"Bygg någonting du tror på", är spelets slogan. Ironiskt, hinner jag tänka, då jag just nu inte anser mig vara värdig. Men under min korta tid med Civilization 7 inser jag att min ringa rutin inte är avgörande. Civ är allmänmänskligt. Det handlar om vår historia. Om våra föregångare som var vanliga människor som gjorde omöjliga saker som förändrade allt för all framtid.
Kärlek vid första ögonkastet är det definitivt. Gwendoline Christies är ny berättare och hennes stämma är ljuvlig. Mitt självförtroende hittar fastare mark. Christies lugn gör mig trygg.
Det vore inte ett nytt Civilization om det inte fanns nyheter. Saker som inte prövats förut, som väcker både hopp och farhågor. Att Civ 7 för första gången släpps samma dag till pc och alla konsoler du kan tänka dig är hoppeligen en nyhet som för det mesta är god.
Men man prövar också ett modigt nytt grepp som är rejält under lupp. Tre tidsåldrar – den antika, den utforskande och den moderna – vars skiften präglas av övergångar. En kris du kan stå stadigt (eller inte alls) igenom. Din ledare fortsätter vara densamma efter stormen, men din civilisation blir ny och den beror på geografi, framsteg och beslut du fattat.
"En kris du kan stå stadigt (eller inte alls) igenom"
Förändringar är svåra. De kan göra ont. Samtidigt finns det en logik i dessa storslagna vändpunkter. Visst är tidens gång i teorin det mest linjära vi har men i praktiken är det mer böljande än så. Men vi får se. Juryn överlägger fortfarande. Tilltaget att tvingas mixa civilisationer är, milt uttryckt, omdebatterat. Men samtidigt är det så historien har fungerat. Det brittiska imperiet har romerska anor, för att ta ett exempel.
11 februari får vi facit. Blir koncensus "Vad var det vi sa?"? En revolution av Civ-konceptet? Eller kanske något däremellan? Jag kan förstå invändningarna men kan också känna en längtan efter olika resor genom den mänskliga historien med vitt skilda utfall.
"Den lilla stunden till trots smälter jag ihop med mitt folk"
Farao Hatshepsut kan ta befäl över antikens Egypten, och rota mänsklighetens historia i sand men också i fiske på floderna. Det byggs upp – och rivs ner. Konflikter startar och kriget är oundvikligt. I krisens vakuum tar antiken slut och en ny era börjar. Beroende på segrar och förluster kan du ta med dig lärdomar in i nästa fas (astronomi, maskineri, arméer). Men framför allt markerar skiftet något nytt: nya resurser, fler platser att upptäcka och, just det, en ny civilisation att spela som. En som är lämpad för denna nya tidsålder.
Kanske den mongoliska? Eller dröjer vi oss kvar i Afrika med handelsstarka Songhai?
Men den gamla är inte död. Snarare kommer den nya civilisationen byggas i lager på din förra, och så kommer det fortsätta när historiens vingslag obönhörligen för oss framåt.
Min knappa halvtimme bakom spakarna tog mig förstås inte så långt. Den tog mig blott ett stenkast genom mänsklighetens historia. Jag höll kvar i faraonen Hatshepsut och tog mina första kliv med henne. Grundade en stad alldeles intill en flod, då förmågan "Osiris gåva" boostar produktionen i vattendrag. Att se en stad växa fram längs strandremsan vaggar in mig i en varm känsla. Den lilla stunden till trots smälter jag ihop med mitt folk. Vi blir ett.
Jag skickar en scout norrut och sida vid sida med stadens framfart ser jag hur hans resa fortsätter. De första trevande kontakterna med andra folkslag görs. Vänner? Eller fiender? Det lutar åt det tidigare just nu. Skönt. Resan fortsätter över sanddyner och genom skogar. Plötsligt står min lilla scout framför en jättelik klippa. Ett underverk. Vilka fler finns där ute?
Civilization 7 är förstås en maratonlöpare, men det är oväntat omedelbart. Kanske kommer förändringarna inte att falla alla i smaken. Å andra sidan: jag ser hellre att Firaxis vågar pröva saker än att stå still. Det är modigt. De gamla spelen finns ändå kvar.
Fotnot: Civ 7 släpps 11 februari 2025 till pc (testat), Playstation, Xbox och Switch.