Monster Hunter Tri

För några veckor sedan hyllades grafiken i #Monster Hunter Tri av #Nintendos VD, som nöjt konstaterade att #Capcoms grafiker sopar mattan till och med med Nintendos interna spelstudior. Och jag kan bara hålla med. För att vara en Wii-titel är ytan överraskande slipad och det är en övertygande förhistorisk värld fylld med dinosaurier, grottor och vackra landskap som målas upp.

Inledningen tar mig till en sömnig liten fiskeby som plågas av jordbävningar och ett enormt sjöodjur vid namn Lagiacrus. I egenskap av jägare blir det därför min uppgift att åta mig quests i bästa MMO-stil och gå ut på äventyr i byns närhet för att samla resurser och material för att lyckas i mitt uppdrag. Monster Hunter Tri slopar nämligen erfarenhetspoäng och levels helt och hållet, istället är det vilka vapen och vilken utrustning du har som avgör allt. Samt, förstås, din individuella skicklighet och förmåga till taktiskt tänkande.

Nya vapen, rustningar och annat får du tillgång till genom att döda monster som förhoppningsvis belönar dig med det material som behövs. Detta leder till seriens ökänt beroendeframkallande gameplay, eftersom du hela tiden är på jakt efter svårare monster att spöa skiten ur för att på så sätt kunna tillverka ny utrustning som gör att du kan besegra ännu större monster... och så repeteras konceptet om och om igen tills dess att du slutligen lagt även de enormaste bestarna under dina fötter.

Mer nybörjarvänligt än tidigare

Capcom har strömlinjeformat speldesignen och gjort spelandet lättillgängligare utan att för den sakens skull göra avkall på det enorma djup som kännetecknat tidigare delar. Ett omfattande tutorial-läge håller nybörjarna i handen under de första timmarna och gör ett bra jobb med att gradvis introducera spelmekanikens alla små detaljer. En varning bör dock utfärdas till de med dåligt tålamod då spelandet i mångt och mycket handlar om att grinda samma boss eller fiende om och om igen i jakt på sällsynta material eller föremål. Likaså är äventyret betydligt mer utmanande än vad som är brukligt i dagens tv-spel, så om du inte är utrustad med både tålamod och lite jävlar anamma så är detta kanske inte spelet för dig.

Men för de som orkar kämpa sig igenom offlinekampanjen är det sen dags att ta spelet online. Och det är här Monster Hunters kvalitéer lyser som allra klarast. Online kan du nämligen äventyra med upp till tre kamrater och striderna blir helt annorlunda när du slåss i grupp. Uppdragen och monstren blir mer utmanande, striderna mer taktiska och det krävs enorm koncentration och synkat lagarbete för att fälla de svårare bossarna. Flerspelarläget är enkelt att komma igång med men rekommenderas först efter att du hunnit skaffa erfarenhet och bra utrustning från enspelarkampanjen, annars lär du bli monstermat ganska snabbt.

Förutsatt att du fastnar för Monsters Hunters repetitiva (men beroendeframkallande) gameplay så kan du spendera i stort sett hur mycket tid som helst med att hitta nya prylar, uppgradera vapen och förbättra din karaktär. Om du däremot är ute efter ett mer handlingsdrivet rollspel så har du inte mycket att hämta. Storyn är så gott som obefintlig och den primära funktion som spelets enda by har är att ge dig nya uppdrag och ny utrustning. På minussidan hittar vi också de frekventa laddningsskärmarna och den mikroskopiska texten som gör dialogerna knappt läsbara ens på en normalstor LCD-tv. Varför, Capcom?

Tri släpps också i en bundle tillsammans med Classic Controller Pro och detta paket är något jag rekommenderar starkt om du inte redan äger en vanlig handkontroll, eftersom monsterslaktandet är sju resor mer frustrerande om du ska tampas med både dinosaurier och fladdrig Wiifjärr samtidigt.

Monster Hunter Tri har alltså ett par skönhetsfläckar och det kräver en ordentlig tidsinvestering för att man ska få ut allt. Men om du fastnar kommer du också upptäcka att du blir rikligt belönad för ditt engagemang. Tillfredsställelsen efter att ha fällt något av de allra mest skräckinjagande, till synes oövervinnerliga monstren efter en halvtimmes strid på liv och död är en känsla som är svåröverträffad i spelväg. Speciellt som man vet att det sannolikt lurar en ännu större jävel bakom nästa hörn...