Yuji Naka är en 41-årig man som förtjänar en egen presentation. Som före detta chef över Sonic Team bar han inget litet arv på sina axlar och inför släppet av Sonic the Hedgehog till Xbox 360 (och så småningom även Playstation 3) tillkännagav han att spelet skulle vara hans sista i gruppen och att han hade för avsikt att sluta med flaggan i topp. Sonic the Hedgehog släpps dessutom femton år efter det allra första Sonic-spelet, då till Sega Mega Drive (Sega Genesis som den hette i staterna).
Behag eller besvär?
- Skillnaden kan ibland vara hårfin
Enligt Yuji Naka skulle temat i detta det senaste av Sonic-spel vara frågeställningen "Tänk om Sonic fanns i verkligheten?" och spelet skulle förses med människor med vilka Sonic skulle interagera. En söt tanke som backas upp av en vacker introfilm; en fin asiatisk prinsessa i en träbåt tänder eld på stor fackla, invånarna hurrar, Dr. Eggman (som de flesta av oss egentligen känner som Dr. Robotnik, Eggman är det japanska namnet) kommer med stora rymdskeppet och försöker röva bort prinsessan. Sonic räddar förstås situationen, åtminstone en kort stund.
Så långt är allt väl och i teorin är Sonic the Hedgehog ett bra spel. Men i praktiken så har någon våldfört sig på igelkotten så att denne är bortom all igenkännlighet.
"Ett spel somfår dig attsucka djupt"
För att det hädanefter inte ska råda någon som helst tvekan så vill jag direkt påpeka att det här spelet är skräp. Det är inte ett spel du köper till dig själv, till dina barn eller ens till den där kollegan som brukar häfta sig själv i vaden. Det är snarare ett spel du genant promenerar förbi i spelhyllan, ett spel som får dig att sucka djupt åt den uppenbarligen felinformerade stackare som ställer sig i kassan med det och inte minst ett spel du helst glömmer bort. Jag ska förstås berätta varför.
De trenne felen
- Vi kan inte bortse från dessa
Jag kan tänka mig mötet hos Sonic Team i San Francisco. En utled Yuji Naka måste ha känt sina dagar räknade. "Vi vänder på kontrollen", sa kanske någon. "På det sättet kan vi inte uppfattas som annat än nytänkande". För faktum är att när du i Sonic the Hedgehog vrider spaken åt vänster så vrids kameran åt höger. Detta går förstås inte att ställa in och förvärras ytterligare av att i de hastiga och fartkritiska situationer som är spelets kännetecken så vänds kameran riktad mot Sonics ansikte av någon outgrundlig, kanske cinematisk, anledning. När kameran vrids tillbaka visar det sig att du för fem sekunder sedan borde ha tagit ett steg åt sidan. Ajdå. Där blev du av med alla dina ringar.
Kamerakontrollen är kass, må så vara. Men ett misstag kan väl vem som helst göra? Nja. Tänk dig en lång laddningstid. Du sitter och våndas framför laddningsskärmen och tiden bara går.
"Vad fan, en tillladdningsskärm?"
Nej, fortsätt tänka, än har spelet inte laddat färdigt. Nu är det äntligen klart och Sonic syns i bild. Han fäller en syrlig kommentar som antagligen bara går hem öster om Uralbergen och sen... nej men vad fan, en till laddningsskärm? Förstår du känslan? Bra. Den är skitjobbig, precis som det här spelet. En laddning på 20 sekunder medger ibland bara ett par sekunders mellanklipp, sedan får du vänta igen. Och igen. Och igen.
Sonic the Misslyckande
- En blå kanin hade varit bättre
Kontrollen är från helvetet och laddningstiderna inte annat än ett fatalt misstag. Men själva spelet då? Nej, Sonic ska spelas i 2D. De stunder du faktiskt får spela så spelar du inte alls. Du kliver på en studsmatta och studsar iväg mot en annan, mot en tredje, mot ett berg, mot ett tak, studs, studs, studs, men i princip ingenstans behöver du göra något. Varvat med sporadiska och värdelösa fightdelar där antalet knappar du behöver trycka på är lika många som antalet rätt på Linda Rosings högskoleprov (jag gissar på ett) har du ett recept på misslyckande.
Köp inte det här spelet. Inte ens om du hatar dig själv.
