Talisman – 5th edition
Den gamla klassikern Talisman är tillbaka med en ny utgåva. Många minns säkert den svenska utgåvan som lanserades 1987 och blev ett givet inslag för äventyrslystna spelare, både i hemmen och på fritids. Ytterligare en till svensk utgåva tillkom några år senare, utgiven av Casper. Båda dessa är i stort sett likadana, och är en översättning av den engelska andra utgåvan. Ytterligare två engelska utgåvor har kommit ut innan Avalon Hill fick uppdraget av Games Workshop att ta fram en uppdaterad version.
I Talisman tävlar spelarna i ett äventyr. På vägen drar man äventyrskort, köper föremål, slåss mot drakar och andra monster, bygger flottar, kastar besvärjelser och söker efter en talisman. För endast den som har en talisman kan lägga vantarna på Härskarkronan – den som lyckas med det vinner spelet.
Det är en del nyheter i femte utgåvan och visst är det lite annorlunda att spela, även om man känner igen sig. Vad är då nytt? Om man ska jämföra med den fjärde utgåvan – faktiskt en hel del. Förutom en ny look så finns det även många speltekniska nyheter. Härskarkronan är kvar, men vaktas numera av en drake. Den som besegrar draken får kronan och vinner spelet direkt. Det känns kanske bekant för den som är förtrogen med fjärde utgåvans många expansioner.
En annan stor ändring är i systemet för hur man uppgraderar sin styrka och visdom från besegrade fiender. Där man förut behövde 7 poäng för att höja sig ett steg, behöver man nu samma antal som ens befintliga styrka eller visdom. Det vill säga, har man 3 styrka så kan man lösa in ett monster med lika mycket styrka och uppgradera till 4.
En vanlig setup vid spel. Spelkaraktärerna är snyggt illusterade. En liten minuspoäng till guldbrickorna dock, gula och plastiga, känns inte alls som värdefullt guld.
Spelkaraktärers död hanteras på ett annat sätt: Tidigare förlorade man all sin utrustning och framgång när liven var slut och fick då börja om på ny kula, och troligen i princip förlorat allt hopp om en seger. Nu börjar man förvisso om på sin startruta, men med föremål, styrka och visdom i behåll. Om man har guld behöver man ”köpa” tillbaka så många liv man kan till startvärdet. Det känns inte riktigt som en katastrof att förlora alla sina liv, ofta en mindre tillbakagång, ibland inte så märkbar.
För övrigt har Avalon Hill konsekvent jobbat för att minimera katastrofer och frustrerande motgångar som kan drabba spelarna. Är det ett tecken för tiden vi känner igen från en del andra spel idag? Mest kännbart blir det kanske när olyckan är framme och man förvandlas till padda. Förut var det så förödande att minsta möjlighet till denna nesliga transformation fordrade en strikt undvikande inställning. Nu gäller förvandlingen bara en runda och dessutom får man behålla alla föremål och följeslagare.
Padda – det ultimata talismanstraffet är avskaffat. Även om ingen opportunistisk motspelare lyckades lägga vantarna på alla ens skatter så kunde det ta så förargligt många rundor och lång tid att återfå alla sina surt förvärvade värdesaker! Tärningslag efter tärningsslag kunde man vandra som en osalig ande och inte träffa rätt ruta. Apropå det så finns det nu ett felsäkert sätt att hamna på rätt ruta när det kniper: fate.
Fate introducerades redan i fjärde utgåvan och ger spelaren en möjlighet att slå om en tärning. Femte utgåvan ger en möjlighet att spendera en fate för att välja hur många steg man vill förflytta sig, om man inte hamnade på önskad ruta. Det låter kanske inte som en stor grej, men i praktiken har det potential att göra stor skillnad och kan vara en välbehövd lisa när man känner att man bara måste träffa rätt ruta. Den som använder sin fate på ett taktiskt och smart sätt kan även få avgörande fördelar i spelet …
Är det för att tillgodose en ny generation spelare som inte klarar motgångar som dessa ändringar görs, är motgångar karaktärsdanande? Kanske, kanske inte. Sammantaget gör alla förändringar att det känns annorlunda att spela. Jag tycker det är en välkommen justering eftersom det tillsammans med de andra ändringarna ger spelet mycket bättre flyt och tempo. Man inte tenderar inte fastna på samma sätt som i tidigare versioner. En effekt av detta är också att det tar inte lika lång tid att spela som förut, räkna med kortare speltid alltså. En spelkväll med hyfsat erfarna spelare kan väl inrymma två partier i stället för ett är min anekdotiska erfarenhet.
Men det är ju såklart inte bara regler som har ändrats. Spelet ser helt annorlunda ut. Även om jag känner ett stygn av nostalgi när jag tänker på Gary Chalks karaktäristiska och säregna illustrationer från den klassiska andra utgåvan så är det bra nu också – riktigt bra faktiskt, och ett rejält uppsving från fjärde utgåvan. De otaliga korten i spelet känns snygga och moderna, kanske med lite inspiration från art noveau och blinkningar till 80-talets fantasykonstnärer. Brädet har fått förenklad design och färre överflödiga textbeskrivningar. Tydligt och snyggt.
En del namnbyten och omskrivningar förekommer i nya utgåvan. Holy Cross heter numera Holy Symbol och Crown of Solomon har fått byta till det mer generiska Crown of the Arch-mage. Kanske lite tråkigt att man tvättar bort lite av karaktären genom sådana namnbyten. En annan modernisering gäller spelkaraktärerna: en större andel av dem kvinnor; Elf, Assassin och Warrior är omgjorda. Det är faktiskt inte helt fel men tråkigt däremot att barden och druiden inte är med längre. Förhoppningsvis återvänder de i en expansion.
Spelfigurerna är välgjorda, med hänsyn till karaktärernas egenskaper. Trollet är till exempel märkbart tyngre än övriga karaktärer.
Det är fortfarande så att i Talisman är det tärningarna som styr mycket av vad som händer, även om en erfaren spelare oftast vinner mot en nybörjare. Spelet saknar en del djup, ibland är man till stor del åskådare till det som sker. Men slumpen är, tillsammans med dess karaktärer och sinnrika värld, också en del i receptet till vad som gör Talisman till ett roligt spel. Det är dess förmåga att låta oss få vara med om en historia, ge oss känslan av att tillsammans skapa ett äventyr.
PS. En version baserad på denna utgåva av brädspelet finns till PC/Steamdeck på Steam.
Bra recension, för mig personligen är dock fjärde editionen helt perfekt som den är.
Det beror förmodligen på att vi spelar talisman i princip bara en gång per år som tradition. Det blir en hel kväll, ibland natt, av öl, vin och mängder av skratt och skadeglädje. När vi sätter upp spelet före middag så vet vi inte om vi kommer sitta 3 timmar eller 13 innan någon lyckas knipa vinsten. Vi vet inte hur många karaktärer vi kommer leda in i döden, eller hur många öl som kommer krävas för att ta oss till ridå.
Det är en underbar tillställning och att förändra något av det absurda i regelverket som gör det oberäkneligt, oförlåtande och ibland bara helt orättvist skulle förstöra hela upplevelsen.
Jag föredrar också den charmiga och töntiga retrolook som fjärde utgåvan har över den rena, snygga men fruktansvärt anonyma stil som femte bär. Talisman ska inte ens försöka vara seriöst, mörkt och moget.
Jag kommer aldrig att uppgradera till denna nya edition men jag är glad om den får fler att njuta av spelet, och jag sörjer inte att fjärde går i graven då jag sedan länge haft allt jag behöver till min kopia! För mig är spelet som sagt redan perfekt och komplett
edit:
Jag har funderat på att skaffa den äldre svenska utgåvan, höjden av fantasytönteri och jag älskar det!
"AT LAST, SIR TERRY, WE MUST WALK TOGETHER."
Bra recension, för mig personligen är dock fjärde editionen helt perfekt som den är.
Det beror förmodligen på att vi spelar talisman i princip bara en gång per år som tradition. Det blir en hel kväll, ibland natt, av öl, vin och mängder av skratt och skadeglädje. När vi sätter upp spelet före middag så vet vi inte om vi kommer sitta 3 timmar eller 13 innan någon lyckas knipa vinsten. Vi vet inte hur många karaktärer vi kommer leda in i döden, eller hur många öl som kommer krävas för att ta oss till ridå.
Det är en underbar tillställning och att förändra något av det absurda i regelverket som gör det oberäkneligt, oförlåtande och ibland bara helt orättvist skulle förstöra hela upplevelsen.
Jag föredrar också den charmiga och töntiga retrolook som fjärde utgåvan har över den rena, snygga men fruktansvärt anonyma stil som femte bär. Talisman ska inte ens försöka vara seriöst, mörkt och moget.
Jag kommer aldrig att uppgradera till denna nya edition men jag är glad om den får fler att njuta av spelet, och jag sörjer inte att fjärde går i graven då jag sedan länge haft allt jag behöver till min kopia! För mig är spelet som sagt redan perfekt och komplett
Det låter som en härlig tradition! Väldigt kul när Talisman kommer fram ibland med rätt personer, massa minnen och skratt
Det låter som en härlig tradition! Väldigt kul när Talisman kommer fram ibland med rätt personer, massa minnen och skratt
Absolut! Rätt spel för rätt grupp och tillfälle är viktigt
Kul med en brädspelsrecension!
"AT LAST, SIR TERRY, WE MUST WALK TOGETHER."
Absolut! Rätt spel för rätt grupp och tillfälle är viktigt
Kul med en brädspelsrecension!
Tack för att du läste och kommenterade. Kanske blir nån till brädspelsrecension i framtiden
