Historienördar minns kanske att den lärde greken Aristoteles brukade säga: "Ge mig hellre ett nytt IP än en remaster, alla dagar i veckan." Jag håller med honom i sak, men Bluepoint är verkligen studion som agerar skinande undantag åt den regeln. Jag vet inte om det är voodoomagi, häxkonst eller ren och skär kompetens som står bakom – förmodligen det sistnämnda – men jäklar i min lilla next-gen-låda vilken prestation de mäktat med. Och vilket spel Sony gav dem att begå helrenovering på. Välkommen till kungadömet Boletaria, nu i gnistrande 4K!
"Det spelet fick en hel bransch att göra i brallan"
Som de flesta andra startade min masochistiska karriär som samlare av själar långt efter att det första Demon's Souls släpptes till Playstation 3 för mer än tio (!) år sedan. Bloodborne var titeln som fångade mig på riktigt och som såg till att jag aldrig glömmer namnet Hidetaka Miyazaki. Under den gångna veckan har det blivit tydligt att den mannen, med resten av Fromsoftware i ryggen, visste vad de gjorde långt innan jag upptäckte deras spel.
Att passera en fog gate måste vara definitionen av skräckblandad förtjusning.
The Nexus ger dig tid för reflektion och toalettbesök.
Vi har kommit långt sedan Oblivion.
Visst, purister och veteraner har genom åren sett till att ingen riktigt glömmer var allt började. Inte med Dark Souls, även om det spelet fick en hel bransch att göra i brallan, utan med det mytomspunna Demon's Souls. Som inhoppare i andra halvlek har jag alltid velat ta reda på om det som sagts på diverse esoteriska forum faktiskt stämmer – och det gör det. Demon's Souls är i grunden ett förträffligt spel som står sig utmärkt mot dess tematiska uppföljare.
Spelvärlden är precis så hotfullt fängslande som man vill ha den, med områden som känns unika både till utseende, utformning och innehåll. Allt knyts ihop på ett föredömligt sätt med The Nexus, dit man dyker tillbaka med jämna mellanrum för att pusta ut och spendera sina själar på nya uppgraderingar. Utforskandet håller minst lika hög kvalitet här som i senare spel.
"Spelvärlden är precis så hotfullt fängslande som man vill ha den"
Karaktärsbyggandet är en annan höjdpunkt och bjuder på betydligt fler valmöjligheter än personliga favoriter som Bloodborne och Sekiro. Under min genomspelning gav jag mig på att skapa en magiker som lika gärna drog sitt välsignade tvåhandssvärd för att ta sig an demonerna. Jag förstår varför vissa tycker att serien tappade något på vägen när det kommer till att bygga en karaktär som känns egen, variationen förnöjer!
När det kommer till spelets bossar blir det dock tydligt att allting inte var bättre förr. Har man stått öga mot öga med styggelser som Orphan of Kos eller Sword Saint Isshin kommer de flesta av ärkeskurkarna i Demon's Souls kännas en smula platta. Det är spännande på sitt sätt att se den första versionen av bossen som teleporterar runt och den som plockar in en kompis halvvägs genom striden, men några riktiga nagelbitare är de inte längre.
Drakar och demoner, fast samtidigt.
Intermittent fasta i ett dunkelt tornrum fungerar lite för bra.
Praise the sun!
Tydligt är också att lika bra som Miyazaki är på speldesign, är Bluepoint på att uppdatera gamla klassiker. Studion har med en nästan oförskämd fingertoppskänsla lyckats uppdatera ett två generationer gammalt spel och fått det att andas next-gen, till synes helt utan att skada originalets styrkor. Som spelare bjuds man på en konstant ström av både ögon- och örongodis från första stund. Ljussättningen är fantastisk, texturerna skarpa, animationerna följsamma och laddningstiderna, tja, de existerar knappt.
"En konstant ström av ögon- och örongodis från första stund"
På det tekniska planet finns det i princip ingenting att anmärka på. Uppdateringsfrekvensen håller sig till stadiga 60 bildrutor per sekund med extremt få undantag. Under min tid med spelet stötte jag inte på några problem alls. (Förutom en tygbit som fladdrade lite väl entusiastiskt i karaktärsgeneratorn.) Med tanke på hur förbannat snyggt spelet är känner jag mig lockad att använda det lite slitna ordet hantverk för att beskriva det. Redaktionens Playstation 5 står dessutom helt tyst och låtsas som ingenting medan jag spelar, även mot slutet av en helkväll med effekttunga bosstrider. Ingenting att anmärka på, som sagt.
Ljussättningen är som en kall öl på en varm sommardag. Helt otrolig.
Jag menar, kolla bara!
Atmosfär så det räcker och blir över till två spel till.
På tal om konsolen vill jag passa på att lyfta den smått otroliga Dualsense-kontrollen, som på egen hand lyfter spelupplevelsen flera snäpp. När en ilsken drake sliter med sig delar av en bro kan man urskilja individuella stenar som studsar över marken. När ett brinnande eldklot träffar skölden känner man kraften dåna genom karaktärens kropp. Kanske mest läckert är att olika magiska förmågor skiljer sig åt i deras textur. Napalmliknande förmågan firestorm dundrar på som en fullstor blåsorkester medan den skyddande barriären warding pulserar med samma kvalitet som när ett par skridskor möter en frusen sjö. Jag vet att vi pratar om magiska besvärjelser men det känns trovärdigt, bokstavligt talat.
Demon's Souls är ett lysande exempel på att en remake faktiskt kan höja pulsen lika mycket som en eftertraktad uppföljare gör. Som den kolossala Commander Shepard-vurmaren jag är håller jag två nervösa tummar för att Bioware lyckas lika väl med Mass Effect som Bluepoint gjort här. Det är en teknisk fullträff som omsorgsfullt förvandlar en älskad åldring till ett av höstens bästa spel.
Jag kan inte göra annat än att ge två solklara tummar upp medan jag kliver genom nästa dimmiga portal och höjer skölden på nytt.
► Läs den tio år gamla recensionen av Demon's Souls!
► Recension – Playstation 5
