustrerande, vilket ibland ledde till en riklig ström svordomar och frustrerat pustande från min sida. Att fiender dessutom kan avbryta ens ATB-runda och på så sätt vaska vad du kan göra kan också vara ruskigt irriterande. Det är synd, för när systemet fungerar och allt från specialattacker till magier och stagger-lägen klickar kan striderna vara riktigt roliga.
Med Remake har Square Enix uppdaterat originalets kombination av förrenderade bakgrunder och grovhuggna 3D-modeller med en urläcker tolkning i spelmotorn Unreal Engine 4. När det är som snyggast är det häpnadsväckande läckert, både vad det gäller design och ljussättning. Den som spelar på vanliga PS4 får njuta av läckerheten i 1080p medan PS4 Pro-ägare tar steget upp till krispiga 4K.
Denna detaljfattiga dörr är ett exempel på snedsteg i ett annars visuellt mästerverk.
Att Remake skulle bli snyggt hade jag väntat mig, men något jag inte väntat mig var problemen med texturer som laddas in långsamt eller till och med extremt detaljfattiga ytor som aldrig får mer detaljerade sådana. Dessa problem visar sig i de mer öppna delarna av Midgar, där allt från texturer på marken till dörrar är anmärkningsvärt detaljfattiga, för att i vissa fall laddas in efter några sekunder.
"Den här sortens brister borde åtgärdats när spelet försenades"
Mer avgränsade miljöer och sådana som är viktiga för handlingen håller däremot väldigt hög klass, så detta kan bero på att utvecklarna helt enkelt inte hann polera dessa områden lika mycket som övriga spelet. Den här sortens brister borde åtgärdats när spelet försenades från det ursprungliga lanseringsdatumet i mars. De visuella snedstegen är dock inte många, och till allra största del är Remake bedårande vackert.
En central del bakom originalets storhet var den fantastiska musiken, som anno 1997 bestod av enkla MIDI-ljudslingor. Att sådan storhet kunde uppnås med så enkla medel var en bedrift i sig, men MIDI-slingor skulle inte fungera år 2020 och Square Enix har här valt att bygga ett dynamiskt ljudsystem som växlar musik beroende på område och vilken typ av situation du befinner dig i.
Om du går in i en strid kan musiken växla från områdets lugna temamusik till en mer hektisk musikslinga, och tillbaka igen när striden är över. På förhand var jag orolig för att Midgars klassiska musikstycken skulle bli för anonyma, men lyckligtvis är så inte fallet. Sättet karaktärer introduceras på med en kort distinkt ljudslinga är särskilt läcker, och fick mig flera gånger att dra på smilbanden.
Att sätta ett betyg på Final Fantasy VII Remake är knepigt av flera anledningar. Det som orsakat mig störst huvudbry är hur mycket jag ska låta de initialt stökiga striderna och långbänk med bossar påverka betyget för vad som är ett en fantastisk berättelse med inramning i absolut toppklass.
"Berättelsen i Final Fantasy VII är bland det bästa spelvärlden har att bjuda på"
Till syvende och sist är det ett problem som skaver under en tillräckligt stor del av upplevelsen för att det ska reflekteras i betyget. Ni ska dock inte tolka frånvaron av högsta betyg som att detta inte är en spelupplevelse utöver det vanliga. Berättelsen i Final Fantasy VII är bland det bästa spelvärlden har att bjuda på, och med Remake har Square Enix lyckats utöka dess första del till en ruskigt bra helhet som nytillkomna lär förälska sig i.
För veteraner är det både ett kärt återseende och en fördjupad insikt i saker som originalet inte tog upp eller bara berörde ytligt. När eftertexterna rullar är jag inget annat än fullständigt hänförd över den resa jag gjort i denna första del av Remake, och upplever en enorm längtan efter att se hur Square Enix tolkar och utökar resten av äventyret.
Att Square Enix inte tydligt förmedlar att detta bara är del ett i Remake är något som bör tas upp, även om det inte påverkar betyget i sig. Spelaren informeras inte om detta vare sig i spelets menyer eller på omslaget för de fysiska exemplaren. När sluttexterna rullar är det inte heller glasklart för den oinsatte att detta endast är början på den fullständiga sagan. Samtidigt är spelets klimax så pass storslaget och mängden speltimmar så gediget att Remake ändå känns som en avslutad spelupplevelse som motiverar fullpris.
Gamla FF-rävar må ha väntat i evigheter på Final Fantasy VII Remake, men det vi får sätta tänderna i är värd väntan. Trots mina invändningar är det en fantastiskt bra saga som lär fånga in nya fantaster och få oss gamla rävar att börja räkna dagarna till att vi får ta del av berättelsens fortsättning, när den nu dyker upp.
