"Fan vad jag börjar bli trött på det här spelet."
Det är eftermiddag, klockan närmar sig hemgång. I två raka arbetsdagar har jag blåst runt på kullig brittisk landsbyggd. Kört i snö och sommargrönska, stunthoppat hundratals meter, letat och hittat exklusiva bilvrak. Trimmat, tävlat, målat, delat och satt fartrekord. Haft en hel del kul, men också noterat en påtaglig känsla av déjà vu.
"Mil efter mil av snirkliga vägar utspridda som nervtrådar över kartan"
Nu har jag en slotmaskin på skärmen. Inte för att jag vill, utan för att jag måste. Trycker för att få igång den, tiotalet sekunder senare inkasserar jag belöningen – ett par kosmetiska skor till min ingame-karaktär.
Slotmaskinerna utgör en väldigt liten del av Forza Horizon 4, och många hjulspinnar är frivilliga. Men den irriterar tillräckligt för att trigga den inledande svordomen. För hur välbyggd den här matiga arkadracern än är finns saker som skaver. Exempelvis att den i stora drag är ett Forza Horizon 3 i Storbritannien. Spelen känns likadana, ser likadana ut och fungerar – du gissade det – likadant.
Vi har en spelplan på någon kvadratmil, baserad på örikets mellersta delar. Gräsbeklädda kullar i syd, Lake District i väst och Edinburghs spårvagnsbefolkade gator i nordost. Och här och där ikoniska landmärken, som medeltidsslottet Bamburgh på östkusten. Kartan visar väl valda delar av Storbritanniens vackra natur, komprimerad till hanterbar storlek med mil efter mil av snirkliga vägar utspridda som nervtrådar över kartan. Hela tiden nya lopp att vinna och fler ställen att upptäcka när de första tutorial-artade timmarna betats av.
"Förutom Volvo 242:an då, ett måste-köp för att känna om förlagans degiga väghållning simulerats"
Playground Games har i vanlig ordning byggt en fenomenal värld som bara ber om att bli upptäckt, och verktygen att göra det med är 450 till antalet. Det är 100 fler bilar än i trean och 400 fler än vad åtminstone jag kommer köra. Det gör förstås inget att de finns där, men de två slöaste klasserna känns överflödiga, för att säga det snällt. Förutom Volvo 242:an då, ett måste-köp för att känna om förlagans degiga väghållning simulerats (spoiler: nej) och om den går att trimma till anständig fart (spoiler: ja, någorlunda).
Annars har Playground lyssnat och lärt. Borta är lootlådehysterin från Forza Motorsport 7, och om du har en Xbox One X kan du avnjuta det i 60 bilder per sekund. Det är första gången för ett Horizon, och ett av spelets två stora säljargument. Vanliga Xboxen fixar bara 30 fps, och ett 30 fps-läge finns också för X, fast då förstås med extra ögongodis. Xbox Play Anywhere-stödet låter dig spela samma köp både på Xbox och Windows 10, och pc-versionen glädjer med att vara duktigt optimerad och betydligt mindre buggig än trean. Framerate-dippar lyser med sin frånvaro. Fast det har kraschat någon gång. Och Microsoft Store är... ursäkta svordomen, den är Microsoft Store.
Redaktionens MSI-laptop med I5-processor och Geforce GTX 1070-grafik levererar stadigt över 60 fps i förinställda grafikläget Ultra. Med ett RTX 2080 Ti och Ultra-inställningarna landar det på 87 bilder per sekund i 4K-upplösning. Med precis allting maxat i 4K landar det gott och väl över 60 fps.
Sällan behöver jag kämpa för att komma vidare
Den andra säljargumentet är årstidsväxlingar. Förutom att ge visuell variation får vi nu chans att sladda runt på is och snö, vid sidan av det frekventa regnandet i övriga årstider (du minns var vi är, va?) Vissa uppdrag har knutits till säsongerna och är därför bara tillgängliga under ett par dagar, andra ett par timmar. De dyker upp som notiser på skärmen och du har några minuter på dig att vara med och spela med och mot andra mänskliga spelare. Årstiderna gör om inte annat att Playground måste hitta på ett annat tema än snö i kommande expansioner.
Det görs en del ansatser för att förnya och variera. Här och där springer man på specifika uppdragstyper, till exempel som stuntförare för filminspelningar och som inte så svårövertalad testförare för en firma som hyr ut supersportbilar i Edinburgh. Där väntar ett tiotal race, som helhet kanske inte historiens mest nyskapande bilkörning men bra omväxling i sammanhanget. För de två standardloppen – tre varv eller en halvmil landsväg mot nio andra ekipage – börjar man kunna så här i fjärde delen. Och faktiskt bli ganska trött på.
Spelupplevelsen hade behövt morötter. Nu kör man några lopp och belönas direkt med en knippe nya lopp, plus ingame-pengar, influencers, gratisbilar och diverse perks. Sällan behöver jag kämpa för att komma vidare, inte ens när jag skruvar upp AI-motståndet och lyckas komma sist märks någon betydande minskning av belöningarna. Nej, jag hade inte velat grinda samma lopp sju gånger för att ta mig vidare, men spelet hade mått bra av stramare belöningskrav och enklare ekonomi. Exempelvis att framgångsrik körning tydligare ger mer pengar och attraktiva bilar som belöning. Klart roligare än casinohjul och lottologik.
"Spelet hade mått bra av stramare belöningskrav och enklare ekonomi"
Med Forza Horizon 4 närmar sig serien samma mättnadskänsla som Forza Motorsport för några år sedan. I grund och botten fantastiska spel, både tekniskt och innehållsmässigt, men med svårigheter att förnya sig tillräckligt för att motivera nya delar vartannat år. Exakt samma problematik som hos årliga sportspel, och på samma sätt blir det upp till var och ens personliga tolerans för upprepning som avgör om det är värt ett köp.
För mig, som kört samtliga Forza och älskat många av dem, blir det allt mer tydligt att det krävs mer än några nya features för att locka fram de högre betygen. Nu grumlas de fina delarna av Forza Horizon 4 av frustration som i ett gammalt äktenskap som tappat gnistan.
"Det är inte du Forza, det är jag. Jag och mina krav på att fullprisspel ska vara mer än tekniskt fantastiska. De ska kännas nya, inte gå på rutin, motivera sin prislapp och... Okej, det är du."