Underskatta aldrig kraften hos nyanser. Uncharted har visat oss en värld som brunnit, där explosioner sjungit och lyxkryssare sjunkit. ”Mer, mer, mer!” har Naughty Dog skanderat. Dräpte Drake hundratals i föregångaren kunde du ge dig tusan på att det var tusenfaldigt fler nästa gång.
Men någonting har hänt. När jag till sist på egen hand tar del av Uncharted 4: A Thief’s End märks det att Naughty Dog vuxit upp, att det numer är ”nyanser, nyanser, nyanser” som gäller. Efter 30 minuter har jag inte avlossat ett enda skott. Världen brinner inte längre. Men den är så obegripligt vacker.
I Naughty Dogs händer är PS4:n kraftfullare än i andras. Tror du oss inte? Kolla filmen.
Nate befinner sig i en jeep, tillsammans med Sully (ständig mentor) och Sam (retsam broder), vid foten av en slocknad vulkan mitt på de soliga och steniga fälten i Madagaskars inland. Kvadratkilometer av terräng breder ut sig och vid åsynen av detta känns den nya generationens konsoler för omväxlings skull ny. Även om somliga techgurus kommer oja sig över ”skrala” 30 fps är flytet mycket njutbart. Naughty Dog har skapat underverk med PS3:an och mycket talar för att historien upprepas på PS4.
Att ratta det fyrhjulsdrivna lilla monstret över fälten faller sig lika naturligt som att klättra med Nate längs ruinfasader. Jag kan köra åt vilket håll jag vill och även om det knappast kan tävla med de öppnaste spelvärldarna belönas jag för att köra en extra mil. Jag parkerar jeepen vid en anspråkslös ruin och hittar en antik snusdosa. Jag viker av ännu mer, kör igenom ett majestätiskt vattenfall och finner mig i fuktig grotta där det brittiska imperiets soldater en gång huserade.
”Ser man på, en hemlig grotta bakom ett vattenfall. Mina herrar, detta är ett piratäventyr!”, utbrister Nate. Sam replikerar snabbt: ”Hur gammal är du? Sju?”
En sista resa
Visst är detta ett piratäventyr. Efter att varit nära döden i bland annat Shangri-La och sandens Atlantis har Nate, till Elenas stora förtret, återvänt från pensionen för ett sista äventyr i jakten på sjörövaren Henry Avery och hans försvunna skatt. Det är förstås inte rikedomen som lockar utan snarare hur skatten och Avery kunde gå upp i rök för mer än 300 år sedan.
Detta, och antagligen djupt personliga skäl vi ännu inte vet något om.
Trion har följt spåren till Madagaskar där Avery och hans kumpaner smällt upp en rad utkikstorn, varav ett ska ge oss ännu en bit till det globala pusslet. Jag kör över en rutten träbro, genom forsar och längs randen av raviner. Passagerarna reagerar på övertygande baksätesförarvis: "Aj, min ryggrad!" och "Uäh, lera i munnen!"
Är vi framme snart?
Snabbt blir stenfundamentet min allierade och leran min antagonist. Ska du dundra uppför en gyttjig sluttning gäller det att inte köra fast i lervällingen och således måste jag sikta in mig på de få rena stenpartierna för att få grepp. Vid ett tillfälle blir en backe mig övermäktig och jag blir tvungen att vira en vinsch kring ett träd och därefter dra oss upp. Detta är långt mer handfast än tidigare Uncharted där de mest avancerade manövrarna ofta löstes med ett simpelt knapptryck.
Den dittills stillsamma demonstrationen avslutas vid ett av tornen, via en uppgörelse med tjugotalet legoknektar. Även här visar Naughty Dog prov på att de vikit av från sina snitslade matinébanor. Om jag vill kan jag köra jeepen rakt in i stormens öga och dra nytta av kaoset. Jag kan smyga i det höga gräset, markera de olika fienderna och ta ut dem en efter en. Eller så kan jag fumla med kontrollen, bli påkommen, fastna i min änterhake och bli nerskjuten. Det senare hände mig.
Uncharted är fortfarande explosivt men ger oss också mer andrum.
Andra gången har jag en plan. På toppen av tornet har jag sett hur en krypskytt låtit ett rött lasersikte dansa över fältet. Målet är att ta mig osedd fram till tornet, upp i det och själv låta den röda döden regna. Jag avrättar en fiende i skydd av gräset, tyst svingar jag mig mellan två byggnader och påbörjar klättringen uppåt. Illusionen bryts ibland när Sam eller Sully härjar omkring och – ur ett logiskt perspektiv – ses av fienden men – ologiskt nog! – ändå förblir osedda. På toppen, efter att med ett vrål sett min måltavla störta mot marken, inleder jag blodbadet.
Ur ett spelmekaniskt perspektiv känns det helt okej, men det är fortfarande svårt att få ihop Uncharted med arkadiga massmord. Å andra sidan är detta en interaktiv popcornrulle, och även Indiana Jones har slagit ner nazister på löpande band – om än inte med samma blodsplatter. Diskrepansen är ett problem som nog lär fortsätta vara det, men i gengäld har Uncharted 4 hittat en styrka i stillheten som kan visa sig smälla högre än gevärsskotten.
