Galenskap är subjektivt. Koji Igarashi, Castlevania-seriens ständige producent, tycker givetvis att det är en alldeles utmärkt idé att förvandla ett så utpräglat singleplayer-koncept som utforskandet av Draculas slott till en wacky, tacky multiplayer-upplevelse.
Jag tycker han är tokig. Men med det sagt uppskattar jag ändå #Harmony of Despair. Jag hade mycket hellre sett ett nytt, riktigt Castlevania i 2D men svältfödd som jag är slukar jag ändå den här styggelsen med hull och hår.
Dumt nog försöker jag också undvika online-aspekten till en början. Jag tar mig an första banan ensam. Och går in i väggen.
Welcome to the dollhouse
Harmony of Despair delar upp Draculas slott i stora banor där man kan zooma ut bilden och se hela det labyrintiska upplägget som om det vore ett enda gigantiskt dockhus. Någonstans står bossen och trampar otåligt och målet är att nå och klå denne innan tiden tar slut. På vägen finns det gott om skattkistor, klassiska fiender, spakar och andra anordningar som inte kan aktiveras utan minst en andra spelares assistans. Genvägarna är off limits.
Den dockhusliknande översiktskartan har vänligheten att visa var fienden gömmer sig.
Jag har en hel del emot mig, det vill säga. Så jag kämpar mig fram, faller på målsnöret några gånger, börjar om från början, memorerar vägar och sliter, sliter, sliter. Den slemmiga och köttiga bosshunden faller till slut, jag jublar, startar nästa bana och kör fast fullständigt.
Motvilligt mot multiplayer
Mycket trumpet startar jag multiplayer. Tillsammans med fem (!) andra spelare återvänder jag till bana två. Innan man börjar på en ny bana tillåts man välja en av fem tidigare Castlevania-protagonister. Alla har sina för- och nackdelar. Väljer man Shanoa kan hon använda sig av de utplacerade magneterna och slunga sig upp till genvägar och gömda godsaker, Alucard är stark som en oxe, Charlotte är grym på magi, Soma ganska allround och Jonathan (den ende som använder sig av piskan Vampire Killer) suger i största allmänhet.
Gillar man inte att hjälpas åt kan man slåss med varandra också i ett särskilt läge. Men undvik det. Det känns helt meningslöst.
Väl på plats känns det overkligt att se fem andra hjältar skutta runt på den enorma banan, mosa yx-riddare, knuffa lådor och faktiskt hjälpas åt med de olika pussel som #Konami ställt upp. Den spindelliknande marionettmästaren som var komplett omöjlig när jag tog mig an den solo kolar vippen på fem röda. Spelet anpassar sig alltså inte för fem öre efter deltagarnas antal.
Det blir bättre
Harmony of Despair känns som den obskyra kusinen från landet som inte riktigt orkar med några krusiduller utan går rakt på sak. Det går till exempel inte att levla som i tidigare Castlevania-spel, utan man får fokusera på att hitta balla föremål. Fiende- och bandesignen är statisk, sällan särskilt inspirerad, även om det finns undantag.
Ett sådant hittar vi redan på den tredje banan där ett gigantiskt skelett löper amok och enda sättet att stoppa det är genom att aktivera en lika gigantisk lie som sopar sig igenom halva banan. Här märks för första gången prov på uppfinningsrikedom från Igarashis team. Banan är givetvis komplett omöjlig ensam men riktigt givande i co-op.
Och så här fortsätter Harmony of Despair. Det är ömsom guld och gröna skogar, ömsom döden på Nilen. Det är repetitivt och lite småkorkat men när det väl utbrister i ett ”Heureka” då och då är det ändå mödan värt.
