Inlägg av Munhuggas

Volkswagen lär sig just precis nu hur de ska få lönsamhet i elbilsproduktion och marknadsförändringar. De hävdar åtminstone själva att de genomgår en kris, vilket jag skulle påstå är ett tillfälle för lärande. Det är inte så konstigt att man fortsätter lära trots erfarenhet. Allt annat är stagnation.

Hahaha, det där ser ju ut som någon som klätt ut sig hemma. Charmigt kanske men svårt att ta på allvar. Fattar vad du menar! Bra poäng med att de inte illustrerar deras förmågor med utseendet. Känns ju knäppt att inte vara mer renodlat med så mycket pengar nedplöjt i projektet. Men det är svårt att köpa god smak!

För en som knappt sett spelet utom lite skärmdumpar, vad är det som är kasst med dess art direction? Jag tycker det ser otroligt generiskt ut, typ som valfri Marvel-rulle. Det är ju iofs trist i sig men värdelöst är ett starkt ord.

Det där med vad som genererar värde för ett företag och inte är ofta rätt komplicerat. Det jag försökte lyfta fram, speciellt i slutet av mitt inlägg, är att det finns pengar i att behålla prenumeranter genom att ge dem mer värde för sin avgift. Appen lägger till ett skäl att behålla sitt Nintendo Online-konto vilket är pengar rakt till Nintendo. Spotify däremot betalar otroligt lite per lyssning och av inläggen i den här tråden att döma är det inte ovanligt att folk inte alls är intresserade av att betala för musik.

En ren gissning är att de i princip inte skulle tjäna en krona på att lägga ut det på Spotify. Den här appen däremot ger ju något slags mervärde till dem som redan har ett Nintendo Online-konto. Det kan säkert räcka för att behålla några kunder en stund till vilket ger reda pengar.

Riskera kladd i handkontrollen? Nej tack. Men te, vatten och en och annan läsk har ju runnit ner.

Måste för övrigt applådera din konstruktiva ton i vad som i mångt och mycket är en gnälltråd. Riktigt snyggt och inspirerande!

Springa, skjuta/slå, interagera med upplysta delar av omgivningen - check, check, check. Har inte spelat nåt av dem men de ser väldigt lika ut vad jag redan spelat. Min poäng är inte att säga att genren är dålig eller så, men att det grundläggande, återkommande konceptet inte är min grej, oavsett vilken twist de lagt till.

Med det sagt älskar jag Metroid Prime, men där kändes alltid pusslandet och utforskandet först. Å andra sidan ser ett videoklipp från nåt av de spelen rätt genetiskt ut det med. Svårt att se vilken känsla ett spel väcker. Och för den delen hur åksjuk jag blir av att spela dem 😅

Half-life 2

Försökte spela det för många år sen men tröttnade efter någon timme. Kändes som en hyfsat generisk shooter och de är alla så vansinnigt lika varandra. Förstår verkligen att man kan ha kul med dem men konceptet tilltalar inte mig.

Apropå Nintendos påstådda brist på innovation (trots att de alltid har ny mekanik i sina spel) så känns shooter-genren just så för mig. Inget har hänt sen Perfect Dark egentligen. Men egentligen är det ju som att gnälla över att komedier i stort följer samma mall som de gamla grekernas - funkar det så funkar det och har man roligt så har man.

Perfect Dark är det bästa FPS jag någonsin spelat, till stor del för att jag blir åksjuk av såna spel nu för tiden. Men jisses vad före sin tid det kändes med olika uppdrag i samma bana beroende på svårighetsgrad, träffytor med olika reaktioner på alla motståndare, fantastiskt varierande vapenarsenal (laptop gun! ❤️), botar i flerspelarläge och möjligheten att samarbeta fyra spelare mot ett gäng botar, achievements, handgemäng som faktiskt var roligt och funktionellt (bilden blev alldeles eftersläpig som vore du yrslig), delvis förstörbara banor osv. Fantastiskt.

Har spelat på tok för mycket av det och haft vansinnigt roligt.

Pixelgrafik är objektivt bättre än polygonal dito, det är sen gammalt. Spelen var objektivt bättre förr eftersom de haft mer tid på sig att bli odödliga klassiker. Att föreställa sig en värld utifrån begränsad grafik istället för att se den renderad är det objektivt bästa sättet att uppleva ett spel. Digital kontroll är objektivt exaktare än analog kontroll.

Nä, det är subjektivt alltihop, eller fyller åtminstone olika funktioner. Att diskutera vad vi tycker är bäst är roligt för att vi alla har olika ingångspunkter och perspektiv. Att jämföra objektiva skillnader är också intressant, men svarar knappast på den högst odefinierade frågan vad som är bäst.

Men Chrono Trigger är oavsett ovanstående världens bästa rollspel. Helt objektivt.

PS2 var väl en av världens mest sålda DVD-spelare med kapacitet att spela spel? 💩 (Men även många bra spel.)

Håller verkligen med. Det och Wind Waker HD känns helt obegripligt att de inte släpper till Switch.

The Legend of Zelda - Link's Awakening till Switch. Att ha en helt sömlös värld med bibehållen humor och hjärtskärande huvudhistoria var helt fantastiskt.

Metrois: Samus Returns till Nintendo 3DS. Praktiskt taget Metroid Dread 0, fast med en mer begriplig karta. Gillade jag alla designbeslut? Nej. Men jag älskade kontrollerna och att kunna återanvända barndomsminnen och ändå bli överraskad av allt nytt.

Wave Race 3 - Älskade Blue Storm, vill ha mer och vackrare!

Alpha Centauri 2 - Civ i all ära, men friheten och flexibiliteten i uppföljaren var underbar (och trasig).

F-Zero - Fler banor, fler bilar, snabbare, ännu bättre musik, ge mig bara mer.

FEZ 2 - Älskade originalet. Stämningen, musiken, det kryptiska slutet, de orimlig hemligheterna. Tunic kändes mycket som en andlig uppföljare men jag vill ha mer pixelmagi.

Vafalls, ska man behöva renovera sina kunskaper i svenska språket nu också? Nu känner jag mig sannerligen i behov av att rekonditioneras. Tjura tänker jag fortsätta göra.

Vad är det för fel på det gamla fina svenska ordet "renoverade"?

Vänliga hälsningar, tjurig gammal utvecklare som också använder på tok för mycket svengelska varje dag.

Svårt att slå barndomens längtan.

När jag hade kopierat Civilization till Amiga av min storebrors kompis och sen upptäckte kopieringsskyddet som krävde att man kunde saker från manualen, då var tjatet på pappa att låna sagda manual och kopiera den på hans jobb inte av denna världen.

Eller när Seiken Densetsu 3 till SNES visade sig inte dyka upp utanför japan, då var längtan oupphörlig tills jag upptäckte emulatorer. Och när det började trilla in översättningar var lyckan total.

Men få saker klår att spara veckopengar i över ett år och äntligen få åka och köpa en SNES med Super Mario World. Holy sweet mother father Gsus vad härligt det var. Lukten av manualerna till de gamla spelen gör mig fortfarande knäsvag.

I modern tid är det nog Tears of the Kingdom. Att få uppleva känslan av Breath of the Wild igen - underbart!

Det allra första spelet jag spelade var någon slags 3d-labyrint på farsans IBM runt 1986 eller så. Minns att det första spelet vi köpte var det här, men det kunde vi aldrig spela eftersom vi inte hade färgskärm:

https://www.pcjs.org/software/pcx86/game/other/1983/adventmat...

Annars var nog första spelet Dynamite Dux på MSX eller kanske Gumshoe till Nes. Ljuva minnen!

Jag förstår problembeskrivningen samtidigt som jag liksom inte riktigt kan känna så starkt i frågan. Spel är till för att roa och vad som roar är ju upp till var och en. Personligen tycker jag troféer och liknande är rent strunt om de inte kommer med en riktig spelmässigt insats som jag inte hade tänkt på att utföra annars. Att grinda för tokens, det är ju jobb och jag spelar för att koppla av efter jobbet. Men som sagt, var och en får uppskatta vad de vill. Möjligtvis tycker jag de rent hazardspelsliknande uppläggen är riktigt förrädiska och osunda och när de vänder sig mot barn är det bara skit. Men folk får väl liksom bränna pengar på vad de vill. Önskar fler uppskattade det jag tycker om för då skulle det skapas mer sånt. Men jag hinner inte spela allt bra som det är. Med det i åtanke förstår jag inte heller riktigt prenumerationsmodellerna för egen del. Hellre köpa bara det jag hinner spela och lägga tid på sånt jag investerat pengar i. Familj och barn tar så mycket tid att allt annat är bortkastade pengar. Jisses vad svamligt det blev.