Qpad MK-80

Bortser man från snabbt ihopslängt krafs för någon hundralapp finns två sätt att göra tangentbord. Det ena är att ta med en massa extra funktionalitet som makron, bildskärm, rattar, spakar, inbyggt minne och liknande. Sedan kan man göra som #Qpad: man tillverkar ett tangentbord, varken mer eller mindre, och gör detaljerna riktigt högklassiga.

Qpad MK-80 är ett mekaniskt tangentbord, vilket betyder att varje tangent har en egen switch (till skillnad från vaniljtangentbord som brukar använda membran- eller rubber dome-tekniken). Nackdelen är en fläskigare prislapp, men bortsett från det medför den mekaniska lösningen en överlägsen hållbarhet jämfört med membranlösningen. Det gör även känslan i tangentbordet helt annorlunda, med en nästan råbarkad distinkthet i tangenttryckningarna. Det är högst personligt om man tycker om det eller inte, men det ger en gedigen känsla.

Det är insidan som räknas

Det är som sagt insidan som skiljer MK-80 från tangentbord som kostar en femtedel så mycket. Under varje tangent döljer sig blå Cherry MX-switchar. Tro inte det blåa står för något dekorativt, det talar om vilken switch-modell som används. De blå cherry-switcharna är gjorda för att vara väldigt distinkta i sitt sätt att reagera, både tack vare att de har tydliga kontaktpunkter som gör det lätt att känna när tangenterna reagerar på tryckningarna och det mekaniska klickljudet vid nedtryckning. Det är också den modell av cherry-switchar som reagerar snabbast på tryck, vilket är trevligt när man sitter med spel där en hundradel skiljer segersötma från beskt nederlag. Anslagsvikten för tangenterna ligger på 53 gram och slaglängden är fyra millimeter, men det räcker med två millimeter för att tryckningen ska registreras. Enligt Qpad ska switcharna hålla för 50 miljoner nedtryckningar, vilket jag givetvis inte har testat i praktiken. Hade jag tryckt på samma tangent två gånger per sekund dygnet runt hade det tagit 289 dygn.

Det tydliga klickande ljudet gör att tangentbordet lämpar sig mindre bra för nattligt användande bredvid sovande personer. Det ger däremot en extra dimension till användandet eftersom du både känner och hör när du använder tangenterna på ett sätt som du aldrig gör med dead flesh-tangenter. Jag ska även tillägga att klickandet är långt ifrån ett billigt plastskrammel som om tangentbordet håller på att ramla i småbitar, det är ett uppitchat slänga-igen-Mercedesdörren-ljud.

Kontakter och sånt

Att installera MK-80 är en synnerligen enkel historia. Eftersom det saknar en massa extraprylar behövs det inga drivrutiner, det är bara att ansluta de guldpläterade kontakterna och det fungerar. Mikrofon- och hörlurskontakten är ren genomgång. USB-porten är lite allt-i-allo eftersom den både förser tangentbordet med ström och ansluter den inbyggda USB-hubben med anslutning till datorn. Om du är riktigt prestandatokig väljer du att ansluta tangentbordet med PS2-kontakten eftersom det både avlastar processorn och eliminerar ghosting. I praktiken kan du sätta dig på tangentbordet och varenda nedtryckt tangent registreras. Jag prövade, det blev en faslig massa tecken på skärmen men jag vågar inte garantera att det var alla häcknedtrycka tangenter, det visade sig vara svårt att veta vilka jag lyckades sätta mig på. Om du av olika anledningar nöjer dig med USB-anslutning även för tangentbordsfunktionerna får du nöja dig med maximalt sex nedtryckta tangenter samtidigt.

Den inbyggda USB-hubben är praktisk, men som alla andra tangentbord får du vara lite restriktiv med vad du ansluter för att strömmen ska räcka. Den tillgängliga strömstyrkan ligger som bekant på 500 mA, men eftersom tangentbordet själv förbrukar 100 mA blir det bara 400 mA kvar för extra tillbehör. Inga problem, bara du har det i åtanke.

Lite extra finns faktiskt

Jag har sagt att MK-80 saknar extrafinesser, men det är faktiskt inte riktigt sant. Det går att ställa om ljusstyrkan på bakgrundsbelysningen, och det finns möjlighet att styra de mest grundläggande mediefunktionerna. Det medföljer även fyra stycken lösa brandgula tangenter om du vill byta ut exempelvis WASD så de blir lättare att hitta.

Qpad MK-80 benämns i alla avseenden som ett gamingtangentbord, och det är alldeles excellent för ändamålet. Det är hållbart, det dryper av kvalitet och känslan att använda mekaniska tangenter ställer din preferens på sin spets: älska eller hata, det finns knappt något mellanting. Det är med mekaniska tangentbord som med viner: om du tycker att det smakar sur gymnastiksko spelar det ingen roll om vinet kostar 1300 kronor per flaska eller 100 kronor per dunk, det smakar fortfarande sur gymnastiksko. Samma sak med det här tangentbordet: tycker du om känslan och ljudet av de klickande tangenterna är det här ett tangentbord att förlova sig med. Gör du inte det spelar det ingen roll att det här är ett alldeles strålande tangentbord, du kommer fortfarande inte att tycka om det.

Fotnot: Qpad MK-80 släpps i månadsskiftet maj/juni och har ett riktpris på 1300 kronor. En nedskalad variant, utan extraportar och belysning, dyker upp framåt sensommaren/hösten. Priset på detta beräknas bli 700-800 kronor.

FZ:s tangentbordsskola, del 1
FZ:s tangentbordsskola, del 2

Fakta

• Switchar: Cherry MX (blå)

• Tangenttryckningar: 50 miljoner

• Belysning: Individuell LED-belysning (4 steg)

• Anslutningar: PS/2, USB (för ström), USB-hubb med 2 USB2-portar, mikrofon (3,5 mm), lurar (3,5 mm)

• Kontakter: Guldpläterade

• Mediatangenter: Volym, start, paus, byt spår

• Kabellängd: 1,8 meter

• Mått: Tangentbord 44.45 x 14.48 x 2.54 cm, handledsskydd 44.45 x 6.1 x 1.4 cm

• Vikt: 1,27 kilo

• Extra: 4 brandgula utbytbara tangenter plus verktyg för tangentbyten, PS/2 till USB-adapter