Det börjar bra. Terry Crews har uppenbarligen väldigt roligt, och det smittar av sig. I rollen som machosoldaten Jaxon gormar han inspirerande dumheter till sina trupper, samtidigt som han i princip struttar och dansar omkring som en brunstig tupp. Sedan dör han, och Crackdown 3 börjar långsamt men stadigt spricka sönder.
Visserligen återupplivas Jaxon direkt, och du både kan och bör spela som honom. Men efter introt hör vi bara Crews röst väldigt sporadiskt, och då bara korta oneliners här och var. Istället får vi lyssna på en stentrist befälhavare som kommenterar allt vi gör, och diverse standardskurkar som mer än gärna pladdrar på om sina onda planer.
Terry Crews informeras om hur stor roll han spelar i Crackdown 3.
Onda krafter måste stoppas. Med våld.
Men okej, om spelet är bra så spelar det där mindre roll. Tyvärr stöter vi på patrull även där. Crackdown 3 är kompetent, för all del. Kontrollerna är rätt sköna, de många vapnen känns överlag effektiva och bra att använda, och du är fri att löpa amok som du vill i en öppen stad. Inte en särskilt stor stad, men ändock öppen.
"Kruxet är att det inte finns så mycket roligt att göra"
Det stora, och avgörande, kruxet är att det inte finns så mycket roligt att göra. Enskilda strider här och var urartar till strålande kaosbataljer, men på tok för ofta är det mest slentrianskjutande på vågor av identitetslösa fiender. Uppdragen består av en handfull olika varianter som upprepas om och om igen, och går i regel ut på att du ska skjuta på allt som rör sig. Helst allt som inte rör sig också.
Bossarna pendlar mellan tråkiga och frustrerande bullet sponges. De är i regel inte speciellt svåra (med ett par störiga undantag), men du får skjuta en halv eftermiddag för att sänka vissa av dem.
Crackdown 3 känns som ett spel som hade varit rätt bra om det släppts för tio år sedan. Det är dock svårt att uppskatta dess simplistiska design – Saints Row 4 gjorde den här grejen bättre redan 2013. Det är synd, för grunden är inte så dum. Att dubbelhoppa och kasta sig mellan hustak för att krossa fiender känns rätt. Om staden var roligare att utforska och uppdragen mindre generiska så kan jag se att jag hade uppskattat detta betydligt mer.
Som det är nu påminner Crackdown 3 obekvämt mycket om Agents of Mayhem. Det har samma repetitiva struktur där du färdas från en plats till en annan och skjuter samma fiender till leda. Om och om igen. Men Volitions repetitiva actionrökare hade åtminstone olika karaktärer med personligheter, förmågor och sidohistorier. I Crackdown 3 kan du förvisso växla mellan olika agenter, men skillnaden mellan dem är minimal.
"Det har viss charm i sin närmast bångstyriga gammalmodighet"
En gång i tiden skulle Crackdown 3 bygga på storartad förstörelse, där man kunde riva det mesta. Av det ser vi inget i kampanjen. Det är samma gamla vanliga skjutande på exploderande tunnor, och enstaka skydd här och var som kan gå sönder. Det hade verkligen behövts något som särskiljer spelet från alla äldre och bättre konkurrenter.
Multiplayer-läget utspelar sig på små, förstörbara arenor som tycks vara gjorda av glas och neon. Det blir förvirrande när golv och väggar går sönder lite hipp som happ, och resultatet blir att man mest trippelhoppar och kastar sig omkring i luften på vinst eller förlust. Inte heller känns det så tillfredsställande att förstöra arenorna, då de är så abstrakta i sin konstruktion. Hela grejen med konceptet var ju från början att man skulle få riva en stad, inte ett glashus. Multiplayermatcherna är småroliga korta stunder, men kan inte rädda en ganska så medioker helhet.
Jag tror ändå att Crackdown 3 kan komma att få sina fans. Det har viss charm i sin närmast bångstyriga gammalmodighet, och den som bara vill ha en 10-15 timmar av relativt hjärndött skjutande kan säkerligen finna saker att uppskatta. För mig gör spelet på tok för lite för att bibehålla mitt intresse hela vägen in i mål, trots att spelet är relativt kort. Förmodligen funkar det bättre i kortare spelsessioner, där du betar av ett par mål på kartan åt gången. Då kanske inte repetitionen blir lika påtaglig och utmattande.
Staden är öppen men inte jättestor.
Blanda Saints Row med Agents of Mayhem och Just Cause, och du har något som liknar Crackdown 3.
Trots mina invändningar kämpar jag mig envetet igenom kampanjen. Jag närde trots allt visst hopp om att i alla fall få några underhållande mellansekvenser, eller i alla fall en kul slutsekvens. Men nej. Vi bjuds mest på statiska bildgallerier med andra karaktärer. Terry Crews lyser med sin frånvaro, och vi får inte ens mer av honom som belöning för att klara kampanjen. Istället hotar utvecklarna oss med en möjlig uppföljare.
Efter alla förseningar befarade nog många en total katastrof, men Crackdown 3 är mest oinspirerat. Hektisk action och stora explosioner distraherar en stund, men snart börjar tomheten bakom dem eka allt högre. Här finns inga sammanbrott, men väl en smygande, allt mer tilltagande tristess.
Fotnot: Crackdown 3 släpps till Xbox One och pc (Microsoft Store) den 15 februari.
