De bästa filmerna i Indiana Jones-serien, Raiders of the Lost Ark och The Last Crusade, tar avstamp i bibliska myter. Jag gillar att man försökt utforska även andra myter i filmserien och tror inte att det har med Bibeln alls att göra att just film ett och tre blev bäst, men icke desto mindre. Så när jag hörde att ett nytt spel var på gång började jag fundera på vilken biblisk myt som vore kul att se Indy trassla in sig i. Kanske när Gud skickade ormar för att döda massor med folk för att de klagade på hans mat? Boten var en kopparorm, så den kunde väl Indy söka efter för att bota en pandemi? Eller kanske vill nazisterna lägga beslag på det otroligt tåliga åsnekäkbenet som Samson slog ihjäl 2 000 män med? Valmöjligheterna är, som ni hör, både ändlösa och hejdlösa.
Det verkar som om Machinegames håller med. För även om Indiana Jones and the Great Circle tar diverse turer till olika civilisationer och kulturer i jakt på reliker så tar det hela avstamp i en gammal biblisk myt – den om nefilim. Det finns lite olika tolkningar av den berättelsen, men en version gör gällande att några änglar blev sugna på jordens kvinnor och steg ner hit för att ta sig fruar. Deras avkomma blev sedan jättar som löpte amok och bidrog till att Gud sedan dränkte alla utom Noak och hans kompisar i en syndaflod. Andra tolkningar säger att det var de fallna änglarna själva som var jättarna. Oavsett vilket så finns det mystiska jättar i The Great Circle, och en av dem spelas av självaste Tony "Candyman" Todd.
"I ärlighetens namn inte en bra sekvens"
Spelet inleds dock med ett återbesök till Raiders of the Lost Ark, då vi får spela igenom introsekvensen där, med Alfred Molina och grottan med spindlarna och den enorma stenbumlingen. Det är i ärlighetens namn inte en bra sekvens. Den går mestadels på räls, där du bara trycker på en knapp ibland för att filmen ska fortsätta. Sedan löser du ett väldigt simpelt pussel och så är det över.
Jag får erkänna att jag var ganska orolig efter den inledningen, men turligt nog tar det sig snabbt. Det sker ett inbrott på universitetet där Indy jobbar och en mumifierad katt stjäls. Indys nyfikenhet väcks och han drar ut på äventyr, med första anhalt Vatikanstaten.
Här börjar spelet på riktigt, och du får smyga runt och knocka fascister (självaste Mussolini gör ett gästspel), klättra på fasader, svinga piskan, utforska grottor och tempel, samt lösa pussel. Jag har kul när jag smyger runt, muckar gräl och letar skatter. Men spelet visar även upp vissa ojämnheter ganska tidigt. Särskilt klättrandet är lite trögt, då Indy inte är så flink eller precis med piskan, samt att det bara är väldigt bestämda platser där den går att använda för att svinga sig runt. Det är inget Bionic Commando, detta. Atmosfären är dock fantastisk och jag drivs hela tiden vidare av en vilja att se mer av de stämningsfulla miljöerna och klura ut dess hemligheter. Att utforska en mörk grotta i skenet av en fackla, eller leta ingångar till gravkammare i Gizas gassande ökenlandskap, är väldigt älskvärt. Det känns helt rätt.
Huvudentrén är inget för Henry Jones, Jr.
I skenet från facklan: ett pussel.
Förklädnader gör att du kan smälta in.
When all else fails: kaos!
Möte i sanden.
En arkeologs bästa vän: piskan.
Mysteriet tar fart.
Slagsmålen är ganska rättframma men de har rätt känsla och framför allt rätt ljudeffekter. Det är gammaldags holmgångar med nävarna uppe och det är förbannat charmigt, även om mekaniken som sådan inte är så djup. The Great Circle påminner en del om Chronicles of Riddick på flera sätt, med fokus på närstrider, äventyrande och smygande i förstaperson. Indy har för all del sin trogna revolver också, och kan plocka upp kraftfullare vapen från fiender, men att börja skjuta lockar i regel bara till sig fler fiender så det är inte att föredra. Helst ska man smyga och knocka fienderna bakifrån med något tillhygge, eller initiera en sluggermatch där du förhoppningsvis hinner knocka dem innan larmet går. Det finns även ett rudimentärt uppgraderingssystem som kan ge dig mer hälsa, uthållighet eller andra förmågor.
"Rätt känsla och framför allt rätt ljudeffekter"
Indiana Jones and the Great Circle lånar lite från de två senaste fullstora Zelda-spelen på så vis att alla vapen går sönder väldigt lätt, även skjutvapnen (som jag ändå oftast använder som tillhyggen för att slå folk i bakhuvudet). Till skillnad från i Links äventyr är det inget större problem för Indy, dock. Dels ligger det saker han kan använda i strid exakt överallt – från släggor till flugsmällare – och dels är Indy som sagt flink med sina bara nävar också. Man kan även använda piskan för att slå vapnen ur händerna på fiender, eller för att dra dem till sig, hålla fast dem och puckla på dem lite extra. De har ofta ett otroligt komiskt plågat ansiktsuttryck när man gör detta, så det rekommenderas.
Spelet har en öppen struktur där du betar av varje plats i ordning, men kan gå runt och utforska, lösa pussel, infiltrera fiendebaser, hitta reliker och upptäcka sidouppdrag i din egen takt. Följer du huvudstoryn kommer du föras vidare automatiskt till nästa område, men man kan alltid gå tillbaka till ett tidigare för att avsluta saker man inte hann med. Spelet är som bäst de första två områdena, Vatikanstaten och Giza. Sista området, Siam, dras ner lite av att vid det laget har den något tunna mekaniken börjat rosta. Det är dessutom segt att behöva färdas med båt mellan olika platser att utforska. Det tillför ingenting mer än transportsträckor där du och din kompanjon – en journalist vid namn Gina – utbyter förnumstig och repetitiv dialog.
Gina och dialog, var det ja. Hon är i grunden charmig, men pratet mellan henne och Indy är ganska ojämnt. Manuset glimmar för all del till ibland (en scen där Indy utklädd till präst tvingas bikta en fascist är rolig, till exempel) men vissa saker klingar falskt. En del av problemet är att Indys vänner sällan är så roliga som de själva tror men ändå envisas med att prata mycket, och det är ju dem Indy har att interagera med för det mesta. Även de ibland onödigt långa mellansekvenserna bidrar till att söla ner tempot lite, och få spelet att kännas mer pratigt än ett äventyr av den här sorten hade behövt vara. Indy saknar också lite av den gruffighet och cynism som är en central del av hans charm; han känns helt enkelt bitvis något ängsligt skriven och tappar därför lite av sin udd. Det är förståeligt, för hur skriver man ens Indiana Jones på ett autentiskt sätt mer än 40 år efter första filmen, utan att det låter sökt? Men det tar mig ändå ur upplevelsen ibland.
"Bitvis något ängsligt skriven"
Det finns även sekvenser som verkligen fångar de hejdlösa äventyren från originalfilmerna, både i mellansekvenser, i utforskandet och i mer skriptade händelser som jakter eller de obligatoriska templen som rasar omkring en – jag hade bara velat ha ännu fler av dem och mindre av utfyllnaden. Utvecklarna verkar också vara måna om att rehabilitera gamle Indy och låta honom bedyra sin respekt för andra kulturer och att han inte alls vill stjäla artefakter från lokalbefolkningarna. Jag fattar att man vill undvika den gamla kritiken mot filmerna, men det faller rätt platt. De vill rama in det som karaktärsutveckling, men dialogen känns inte uppriktig utan mer som ett pliktskyldigt alibi man slänger in för att kontra förväntad kritik.
Skurkarna är dock underhållande, främst nazisten Voss. Om digitala spel hade dekor hade han slukat hela skiten med hull och hår. Det hade inte funnits något kvar av miljöerna efter att den jäkla stollen tuggat klart. Han är måhända lite väl överspelad, men han bjuder på gammal hederlig äventyrsfilmsglädje med sin oförvanskade, entusiastiska ondska.
Gina och Indy dras in i samma äventyr från vitt skilda håll.
Knock!
Sturmbannführer Voss har något att säga.
Det finns ingaet dåligt väder, säger "de". "De" har fel.
Med en schysst gura kan man slå en nazist med häpnad.
Mussolini säger hej. (Prällen till höger ser ut att säga nej.)
Äventyret har en enorm spännvidd.
Till syvende och sist är utforskandet och vissa av de mer skriptade sekvenserna spelets största styrka, eftersom äventyrskänslan sitter som den ska. Spelet är som sagt ojämnt på flera plan och varken klättrandet, pisksvingandet, pusslen eller striderna är egentligen var för sig jättetajta eller varierade, men The Great Circle har äventyrshjärtat på rätta stället, och kärleken till filmerna (originaltrilogin) lyser hela tiden igenom. Exakt hur mycket du kommer att gilla det beror nog på dels din relation till filmerna och dels vad du är ute efter i ett spel av den här typen. Mina invändningar till trots så är det här ett klart bättre Indy-äventyr än de två senaste filmerna.
Att ens få ett nytt äventyr i (mestadels) klassisk Indiana Jones-stil känns som att man har råkat på en gammal gömd relik. Den må vara lite naggad i kanten, men det är mycket bättre än att aldrig ha hittat den alls och jag kommer att ta fram den och titta på den igen framöver.
Fotnot: Släpps på pc och Xbox Series X|S den 9 december, och till PS5 i vår. Testat på pc med Ryzen 9 7900X, RTX 4080 och 32 GB minne.
