Jag sitter i ett buckligt härke, omgiven av tiotalet snarlika vrak som alla ser mogna ut för bilskroten. Men motorernas vrål berättar en annan historia, nämligen att avskavd lack och knölig plåt ska ses som erfarenhet snarare än pensionsdags. Dessa bilar har varit med förut, och de har körts av förare som knappast hört talas om... eller mer troligt skiter i saker som "hänsyn" och "lämna företräde".
"Man använder gladeligen andras bilar som broms"
Jag kör Wreckfest 2 i early accces. Det är en alldeles uppenbar fortsättning på Bugbears bitvis suveräna föregångare. Finnarna tolkar folkrace-sporten fritt, och resultatet är krocksugen banracing med muskulösa men sladdriga bilar av mestadels USA-doftande snitt. Man ligger hårt på gasen, suger in luft som på kräftskiva när kurvorna snabbt tränger sig på och man använder gladeligen andras bilar som broms. (En inställning alla förare delar.) Det svänger och kränger, man svär och hoppar i placeringarna, och har skamlöst kul från start till mål.
"Inte mycket mer än ett skelett i nuläget"
Denna release är early access i ordets rätta bemärkelse: en ofärdig och väldigt tidig version av spelet, avsedd att ta in feedback från testarna inför den fortsatta utvecklingen. Wreckfest 2 är inte mycket mer än ett skelett i nuläget, med få bilar (fyra) och banor (en handfull) och de väntade spelformerna (banracing, destruction derby). Inga biluppgraderingar eller trim-möjligheter, bara att välja en bil och köra. Bottar fyller ut startfältet, men det finns inga serier eller cuper, bara enskilda lopp. Det finns ett flerspelarläge för max 24 spelare, men även det är rätt grundläggande – ett par varvs racing där först i mål vinner.
Grunderna för ännu ett stycke underhållande vansinnesracing finns där. Grafiken är tydligt förbättrad och förutom på releasedagen har spelet flutit bra på en ändå ganska gammal testdator. Ratt funkar naturligtvis bra att köra med, men än en gång är gamepad det stora utropstecknet – jag tycker faktiskt att det funkar bäst. Här håller Bugbear världsklass, det är ren och skär Forza-nivå.
Galna banor där bilar möts gillas.
Det är nära till skroten om saker går fel.
Bilarna kan målas, men inte trimmas (än).
Körmässigt har bilarna fått lite mer grepp, är inte fullt lika sladdbenägna. Så länge du sköter dem, vill säga. Om inte får du stifta bekantskap med det nya skadesystemet som gör att kärrorna krånglar på olika sätt efter några smällar. De drar åt olika håll, motoreffekten avtar och varvtiderna blir allt längre. Systemen för fysik och skador känns mer mångbottnade, och det betyder fler taktiska avväganden innan man med berått mod kör in i andra: det kan straffa sig.
"Mer nybilskänsla, så att säga"
Jag gillar hur det känns att ratta dessa skrothögar runt de skitiga banorna. Men nöjet är som sagt småväxt, det finns lite innehåll. Jag förvånas också av hur lik Wreckfest uppföljaren är: den känns mer som en uppdatering än något helt nytt i nuläget. Förhoppningsvis kommer saker hända med körkänsla, fysik och annat under resans gång. För även om jag gillar det jag kör så vill jag ha mer nybilskänsla, så att säga. Men det är som sagt en early access-upplevelse man köper nu, spelet kan hinna bli ganska annorlunda innan det betraktas som färdigt och lanseras. Även förra spelet var i early access (i drygt fyra år, dessutom), och där skedde åtminstone en rejäl ändring av körkänslan under utvecklingen.
Mer av allt är framtidsplanen för Wreckfest 2.
Under vägen till färdigt skick lovar roadmappen massor av bilar, banor och spelformer. Jag hoppas och tror att Bugbear i slutändan levererar ännu en snuskigt underhållande blandning av tillgänglighet och trovärdig körkänsla. Med spel som Rally Trophy, Flatout och första Wreckfest i ryggen finns goda skäl att tro att de kommer lyckas. Igen.
Fotnot: Wreckfest 2 finns som tidig early access på Steam. Det ska släppas till pc, Xbox Series och PS5, okänt när.
