Ippo är den hunsade skolkillen som lär sig att boxas för att kunna försvara sig själv. I öppningssekvensen ser vi honom sitta och dregla över världsmästaren Mike Dynamites hårda slag. Storyn följer sedan den väg som var uppenbar redan från början: Ippo tränas av en klok gammal man och når framgångar ingen trodde var möjliga, får ett par motgångar som gör att han börjar tvivla på sig själv men kommer tillbaka till slut. Dramaturgi enligt grundkursen alltså. Jag har inte sett den animé storyn baseras på och efter att slagit mig igenom spelet så kommer jag aldrig att göra det heller.

En perfekt kontroll…

… mitt kungarike för en perfekt kontroll

Ett boxningsspel är dock inte beroende av sin story utan av kontrollerna och med wiimote och nunchuk i varsin näve borde allt vara tårta. Det är det inte. Än en gång visar en utvecklare hur man inte ska använda Nintendos rörelsekänsliga manicker. Att spelet levereras med sex olika styrscheman ser jag inte som ett tecken på givmildhet utan hur mycket de måste ha brottats med en bra lösning och i panik slängt med alla prototyper som fanns.

"Snälla, gör inga uppföljare, jag skäms så

En variant påminner om Wii Sports boxningsläge, där du rör dig genom att luta kontrollerna åt sidan samtidigt som jabbar och svingar delas ut med motsvarande verkliga rörelse. Det funkar inte, jag får inte iväg en enda sving när jag vill. Med nummer två sker förflyttning med styrspaken, vilket gör styrningen något mindre förvirrande men svingarna är fortfarande omöjliga att behärska. Tre och fyra är pekarstyrda, du delar ut slag genom att dra skärmkorset i olika riktningar med en knapp nedtryckt. Att lyckas med det när någon bestämt sig för att mosa ditt ansikte under tre ronder är omöjligt. Fem och sex är de bästa, då skippar du rörelserna helt och slåss istället med den klassiska respektive Gamecube-kontrollen. Då får du i alla fall hyfsad koll på manövreringen och kan försöka boxas med lite tanke. Samtidigt inser du att det inte har någon betydelse.

Den perfekta kombinationen

Njurslag, njurslag, följt av ett njurslag

Baksidan utlovar 25 spelbara karaktärer med olika specialslag. Vad spelar det för roll när kombinationen njurslag-njurslag-njurslag ofta fungerar allra bäst? Att kötta knogmackor är överlägset taktiskt skuttande och vältajmade käftsmällar. När jag boxas med en kamrat slutar det med att vi viftar hejvilt och slumpen får kora vinnaren. Victorious Boxers slår knockout på sig själv. Jag kan inte ens rekommendera detta till dem som är insnöade i animéserien. Det enda positiva jag kan säga är att de lyckats med att fånga känslan av den japanska tecknarstilen. Köp Punch Out på Virtual Console istället, det här är det sämsta jag spelat på Wii hittills.