Inlägg av Munhuggas

Svårt att slå barndomens längtan.

När jag hade kopierat Civilization till Amiga av min storebrors kompis och sen upptäckte kopieringsskyddet som krävde att man kunde saker från manualen, då var tjatet på pappa att låna sagda manual och kopiera den på hans jobb inte av denna världen.

Eller när Seiken Densetsu 3 till SNES visade sig inte dyka upp utanför japan, då var längtan oupphörlig tills jag upptäckte emulatorer. Och när det började trilla in översättningar var lyckan total.

Men få saker klår att spara veckopengar i över ett år och äntligen få åka och köpa en SNES med Super Mario World. Holy sweet mother father Gsus vad härligt det var. Lukten av manualerna till de gamla spelen gör mig fortfarande knäsvag.

I modern tid är det nog Tears of the Kingdom. Att få uppleva känslan av Breath of the Wild igen - underbart!

Det allra första spelet jag spelade var någon slags 3d-labyrint på farsans IBM runt 1986 eller så. Minns att det första spelet vi köpte var det här, men det kunde vi aldrig spela eftersom vi inte hade färgskärm:

https://www.pcjs.org/software/pcx86/game/other/1983/adventmat...

Annars var nog första spelet Dynamite Dux på MSX eller kanske Gumshoe till Nes. Ljuva minnen!

Jag förstår problembeskrivningen samtidigt som jag liksom inte riktigt kan känna så starkt i frågan. Spel är till för att roa och vad som roar är ju upp till var och en. Personligen tycker jag troféer och liknande är rent strunt om de inte kommer med en riktig spelmässigt insats som jag inte hade tänkt på att utföra annars. Att grinda för tokens, det är ju jobb och jag spelar för att koppla av efter jobbet. Men som sagt, var och en får uppskatta vad de vill. Möjligtvis tycker jag de rent hazardspelsliknande uppläggen är riktigt förrädiska och osunda och när de vänder sig mot barn är det bara skit. Men folk får väl liksom bränna pengar på vad de vill. Önskar fler uppskattade det jag tycker om för då skulle det skapas mer sånt. Men jag hinner inte spela allt bra som det är. Med det i åtanke förstår jag inte heller riktigt prenumerationsmodellerna för egen del. Hellre köpa bara det jag hinner spela och lägga tid på sånt jag investerat pengar i. Familj och barn tar så mycket tid att allt annat är bortkastade pengar. Jisses vad svamligt det blev.

Det är väl dags att spela om Super Mario Sunshine som vanligt. Bästa semesterkänslan!

I'm too old for this shit.

Men heliga kn*ll, som man säger på svenska, vad bra musiken i Hollow Knight är. Det går att tävla i musik men bägge vinner när jag dömer.

ÄNTLIGEN får vi spela som Zelda. Hoppas det här öppnar upp för ett spel med Sheik i huvudrollen, gärna i stil med Zelda 2 fast med modern plattformsdesign och -rörelsemönster.

Verkligen! Världens bästa spel i mitt tycke.

I flera av omröstningarna valde jag det äldre året. Det bevisar att jag tyckte att det alternativet var bäst i de fallen.

Ivalice är även, om jag inte missminner mig, världen Vagrant Story utspelas i. Därav mitt tankehopp dit.

Skulle bli hemskt glad av en remaster av Vagrant Story istället. Lade alldeles för mycket tid på det när det begav sig.

Då tycker jag du ska välja ett originalår!

Chrono Trigger ligger alltid varmast om hjärtat för mig. Så många vackra berättelser och vändningar och oväntat gripande öden. Ett av få spel med en värld jag längtar tillbaka till.

Annars är Journey fascinerande minnesvärt. Likt Shadow of the Colossus är det mest själva spelandet som står för berättandet och känslan av att klara det är ett narrativ i sig.

Omröstningen är ju helt redundant eftersom Kefka helt objektivt är världens bästa skurk.

Men mer seriöst så fick det här mig att fundera på vilken skurk som är bäst ur ett spelperspektiv. Just nu verkar omröstningen mest handla om vilken folk (o)gillar mest.

Jag är personligen svag för många bossar i Hollow Knight för den enorma känslan av att ha lyckats med något svårt när jag besegrat dem. Men egentligen minns jag dem knappt när jag tänker tillbaka på dem.

På samma sätt gillar jag typ inga bossar i World of Warcraft för när jag spelade det var allt så strömlinjeformat och folk hade guider för allt så det var bara att klicka på skärmen i rätt ordning utan att knappt tänka alls. Klart otillfredsställande. Å andra sidan kan jag tänka mig att de var härliga att plocka ner innan alla guider hunnit skrivas.

Andra bossar, exempelvis Dr Wilys sista form i MegaMan 2 skapar ju riktig olust både från sitt utseende och det faktum att du har i princip en enda chans att besegra honom.

Jag har inget bra svar på vad som är en riktigt bra boss, men jag tycker det finns potential att undersöka frågan ur just ett spelperspektiv.

Fantastiskt spel. Eftersom jag köpte och spelade det till Amiga är det så soundtracket ska låta i mina öron. Att kulorna man sköt inte syntes var också helt revolutionerande verklighetstroget vill jag minnas. Svinkul att spela två där en skötte joysticken och den andra tangentbordet. Men när vi kom på att man kunde plugga in en Sega MasterSystem-kontroll blev det klart enklare att styra. Joystick var aldrig en bra idé för plattformslir.

Fin recension och härlig nostalgi!

Slutbossen i Earthbound (Snes) för sina otraditionella idéer om vad en fajt kan vara och känslorna det väckte.

Slutbossen i Undertale av samma skäl.

Bägge levde kvar i minnet länge.

Nostalgiskt är det få saker som slår minnet av sista bossen i Megaman (Nes), vägen dit, den oslagbart hetsiga musiken och den rent kroppsliga stressen av att försöka mata ut så många skott som möjligt och ändå precisionshoppa. Segerfanfaren sitter som ett smäck efteråt följt av den perfekt melankoliska slutvinjetten när allt är över.

För att citera Shigeru Miyamoto själv (om jag minns rätt) :
"Vad är mer vuxet än att spela med sina barn?"

Jag kommer lätt skaffa det här. Ingen fokuserar på spelglädje som Nintendo.

World of Warcraft

Inte för att det egentligen var ett dåligt spel utan för hur det spelades. Så många timmar av att följa en gul pil för att upprepa samma tangentkombinationer för att klicka på gula utropstecken och frågetecken för att någon siffra skulle räknas upp för att göra mer av ovanstående för att till slut kunna få göra i princip samma sak med några vänner som lirat det längre än jag. Som att spela enarmad bandit med en film i bakgrunden som säkert egentligen var intressant.

Önskar jag hade skitit i alla guider, läst storyn, brytt mig om världen och spelat för min egen skull istället. Men det var inte så man "skulle" spela.

I övrigt ångrar jag verkligen Yooka-Laylee. Älskade Banjo Kazooie på tiden det begav sig och trodde det skulle vara nåt liknande. Men jag tröttnade redan under det uselt skrivna introt och när kameran gjorde mig åksjuk avinstallerade jag det bums. Sorg.

Bästa genom tiderna vet jag inte. Men jag tycker om Nifflas spel till den milda grad att jag nu registrerat mig på Fz för att kunna tipsa om Knytt Underground.

Gillar du atmosfäriska 2D-plattformare är det här magi. Bägge spelen som ingår (Knytt och Within a Deep Forest) släpptes som freeware och ligger nog fortfarande tillgängliga för nedladdning. Oklart om de fortfarande går att spela så, dock.