Recension – Star Wars: Empire At War

När man anfaller en planet måste du oftast först se till att ta kontroll över den omkringliggande rymden, i alla fall som Imperiet. Rebellerna kan med en liten styrka smyga förbi rymdstriderna och direkt ta sig an landstriden. Oftast ställs man mot en rymdstation av varierande kaliber och en större eller mindre flotta. Striderna påbörjas alltid på samma sätt, men kan variera mycket beroende på vilka enheter som möter upp till striden.

Tyvärr är båda sidorna begränsade till tio enheter var. Försvararen kan däremot få ytterligare några enheter från sin rymdstation. Skulle en enhet slåss ut kan du dock direkt hämta in en ny från eventuella förstärkningar som snabbt kommer in i striden. Det gäller alltså att komma med flest och bäst skepp till striderna. Även om tio Star Destroyers får ses som en ansenlig styrka känns det ibland tråkigt att vara så pass begränsad i antalet enheter. Speciellt om ett tjugotal enheter ligger och väntar i reserven.

Två dimensioner, men det märks knappt

Rymdstriderna är inget i likhet med de i Homeworld, de är nämligen endast i två dimensioner. Till en början blev jag besviken, men märker ganska fort att det faktiskt inte stör. Skeppen kan passera över och under varandra och de små snabba stridsskeppen flyger runt de större kryssarna. Här har de också lyckats utmärkt med att skapa en riktig Star Wars-känsla. När man i stridens hetta skickar in en gigantisk Star Destroyer som direkt skickar iväg sina Tie Fighter-skvadroner och sätter igång sina tunga turbolasrar myser man som Kejsare Palpatine själv hade gjort.

På rymdkartorna kan det finnas nebulosor, asteroidfält och metallskrot som ligger i vägen. Medan nebulosor stör sensorer så är asteroider riktigt otrevliga för de större skeppens sköldar. På vissa rymdbanor finns det också färdiga plattformar där man kan konstruera försvarsvapen.

General, prepare your troops

Även om valet finns under senare skede, är det inte rekommenderat att skjuta sönder planeter med dödsstjärnan. Det blir nämligen en ganska liten inkomst från det lilla som finns kvar. Istället måste man landsätta trupper och försöka förgöra motståndaren på marken. I likhet med Ground Control och till skillnad från många andra strategispel byggs inga baser. Försvararens styrka uppgår till tio enheter plus några extra beroende på vilka byggnader som konstruerats. Anfallaren är mer begränsad och är till början låst till en så kallad förstärkningspunkt. På varje bana finns en till flera förstärkningspunkter som alla tillåter anfallaren att landsätta ett fåtal trupper. Även om anfallaren kan ha en stor styrka i rymden, som kan kallas ned när de redan landsatta enheterna förstörts, har alltså ändå försvararen fler trupper till en början och en taktisk fördel. För att jämna ut oddsen en bit så kan invasionsstyrkan ha tillgång till bombflyg om det finns en flotta i rymden ovanför.

Inte alltid Star Wars-känsla

Markstriderna skiljer sig inte nämnvärt från andra realtidsstrategispel. De olika enheterna har sina standardiserade svagheter och styrkor. Man satsar på ett fåtal typer av enheter som kompletterar varandra och sedan används dessa nästan uteslutande. Själva striderna går oftast bara ut på att skicka in sina enheter i en stor massa och hoppas på att man har mer eldkraft. De taktiska aspekterna är relativt få. Men visst känns ändå markstriderna ibland som tagna direkt ur filmerna, exempelvis när man får tillgång till de gigantiska AT-AT-elefanterna som sakta klampar fram över slagfältet och sprider skräck.

Andra spelsätt

Väljer man att spela enstaka strider mot datorn eller mot en kompis ser det hela lite annorlunda ut. Spelarna har sina egna baser som står klara från början. Vad man kan göra är att forska fram nya teknologier, bygga försvarstorn på förutbestämda plaster, samla in resurser och träna trupper. Men förutom detta ligger all fokus på striderna. Precis som innan är man dock väldigt begränsad i mängden enheter man kan tillgå samtidigt. Jag skulle tro att man i många matcher kommer utkämpa en väldigt utdragen mindre strid där båda sidorna har stora resurser som förstärkningar.

Man kan spela upp till åtta spelare på traditionellt vis, men två spelare kan ta sig an ett större krig som innefattar både landstrider, rymdstrider och strategikartan. I och med att strategikarta som vi tidigare sa utspelas i realtid kan två spelare påbörja ett långdraget krig mellan Imperiet och Rebellerna, som först tar slut när ena sidan lyckats ta kontroll över alla planeterna. Ett stort plus i kanten till utvecklarna att de lyckats få in denna möjlighet i spelet.

Slutord

Det känns ganska svårt att sammanfatta Empire at War med några få ord. Visst kan man säga att man velat ha lite mer Star Wars-känsla och att vissa spelmoment kanske kunde finslipas något. Men det är inte lätt att säga några konkreta saker utvecklarna kunnat förbättra och det hade varit svårt att trycka in än mer saker i ett redan väldigt bastant spel. Även om jag hade stora förhoppningar på Empire at War får jag säga att jag ändå blev positivt överraskad. Jag trodde, på förståeliga grunder, aldrig riktigt på att ett strategispel byggt på Star Wars-temat skulle bli lyckat. Empire at War var ett tacksamt undantag som utan konkurrens är det bästa realtidsstrategispelet, byggt på Star Wars, som har släppts.