Oj, det här var en överraskning.
Med vidöppet men, ska erkännas, aningen skeptiskt sinne fick jag testa Total War-gängets nya free-to-play-satsning Arena. Och jag anade inte vad som hände sen!
Men först och främst: mina upplevelser baseras på runt 90 minuters spelande under kontrollerade former, på ett pressevent anordnat av Sega och Creative Assembly. I ett free-to-play-spel är det såklart omöjligt att avancera långt på så kort tid och därför lämnar jag åsikter om progression-modellen till senare förhandstittar.
Istället konstaterar vi att jag under min allra första match i Total War: Arena fullkomligt sopade mattan med övrig europeisk spelpress, på ett för mig mycket tillfredställande vis.
Men det hela började med att varje spelare i ett lag om 10 valde sin befälhavare och tre enheter. Urvalet var såklart begränsat – valet föll på tre ynkliga spjutenheter, två för närstrid och en för avståndsattack. Alla spelare valde därefter sin placering på kartan efter en av tio förutbestämda startpositioner.
Total War, men ändå inte.
Jag valde den högra flanken, men tanken att ta mig igenom staden på kartans södra del i förhoppningen att mina medspelare och motspelare ville smaka blod och därför skulle svärma kring det öppna slagfältet i kartans centrum.
Så rätt jag hade.
Utan att möta en enda fienden utnyttjade den realistiska line of sight-mekaniken för att flanka motståndarens hela armé, runda den stora arenan i kartans nedre del och sedan löpa mot motståndarnas oskyddade flagg. Som jag sedan kunde ockupera medan den sakta sänktes, rullandes mina tummar. Jag tänkte att jag var kung Conan, när han fick frågan om vad som var bäst i livet: ”To crush your enemies. See them driven before you, and to hear the lamentations of their women”
Nu hörde jag mest mina journalistkollegors sura lamentations där de nedgjordes till siste man utan att ha fattat vad som egentligen hände. Creative Assembly-männen nickade uppskattande. Jag antog att de kände att de var i närvaron av en verklig stormästare i Total War-sammanhang.
Köp färdigheter och utrustning.
Väl ute i lobbyn blir jag upplyst om att det finns flera olika ”valutor” i spelet. Erfarenhet som används för att köpa förmågor till din befälhavare eller dina trupper, samt silver som köper utrustning. Exakt hur det här kommer att funka i free-to-play-modellen är oklart, men det är en kvalificerad gissning att betalmodellen kommer in här.
Så var det dags för den andra striden. Denna gång en relativt öppen karta med en bas i öst och väst. I söder leder en djup ravin mellan baserna – perfekt för kringgående rörelser, men också för bakhåll. Jag beslutar mig för att ta den södra leden, men väntar den här gången in förstärkning då fienden inte lär ge mig lika fritt spelrum som förra gången.
Kartorna är väldesignade.
Vi möts i ravinens mitt. Min medspelare skickar fram närstridstrupper medan jag håller mina i reserv och attackerar med mina spjutkastare. Striderna känns aningen kaotiska. Mina gamla Total War-grepp fungerar inte rakt av och jag för jobba med att manövrera trupperna ordentligt. Men trots att allt känns fighten tät, meningsfull. Och när en allierad plötsligt dyker upp ovanför oss, vid ravinens kant och börjar ösa ner spjut på motståndarna blir jag till och med exalterad. Ha i åtanke att jag spelade det här med klenast möjliga trupper. Begäret efter mer vapenkraft blev genast stort, så CA är något på spåren här.
Fiendens trupp drivs på flykt och jag rusar genom ravinen, uppför en sluttning och in i fiendebasen. Inte kan väl de ha lämnat den helt obevakad? Igen? Jo faktiskt. Jag tar position och kämpar igen med att placera mina trupper i täta led. Flaggan börjar sänkas, och på andra sidan slagfältet ser jag att bataljen rasar för fullt. Men fog of war ligger tät runt basen där jag står, jag kan omöjligen upptäcka en fiende som smyger upp på mig. Och mycket riktigt, precis när mitt lags flagga ska börja hissas kommer attacken, och det blir en utdragen kamp, som tyvärr slutar med att jag faller.
Tio man i varje lag, upplagd för kaos.
Men en CA-anställd uppmuntrar mig. Man ska tydligen kunna få poäng för allt möjligt, inklusive att hålla flaggan trots att men till slut blir nedgjord och förlorar. Men framför allt kommer det att vara lagarbete som gäller, vilket kan vara nog så svårt med nio lagmedlemmar. Team som lyckas organisera sig kommer att ha otroliga övertag, vilket känns helt rätt. Ett steg bort från de kaotiska ”var man för sig själv”-spelen som är så vanliga.
Jag är taggad, och kommer att spela mer så snart vi får tillgång till koden igen.
