"New Super Mario Bros. U har aldrig varit mindre nytt"

New Super Mario Bros. U har aldrig varit mindre nytt än nu. Faktum är att det redan 2012 som lanseringstitel till Wii U kändes gjort, dammigt och föga inspirerande. I Mariomått mätt, alltså. Det är ett roligt plattformsspektakel där Toad, Luigi och (givetvis) Mario springer, hoppar och studsar fram över jättesvampar, genom lavafyllda slott och dyker ner i glittrande oceaner. Det har dock gjorts bättre förut med både vassare bandesign och fräschare idéer.

Klivet från 720p till 1080p gör att det grafiska poppar lite extra.

Det här är Luigi. Vem är Mario?

Mario har varit tvättbjörn, så varför skulle han inte kunna vara flygande ekorre?

Mario U står dock inte helt med snickarbyxorna nere och rörmokarrumpan bar för här finns en handfull ganska fina idéer. Yoshi får sällskap av babyvarianter av sig själv som Mario och kompani kan bära med sig. Magentabebisen kan blåsa upp sig och låta dig flyga medan den självlysande Baby Yoshi logiskt nog kan lysa upp becksvarta grottor och blända fienderna.

Mario kan ånyo förvandlas till en miniversion av sig själv och beväpnas med eld- och isbollar. Nytt i U-spelet var den flygande ekorrdräkten som låter oss glida genom luften och greppa väggar. Nytt i Switch-spelet är superkronan som låter en Toadette redan rustad med stödhjul (fler extraliv, extra tid och hon simmar like a boss) förvandlas till Peachette som glider fram genom luften, dubbelhoppar och studsar tillbaka om hon (mot förmodan) skulle falla mot sin död.

"Om Toadette står för det busenkla står Luigi för det snorsvåra"

Om Toadette står för det busenkla står Luigi för det snorsvåra. Jag skulle till och med hävda att New Super Luigi U är vad som räddar detta från att vara en onödig återlansering. Jag spelade aldrig DLC:et när det begav sig men – jösses! – som jag spelar det nu.

Mario är försvunnen men trots att banorna i praktiken är de samma känns de helt som sina egna bestar. De är visserligen förkortade men i gengäld strösslade med knivskarpa plattformshopp och ytterligare en kniv mot strupen då klockan alltid startar på 100.

Peachette ger dig vingar (och stödhjul).

Extra vackert och glimrande är det under ytan.

Nydanande bakgrunder kan inte rädda många banor från att kännas trötta och gjorda.

Det är död, jäkt, press, mer död, fallande parader av thwomps, och bottenlösa raviner där du tvingas studsa på fiender för att komma levande till den andra sidan. Här finns inga checkpoints, ingen nåd, men väl euforisk spelglädje. Om hardcorepartyt är otippat är däremot co-op-kalaset mer väntat, och skiljer sig färdigheterna rejält åt kan alltid den ena leva farligt som Luigi medan den andra rusar förbi fiender som tjuven Nabbit, med lika långa öron som fingrar.

På så vis representerar denna Deluxe-version det sämsta och bästa med hela Mario-serien. Originaläventyret har både gjorts förut och mycket bättre medan Luigi för en gångs skulle är den rörmokarbror som räddar dagen. Även om han tvingas dö förtielva gånger för att göra det.