"Att Stalker 2 faktiskt släpps känns nästan som ett större mirakel än att hitta en obefläckad konserv i Pripjat"
2010 var året då Spanien vann sitt första VM-guld i fotboll, då världen följde trettiotre instängda gruvarbetare i Chile, och hela Europas flygresenärer lärde sig (?) stava till Eyjafjallajökull. Men framför allt var det året då Stalker 2 tillkännagavs. Det är för sjuttsingen en evighet sedan, och en oerhörd mängd vatten har flutit under broarna sedan dess. Det spel som utannonserades 2010 lades några år senare ner till följd av Stalker-utvecklaren GSC Game Worlds grava ekonomiska bekymmer, och även utvecklaren stängde igen portarna. Likt Fågel Fenix återuppstod sedan GSC under 2014, och efter att man skapat Cossacks 3 och fått lite kapital avlossade man sedan ett skott i mörkret. Under E3 2018 tillkännagav man Stalker 2 – utan att ens ha en spelbar intern build. Kanske funkade det, för efter flera års tystnad visades spelet 2021 för första gången upp på riktigt – då med Microsoft i ryggen.
Därefter blev det av väldigt förklarliga skäl tydligt att ett släpp skulle dröja ännu längre än tänkt när Ryssland invaderade Ukraina, varvid ukrainska GSC så småningom flyttade till tjeckiska huvudstaden Prag för att kunna fortsätta utvecklingen. Men jo, tro det eller ej: det har hänt nu. Som en överlevare i Zonen har vi lärt oss att tålamod är en dygd – men att Stalker 2 faktiskt släpps känns nästan som ett större mirakel än att hitta en obefläckad konserv i Pripjat.
I Stalker 2 iklär vi oss rollen som Skif. Han är såklart en stalker; en av de berömda, hårdföra lycksökarna som ger sig in i Zonen för att hitta, lägga beslag på och så småningom sälja artefakter med övernaturliga egenskaper. På vad som var tänkt att vara ett ganska rutinmässigt (men välbetalt) uppdrag, som skulle se till att Skif kunde återvända till världen utanför Zonen, så går givetvis allt åt helvete. Skif blir förrådd, hans byte blir snott och när han vaknar upp igen har han även blivit bestulen på all utrustning. Vi får börja om från noll igen och jobba oss uppåt, med slutmålet att utkräva hämnd och ta oss ur Zonen. Lämpligt, rent spelmekaniskt. Men först behöver vi veta vem vi ens ska hämnas på, och det blir startskottet för Stalker 2:s långa, intrikata narrativ där Skifs personliga resa vävs samman med större händelser i Zonen.
Det är nämligen många bollar i luften här. GSC har varit tydliga med att titeln ska göra skäl för sin tvåa, och med facit i hand törs jag påstå att man lyckas. Där föregångarna alla tog 15–20 timmar att klara och 30–40 om man skulle göra allt, så räknar GSC med det dubbla eller mer här. Själv har jag lagt ner 37 timmar, och då ska gudarna veta att jag skippade mängder av grejer för att hinna nå slutet och skriva denna text i tid. Över hundra timmar hävdar GSC att det tar att utforska hela Zonen. Om det stämmer eller inte vågar jag inte svara på, men att det är ett väldigt stort spel råder det inget tvivel om. Lägg därtill att stort fokus ligger på handlingen och spelarval vilket medför att delar av berättelsen kan ändras eller skippas helt beroende på vilka val man gör. GSC hävdar således att flera genomspelningar behövs för att ta del av hela historien. Jisses.
Beslut och oanade konsekvenser
Det är av logiska skäl svårt att på en genomspelning tydligt avgöra exakt hur mycket mina val har påverkat, men känslan är att de gör det. Inte sällan på oanade sätt. Det gäller inte bara det skrivna narrativet, utan även den öppna världen. Jag får ett sidouppdrag av en snubbe som vill att jag med hjälp av en skanner ska leta rätt på diverse vildhundar som av någon anledning har elektroniska halsband på sig, och lägga beslag på dessa. Min uppdragsgivare har i sin tur fått jobbet från någon annan, men känner sig inte lika bekväm som jag själv med att ge sig ut i vildmarken. Jag gör hur som haver jobbet och hittar diverse halsband, men fastnar på det sista då en anomali hindrar mig, som jag inte fattar hur jag ska ta mig an. Jag skiter helt sonika i uppdraget.
Välkommen till Zonen.
Jobb behöver göras, men pengar kommer tjänas.
Ingen renodlad skräck, men ändå skrämmande som få.
Plötsligt: en stunds stillhet och skönhet.
Magiskt.
Valen du gör kan få oanade konsekvenser.
Zonen från ovan.
Ingen Black Friday-rea i sikte.
Du vet när du är oönskad (annars är kniven en hint).
Snudd på mysigt? I Stalker-mått mätt.
"Stoisk som jag är sitter jag och gömmer mig bakom en container"
Någon dag senare hör snubben av sig på walkie-talkien – han har hittat det sista halsbandet på egen hand men något är väldigt fel och samtalet avbryts av hans skrik. Jag beger mig till platsen och väl där visar det sig att någon lustigkurre satt det sista halsbandet på en blodsugare – de där obehagliga mutanterna som gör sig själva osynliga bara för att sedan skrika vettet ur en, dra upp händer som bäst liknas vid Edward Scissorhands och förpassa dem dit där solen aldrig lyser. Jag fajtas panikartat mot fanskapet innan jag lägger benen på ryggen, och springer rakt in i en grupp banditer – med blodsugaren hack i häl. Till min skräckblandade förtjusning ger sig då mutanten på banditerna istället medan jag, stoisk som jag är, sitter och gömmer mig bakom en container. När kulorna slutat vina och jag sticker fram huvudet är mutanten, liksom alla banditer utom en, döda. En kula i nacken senare springer jag glatt fram och roffar åt mig alla godsaker – inklusive det sista halsbandet. Uppdrag slutfört.
Stalker 2 är fyllt av den här typen av händelser där den dynamiska världen ger liv åt mina företeelser. Det var en av de största styrkorna i de gamla spelen, och förblir så även här. Utöver det har såklart grafiken fräschats upp, men jösses vad tungrott det är. I 1080p flyter det okej om än inte felfritt på min rigg, men högre än så är bara att glömma trots att spelet verkligen inte är det mest grafiskt imponerande (om än estetiskt tilltalande). Det som sticker ut mest i negativ bemärkelse är dock buggarna. Ja, ja, jag vet att Stalker-serien är notoriskt buggig. Men det gör inte saken bättre när vapen är helt tysta, fiender spawnar in framför nyllet på mig, Skif fastnar i terrängen eller när npc:er får för sig att stå kvar utomhus och rulla tummarna när en radioaktiv storm drar in och således prompt avlivar vederbörande.
Det här är dock inte saker som dödar upplevelsen. Nej, nej. Tvärtom är Stalker 2 oerhört anderikt. Zonen är en dyster, ödslig plats. Även om det är ett actionspel som bara har inslag av skräck så är det likväl få titlar som lyckats få mig att känna ett sådant obehag som jag emellanåt drabbas av under resans gång. Den bästa sortens obehag, den som gör att man går ifrån och dricker ett glas vatten och sedan kastar sig rakt in i det igen, ännu mer sugen än tidigare. Detta hjälps av en fantastisk ljudbild (när den inte buggar) och ett starkare manus än jag hade väntat mig. Röstskådespelarna är förvisso av varierande kvalitet, men vad gör det när man kan byta talet till originalspråk istället för engelska – vilket jag gjorde bara några timmar in.
"...få titlar som lyckats få mig att känna ett sådant obehag"
De flesta fiender känns igen från tidigare titlar. Logiskt, med tanke på att vi alltjämt är i Zonen, men likväl lite synd för oss återkommande spelare då det gärna hade fått finnas fler överraskningar. Med det sagt råder det ingen brist på människor och värre som vill ha ihjäl dig. Tidigare nämnda blodsugare är förstås kvar, liksom poltergeisten som skickar bråte i skallen på dig och de dvärgaktiga burer som bor i gruvor och sliter vapnet från dina händer med blotta tanken... Och på tal om vapen råder det, som förr om åren, ingen brist på alternativ. Hagelbössorna är mina personliga favoriter, inte minst i och med att de är effektiva på mer än fem meters avstånd (vilket får ses som ett smärre mirakel i ett dataspel). Längre in i spelet dyker även mer okonventionella vapen upp, och här kan man verkligen känna sig som Tony Montana i Scarface när mutanterna knackar på. Say hello to my little friend!
Stalker 2 är ett enormt atmosfäriskt och inlevelsefullt äventyr med en helt och hållet handgjord öppen värld som bara ber om att utforskas. Själv ämnar jag återvända till Zonen prompt, för det finns så mycket jag inte hunnit med än. Och vet du vad det bästa är? I kväll är det din tur.
Fotnot: Spelet släpps i kväll till pc och Xbox Series X|S. Testat på pc med Ryzen 7 3700X, Geforce RTX 3070 och 32 GB minne.
