En bra och engagerande berättelse, sympatiska och djupa karaktärer, underhållande fiender och fajting mot dessa, samt levling av såväl figurer som vapen. Mer ingredienser behöver inte ett RPG. Det förstod både utvecklarna #Enix (#Dragon Warrior) och #Square (#Final Fantasy) redan i slutet av 80-talet. Även om de ärligt talat inte hade så mycket val – möjligheterna för spelutveckling var aningen begränsade på den tiden. För medan folk suckar och skakar på huvudet åt #Square Enix försök att revolutionera RPG-genren med #Final Fantasy XIII, kan de i detta fall nostalgiskt glädja sig åt att vissa spel inte känner att de behöver ändra sig ett dugg.

Som på den gamla goda tiden

Världarna känns igen (slott, skogar, öknar, hav etc), och storyn likaså. Mycket prinsessor, onda riddare, slemmiga monster och konservativa kungar. Och så hjältar förstås – denna gång i form av en sorts änglabeskyddare (celestrian) som hastigt och lustigt kraschar ner som dödlig människa i den by hjälten svurit att beskydda (Angel Falls i världen Protectorate). Hjältens enda hjälp är en sexig flygande fe (Stella), som förklarar att enda sättet att återvända till hemmet i Observatoriet, är att hjälpa så många människor som möjligt runt om i världen. Vackert budskap, inte sant?

Att jag inte nämner vare sig namn eller kön på hjälten har sitt skäl. Du skapar den nämligen själv. Välj kön, storlek, frisyr, hårfärg, ögon, etc. Och namn, givetvis. På så vis blir din hjälte du, och på så vis blir den även mer personlig. Men samtidigt har #Level-5 lyckats göra din karaktär opersonlig, då du sällan eller aldrig faktiskt säger något i dialogerna, och bara ibland får välja om du ska svara ja eller nej på en förfrågan. Där hade det varit trevligt med ett större djup, att lära känna karaktären och celestrian-rasen mer ingående, särskilt när övriga karaktärer i spelet tenderar att vara rätt extrema. Samma opersonlighet gäller för ditt följe, där du skapar upp till tre partners (inledningsvis) som följer dig i ditt äventyr. Dessa skapar du också själv, väljer karaktärstyp på dem, och även utseende på samma sätt som när du skapade dig själv. Personlig opersonlighet kallar jag det. Eller kanske opersonlig personlighet. Välj själv.

Medan hjälte-du går runt i Protectorate stöter du givetvis på en hel del monster på din väg. En del kan kännas igen från andra #Dragon Quest-spel (Slime, Drackie och Dragon, t.ex.), medan många andra är nya friska fläktar. Många av de många monstertyperna har finurliga namn (t.ex. elaka gurkan Cruelcumber, elaka säcken Sacksquatch, elaka kissen Meowgician), medan andra inte är lika lustiga och ger dig riktigt häftiga bossfajter. Fajterna i sig är i klassisk RPG-anda, där varje karaktär har sin tur att agera och får välja mellan att slåss, skydda sig, använda föremål, och så vidare. Fienderna har väldigt omväxlande förmågor och AI, som gör varje fajt oförutsägbar. Det behöver inte vara mer avancerat än så för att göra det underhållande.

Spelet är överlag väldigt genomarbetat. Grafiken är finfin, musiken stämningsfull och helt rätt på alla ställen och tillfällen, och den charmiga humorn finns där för att lätta upp stämningen då och då. Dialogerna är visserligen bara i textform, men är både välregisserade och genomtänkta för att föra storyn framåt. Valmöjligheterna är många, likaså vapen, karaktärstyper och dess förmågor, (som kan bytas för varje person en bit in i spelet) samt kläder.

Vill man ha ännu lite extra utmaning finns det ett par bonusprylar att jaga. Dels stöter man på ett antal personer (184 stycken, för att vara exakt) som behöver din assistans lite varstans i Proctorate – så kallade sidoquester. Det kan vara allt från att peppa en ledsen dam med en skuttdans till att samla ihop slemdroppar till en kille som försöker impa på sin tjej. Sen kommer det in en alkemigryta i handlingen en bit in i spelet, där du kan använda diverse ihopsamlade varor (vem hade kunnat tro att man kunde göra något användbart av koblaja?) till att skapa nyttiga födoämnen, trendiga kläder, värdefulla accessoarer och mäktiga vapen. Som om det inte räckte med den massiva mängd attiraljer och karaktärstyper det fanns redan från scratch.

Passande misslyckanden

Det har ryktats om att utvecklarna skulle göra Dragon Quest IX till ett svårare spel än tidigare, men där tycker jag de misslyckats. Hittar du rätt karaktärer och ett ställe att levla rejält på (som drakstranden långt österut) är det svårt att förlora ens de svåraste bossfajter. Vilket i och för sig är ruskigt skönt då det bara finns en enda "save slot" att spara spelet i, samt att man bara kan spara sitt äventyr i kyrkorna i varje stad/by.

Spelet är delvis skapat ur ett multispelarperspektiv, där upp till fyra spelare kan samarbeta som ett gäng om man vill nörda till det lite extra. Du väljer din karaktär som behåller sitt utseende och level som du jobbat fram i singelspelarläget. Här behöver du inte följa ditt följe, utan kan rusa runt bäst du vill i Protectoratevärlden. Om en polare hamnar i trubbel i din närhet, kan du hoppa in och hjälpa till om du tror att det behövs, för visst är det ju roligast att samarbeta med varandra. Ett helt klart fungerande system som ger extra plus i kanten.

Dragon Quest IX är ett rent nöje att spela. Den klassiska RPG-ådran lyser spelet igenom, och då storyn är både djup, lång och bjuder på massvis med twistar tappar man aldrig intresset. Särskilt inte med alla de bonusar spelet bjuder på. Det är charmerande, omväxlande (om än fajterna är någotsånär identiska på låg nivå), underhållande och utan tvekan beroendeframkallande. Ett spel som sånär är uppe och nosar på högsta betyg.