Att lära sig något helt nytt kan ibland kännas svårt. Men det är ännu svårare att glömma bort det man redan lärt sig, och det är något som nya Millennia-spelare onekligen kommer att få kämpa med. Allt om spelet skriker Civilization, ända ner till den hexagon-indelade kartan. Så mycket är likt Civ att jag tror att jag kan nästan allt så fort jag börjat. Men jag upptäcker snart att jag har fel om Millennia, och inte bara på ett bra sätt.
Det mesta känns igen från 4X-genren: du börjar med ett litet samhälle, och ska bygga upp ett imperium för att ta över världen. Man får hela tiden välja sin väg genom historien. I en save blir det pestens tid, och sjukdomsutbrott härjar vilt. I en annan blir det revolutioner, och mitt rike hotas inifrån. Omspelningsvärdet kan bli stort. Men det är många system som interagerar, och trots hjälpsamma tutorial-meddelanden tycker jag det är svårt att förstå precis hur allt hänger ihop. Vad är till exempel skillnaden mellan research, innovation, improvements, och engineering XP? Att ha många olika system som hänger ihop är intressant, men blir också snabbt rörigt.
"Du börjar med ett litet samhälle, och ska bygga upp ett imperium för att ta över världen."
Även krigandet är lite mer komplicerat än hos Civ. Enheter har hälsa och försvars- och attackstats, och kan redan från början kombineras till olika arméer. En armés styrka symboliseras av en övergripande “summa”, men det betyder inte att högst siffror vinner: Olika enheter har sina styrkor och svagheter, så man behöver planera. Intressant! Något som snabbt blir tydligt är att försvar är bästa strategi: den som försvarar har ett visst övertag, särskilt om man gömmer sig bakom murar och vakttorn. I början tar jag för givet att jag kommer förlora ett slag mot en helt överlägsen fiendearmé, men eftersom jag förberett mig genom att bygga försvarsbyggnader kastar de bort sina enheter i fruktlösa anfall utan belägringsvapen. När de sedan lärt sig av sina misstag och återvänder med katapulter lyckas de bättre.
Min första genomspelning på standardsvårighetsgraden blir frustrerande, och det beror till stor del på AI:n. Egypten bosätter sig nära mitt Stockholm, och klagar sedan på att mina städer ligger för nära deras. Det leder till i sin tur till att de förklarar krig mot mig. Jag saknar kapacitet att bygga upp större arméer, och diplomati funkar inte heller. Det kostar att rekrytera sändebud, och sedan dödar fienden dem innan de når fram till deras städer för att förhandla. Jag tvingar Egypten till fred med hjälp av en culture power, en av flera förmågor man bara kan utnyttja emellanåt, men det känns onaturligt och overkligt. Sedan har jag inte tillräckliga resurser för att förbättra våra diplomatiska relationer ändå, så de förklarar krig igen, och det blir en ond cirkel.
En annan gång erbjuder de faktiskt fred på eget bevåg, men bara ett fåtal omgångar senare är de återigen sura på mig och förklarar krig ännu en gång. Min produktionskapacitet har saktat ned eftersom jag fokuserat på att producera fler arméer, så jag ligger nu ännu mer efter. Det som först är spännande – “hur tar jag mig ur denna kniviga sits?” – blir istället frustrerande – “kom igen, det är ju omöjligt att stå emot en överlägsen motståndare”.
Men jag lär mig. Senare genomspelningar på ett snäpp enklare svårighetsgrad går bättre, och det är ju alltid kul att lyckas bra. Att bygga upp sina regioner med förbättringar är viktigt, men det finns så många olika att det tar tid att förstå vilken effekt de har och hur de hänger ihop.
"Det blir att förklara krig mot nämnda grannar och expandera med våld"
Denna gång fokuserar jag på att ha bra relationer till mina närmaste grannar, vilket betalar sig. Men efter 600 år av fred och typ enbart expansion och basbyggande börjar även jag, världens största turtlare, ändå tycka att det blir lite enformigt. Så det blir att förklara krig mot nämnda grannar och expandera med våld.
Men nu är jag den överlägsna, och möter inte ordentligt motstånd för att det ska bli spännande. Och diplomatin är för simpel för att den ska bli väldigt betydelsefull – det går till exempel inte att förhandla om specifika saker eller byteshandla, utan endast begära saker eller “förbättra relationer” genom guldgåvor, vilket känns tråkigt.
Det är extra synd att det inte finns riktig multiplayer ännu. Att spela med (eller mot) kompisar är ju bland det roligaste. I huvudmenyn står det att det “kommer snart”.
Något av det bästa Millennia inkluderat, och som andra turbaserade spel borde kopiera, är ångra-knappen. Det händer inte sällan att man klickar fel (anföll fel armé, råkade klicka uppgradera på en enhet, eller valde fel belöning), och att helt enkelt kunna ångra sådana misstag räddar mig från en hel del frustration.
Det märks att Millennia är ett första spel. Många småsaker stör, men borde kunna åtgärdas. Exempel: när ett annat land vill ingå en allians så kan man endast välja ja eller nej. Hoppsan, de ligger visst i krig med ett land du redan är allierad med? Synd, nu har du bytt sida i kriget – utan varning. Det finns ingen sökfunktion i infopedian. Det är också svårt att överblicka sitt rike – vad produceras var, vilken region bidrar mest till forskning eller skatteinkomster? Hur långt har du utvecklats jämfört med dina motståndare? Det är svårt att se skillnad på förbättringarna i hexagonerna på kartan, med mera.
"Ett djup som Civilization inte har"
Med allt detta sagt så greppar Millennia mig ändå stundtals. Ju mer man lär sig om systemen, desto intressantare blir allt. Krigandet med arméer är intressant och hintar om ett djup som Civilization inte har. Likaså att man grundar vasaller man inledningsvis endast har indirekt kontroll över: att bygga ett stort imperium kostar både tid och pengar, och tar resurser från annat. Plötsligt är klockan 02 och jag borde verkligen gå och lägga mig, men jag håller på med att utforska polcirkeln och att vara första spelare att nå upplysningstiden, och då kan jag äntligen dominera.
Millennia är ett bra spel, helt enkelt, med en del skavanker. Det känns igen från liknande spel i genren, men försöker sig samtidigt på nya saker. Det är inte helt tydligt exakt hur alla delar hänger ihop, och man pendlar mellan glädje och frustration. Jag hoppas att utvecklarna får möjlighet att lära sig och fortsätta förbättra spelet.
Fotnot: Millennia är släppt till pc. Testdator: Ryzen 5 2600X, RTX 2060 Super, 16 GB RAM.
