Grejen med spel som Blazing Angels är att de ska vara lättåtkomliga och enkla att sätta sig in i för både nya och erfarna spelare. I Blazing Angels II har man inte hittat någon riktigt bra balans i det hela, det finns moment som hardcore-folket kommer att finna frustrerande enkla medan samma spelare kommer att vilja kasta ut Xboxen genom fönstret i andra avsnitt. Vad sägs om att det inte finns några checkpoints? Eller att det räcker med att titta bort en sekund för att allt ska vara kört?
Orealistiskt världskrig
Blazing Angels II innehåller arton uppdrag i singleplayer och du flyger över vackra, om än inte alltid så tidstypiska miljöer. Du kan låsa upp en gedigen mängd flygplan med superkraftfulla vapen som andra världskrigets fältherrar skulle ha dreglat mycket efter om de fått uppleva dem. Det finns också upplåsbara missiler och annat skoj, saker som knappast användes under andra världskriget...
Det är dessutom så att ju bättre plan du låser upp desto bättre vapen har de, vilket tyvärr gör att det som är svårt i början blir alldeles för lätt (och därmed tråkigt) när du uppgraderat dig lite. Till exempel så har du i början inte möjligheten att låsa motståndaren med siktet men senare går det mer eller mindre av sig självt, så du kan luta dig bakåt och sova en stund. Om du har fingret på rätt spak vill säga.
Uppdragen känns, tyvärr, snabbt uttjatade och det du gör är att du skjuter sönder våg efter våg av fiender. De blir lätt tråkiga, trots coola unlocks och vapen.
Multiplayer är å andra sidan riktigt roligt och fyllt med utmaningar. Så roligt som det är att ta sig an knasiga fiender i co-op var det länge sen jag hade. Det senare är en funktion jag gärna spelar om, men det är absolut inget man köper hela spelet för, i alla fall inte till fullpris.
Detaljerna sabbar det visuella
Grafiken är... ja, Blazing Angels II är definitivt snyggare än sin föregångare men det betyder inte att det är helt bra. Visst finns det fantastiska miljöer. Egyptens pyramider och Eiffeltornet i Paris känns nära och välarbetade, och även om himlen är levande så saknas den där sista touchen som gör det hela perfekt. Det finns en hel del detaljer att fixa som till exempel att det är svårt att se fienderna i vissa miljöer, men är man inte grafiknörd så funkar det hjälpligt.
Kontrollerna då? Ja, när man väl lärt sig hantera dem är de enkla, bara du vet vad som är upp och ner så sköter sig det mesta själv. Du kan låsa både kameran och siktet vilket jag inte kan minnas att jag såg i föregångaren, men det är en väldigt trevlig funktion. Tyvärr är ljudet långt under medelmåttligt, ibland hör man knappt vad befälet säger och ibland är musiken bara som en dunkel förnimmelse av att det en gång kanske funnits musik.
Som helhet är Blazing Angels II visserligen något bättre än sin föregångare, men repetitiva uppdrag, taskigt ljud, halvfärdiga visuella skapelser och de bristfälliga detaljerna i de annars vackra miljöerna räcker inte. Tyvärr blir uppdragen i singleplayer snabbt uttjatade och letar du efter en flygutmaning med varierande uppdrag ska du se dig om efter något annat.
