Spelet har bara börjat, och jag har redan hunnit bli ilandspolad på ön, träffat en pojke med en tiger som husdjur, slagits med pirater, lagat mat på stranden, planterat potatis och stridit ute till havs på mitt eget piratskepp. Man skulle kunna tro att jag kör en speedrun i någon uppföljare till Assassin's Creed 4: Black Flag, men det är den inledande timmen av senaste delen i Like a Dragon.
Serien har ända sedan den gick under namnet Yakuza haft ett seriöst tema som handlar om Japans undre värld och dess maffia. Det har dock också alltid blandats upp med under bältet-skämt och blöjhumor. Personligen tycker jag det kanske blir lite juvenilt, men det har samtidigt blivit en del av seriens signum.
"Ren och skär galenskap – i kubik"
Like a Dragon: Pirate of Yakuza in Hawaii tar det flamsiga i serien och bränner av det på alla fyra cylindrar. Den blandar hejvilt: seriösa konversationer, våld, beat ’em up, rollspel, blöjhumor, Cooking Mama, musikalnummer, föda upp kycklingar, odla grödor, spela baseball mot exploderande tunnor, radioaktiva öar och strider till havs med piratskepp. Allt med en egen humoristisk tvist som jag ibland bara skakar på huvudet åt. Det är ren och skär galenskap – i kubik.
Man frågar sig varför det kring nutida Hawaii finns pirater med trekantshattar och svärd som seglar runt på piratskepp? Den frågan ska man bara glömma och i stället acceptera alla galenskap Pirate of Yakuza in Hawaii erbjuder. Utvecklarna har gått så långt med all galenskap att det är galenskapen i sig som håller ihop allt.
'Varför finns pirater på nutida Hawaii?' undrar du. Med rätta.
Mycket bygger också på att det är galningen, tillika favoriten Goro Majima som spelar huvudrollen. Att han skulle hamna i ett piratspel passar givetvis som handen i handsken (kroken?) då han trots allt redan har en ögonlapp. För att göra saker lite mer spännande ger utvecklarna honom minnesförlust i början av spelet så att han helt glömt bort sin Yakuza-bakgrund. Han är dock fortfarande lika vass som tidigare i striderna när han gör blodmos av fienderna med sin halvmeter långa tanto.
"Inte ens bossarna blir några problem"
Stridssystemet tar blad från gamla Yakuza där vi har ett aktivt beat 'em up-system med kombinationer som ska sys ihop. Jag kan växla mellan Goros piratstil (med svärd och flintlock-pistol) och hans vanliga stil med kniven. Det är inte speciellt nytänkande, men fungerar för det mesta. Dock är det något som inte lirar riktig, då systemet i Like a Dragon Gaiden (som är liknande) kändes bättre och mer balanserat. Striderna i Pirate Yakuza in Hawaii är nämligen lite väl lätta och Goro kan dessutom sätta olika ringar på fingrarna för att boosta sina stats. Jag skulle nästan rekommendera att skippa detta för det gör striderna löjlig enkla. Inte ens bossarna blir några problem när du har fullt bling på Goros händer.
Det största problemet är dock storyn. Berättelsen i tidigare delar har både varit välskriven och charmig. Här är den ojämn och griper inte alls tag i mig på samma vis. Skämten staplas, men djupet saknas. Ett annat problem är att varken strider eller navigering känns särskilt bra i den nya skeppsdelen. Striderna är framför allt obalanserade för när jag har uppgraderat min Goromaru med laserkanoner och maskingevär blir alla skepp jag möter kaffeved på en grisblink. Dessutom återanvänds en hel del saker från Infinite Wealth och det märks speciellt när man återvänder till Honolulu senare i spelet.
Ett spel med extra allt av allt och lite till.
Ryu Ga Gotoku Studio har försökt göra ett mer lekfullt spel, och det har de också lyckats med. Men problemet är att de i all galenskap nästan tappar seriens kärna. Story är sämre än tidigare och så även striderna. Det nya som introducerats känns halvbakat och spelet blir lite som en schweizisk armékniv där alla delar är ok, men ingen riktigt bra.
Jag spelar dock inte Like a Dragon: Pirate of Yakuza in Hawaii för att det är ett Yakuza-spel. I stället spelar jag det för att få göra massa galenskaper i Goro Majimas namn. Men om vi bortser från Goro så är det här spelet seriens svagaste.
