Final Fantasy XV

I min värld finns det två slags Final Fantasy. Dels sådana jag väldigt lätt kan definiera: Final Fantasy VI (mästerverket) Final Fantasy VII (andra mästerverket) och Final Fantasy IX (den perfekta sagan). I andra hörnet hittar vi de svarta fåren, spelen som jag har en mer komplicerad relation till men som ändå varit värda att kämpa för. Final Fantasy VIII med sin distanserade berättelse. Final Fantasy XIII med sina närmast automatiska strider och linjära upplägg. Och så Final Fantasy X med … tja, Tidus.

Men hade jag inte kämpat skulle jag inte upptäckt kärlekshistorien i FFVIII, storslagna Gran Pulse i FFXIII eller tyngden i resan till världens ände i FFX. Till sist hittade jag hem i alla tre men vägen dit var inte spikrak.

Och jag kämpar för Final Fantasy XV. Jag går igenom känslor av hoppfullhet, fundersamhet, tveksamhet, upprymdhet och tillbaka till tveksamhet. Men optimismen vinner sakta över pessimismen. Efter tjugo timmar i Eos är jag fast – ibland. Del femton är inte ett svart får. Om något så är det en ful ankunge som framför mina ögon har förvandlats till en svan, med några slitna fjädrar här och där.

Men vi tar det från början.

Det startar storslaget med en vy över Insomnia, huvudstaden och kronjuvelen i Lucis. En tronsal, en konung, en prins. Ett glittrande kungarike med en magisk kristall i sitt hjärta, hårt ansatt av det mörka imperiet Niflheim. Så långt fullkomligen skriker det Final Fantasy. En laddningsskärm senare förändras allt.

Prins Noctis och hans tre vasaller knuffar en motorstoppad lyxkärra längs en landsväg mot en verkstad långt i fjärran. Solen bränner och det vidsträckta landskapet kring sällskapet är torrt som fnöske. Killarna är goda vänner, vilket framför allt märks på hur de smågnabbas. Om mat, om tjejer, om vad-som-helst. Final Fantasy XV är en roadtrip om vänskap mellan fyra killar. Om någon hade sagt åt mig att jag skulle falla för ett Final Fantasy om bromance hade jag himlat med ögonen. Men här är vi nu.

Vi glider fram genom böljande landskap, över kullar, genom tunnlar, längs djupa dalgångar och ökenlandskap. Om kvällarna campar vi i det vilda – om vi nu inte råkat på ett sjaskigt motell med ett burgarhak bredvid. Att köra nattetid är förenat med livsfara för då härjar gigantiska daemons längs vägarna.

Jag föredrar att sitta i passagerarsätet och låta Ignis, den mest ansvarsfulla i gänget, köra. Bilen kör ändå i princip sig själv så då kan ju jag ägna mig åt att bläddra mellan olika Final Fantasy-soundtrack i cd-spelaren. Det egna är det däremot lite si och så med. Det är synd, inte minst med tanke på seriens musikaliska arv.

Sagan om Lucis och Niflheim vill heller inte lyfta. Trots att jag, för att få kött på benen, kämpat mig igenom filmen Kingsglaive och den betydligt vassare animeserien Brotherhood fastnar jag inte. Storyn är ofta valhänt framförd och vad som borde vara tragedier flyger över huvudet på mig. Det finns ljuspunkter men i slutändan är Final Fantasy XV inte sagan om en värld, utan om en roadtrip.

Tonårsprinsen Noctis, muskelberget Gladiolus, eftertänksamme Ignis och yrvädret Prompto har på förhand skrämt mig men efter tiotals timmar känns gänget som de mest mänskliga karaktärerna Tetsuya Nomura värkt fram. De fiskar, lagar mat, tämjer chocobos och kommenterar allt (allt!) de ser längs vägen (våga vägra snabbresor!). Ibland är de svårt irriterande (läs: Promto) men de är också sig själva. Om skådespeleriet bortom dem är en berg-och-dal-bana är de fyra en trygg hamn. Efter att ha oroat mig i flera år är jag väldigt glatt överraskad över att skriva detta.

En öppen värld får liv

Förr eller senare är det dags att kliva ur Regalia och sträcka på benen och det står snabbt klart att kritiken mot linjära del tretton haft effekt. Liksom snart sagt alla rollspel utspelar sig Final Fantasy XV i en öppen värld. Det första området, där du tillbringar närmare tio timmar om du är noggrann, är en enahanda prärie men efter ett par kapitel öppnar det upp sig rejält med mer levande städer och dramatiska landskap där du kan leta upp skatter, valfria dungeons och ge dig på kontrakt med monsterjakter. I öppen värld-perspektiv är det kanske inte så stort som du trodde, men det räcker.

Striderna är en del som växer fram, men som har sina tafatta sidor. Glöm turordning, här handlar det om kvicka manövrar och tajming. Noctis kan tack vare en kunglig kraft frammana svärd, spjut och revolvrar ut tomma luften vilket fungerar olika bra mot olika monster. Prinsen kan också teleportera sig – rakt in i fienden eller långt ifrån den. Jag styr bara Noctis men genom att hålla koll på övriga i sällskapet kan jag aktivera co-op-attacker, inte minst genom välriktade hugg i ryggen.

Allt sker i realtid, men du kan välja ett vänteläge som aktiveras när du står stilla. Detta är min melodi och jag kan eftertänksamt planera vägen framåt. Ju mer jag spelar desto bättre blir flytet. Ibland ramlar jag dock ur ramen som ringar in striderna, mina kommandon vill inte lyda och jag suckar. I trånga utrymmen är det horribelt. För varje skitbra sida äventyret har tycks det finnas en dålig. Yin och yang. Men ge det tid, låt det växa. Börja med att öva på att länka samman attacker och att undvika attacker. Med de två knapparna kommer du ganska långt.

Det finns mycket mer att säga om striderna, om grafiken (relativt skitsnyggt även på min "gamla" PS4, men med skavanker) och otalet sidosysslor i den öppna världen, som har en känsla jag inte riktigt hittat i någon annan. Dessutom återstår det att se om äventyret håller hela vägen in i mål. Klart är att Final Fantasy XV är ett utmärkt rollspel, men också ett annorlunda Final Fantasy som är mindre dramatiskt och mer vardagligt. Det är en oväntad utveckling, men jag gillar den.

Fotnot: Recensionen avser PS4-versionen. Andra delen av recensionen, inklusive betyg, läser ni nästa vecka.