Luigi's Mansion 3

"Jaha, men Mario då?" När Gamecube släpptes fanns inget Super Mario 64 att frälsa den, inget Super Mario World att förlösa den. Marios plattformshimlar byttes ut mot Luigi och hans personliga helvete i en hemsökt herrgård. Många kände sig snuvade på konfekten.

Tiden skulle dock ge den mindre berömde Mario-brodern upprättelse med strålande 3DS-tvåan Luigi's Mansion: Dark Moon. Men framför allt har vi lärt oss att, medan Mario är den ouppnåeliga stjärnan, så är Luigi hopplöst vanlig. Han är som du och jag, fast lite (nä, mycket) mer skärrad.

"M-m-mario?"

Närmare tjugo år efter Luigi's Mansion är Luigi lika förtvivlat ynklig i Luigi's Mansion 3. Med darriga knän öppnar han knarriga dörrar med ett "M-m-m-mario?" Och hjärtat smälter förstås.

Om vi sett det sista av King Boo? Snälla...

Inledningen är solig.

Gooigi hjälper alltid till, oavsett om du eller en vän styr honom.

Multiplayern är kul men har en slit och släng-karaktär.

Luigi's Mansion 3 återuppfinner inte spökhuset men siktar ironiskt nog ändå mot stjärnorna. Bokstavligen, alltså. Tredje delen sedan 2001 – det här är ingen söndermjölkad serie – tar Luigi, Mario, Peach och deras Toad-kamrater till grönskande kullar och ett luxuöst hotell högt som en skyskrapa och vars fasad skiner ikapp med solen. Redan första natten lägger sig emellertid en dimma över hotellet och i ett slag förvandlas det från överdådigt palats till kråkslott.

Mario, Peach och diverse svampar är försvunna. Kvar finns bara Luigi med tidernas djupaste bekymmersrynka i pannan i sällskap med oräkneliga vålnader, gastar och boos. Send help?

"Nintendos svar på Resident Evil"

På något vis är Luigi's Mansion ändå Nintendos svar på Resident Evil. Det är inte otäckt men likt Capcoms herrgård nagelfar jag varje våning och varje vrå med en närmast tvångsmässig besatthet. Luigis knep är dock mer lekfulla än Jill Valentines. Försvunna nycklar och låsta dörrar är visserligen en grej även här, men Luigi rustas snart med ficklampa, sin Poltergust och en slemklump (mer om honom strax).

Ficklampan och Poltergust G-00 är bekanta. Ficklampan kan aktivera ljuskänsliga knappar, chocka spöken och med ett fiffigt tillägg kasta regnbågsljus över rummen för att göra dolda ting synliga. Spöksugaren kan suga upp spöken (duh!) men också suga, eller blåsa, mattor, växter, tapeter, gardiner, sand och så in i absurdum vidare. Det finns ingen hejd på hemligheterna.

Inledningsvis vittnar verktygen om få nyheter, liksom The Last Resort som tycks vara ett klassiskt hotell; en stor lobby, matsalar, presentbutiker, sviter, långa korridorer. Ju högre Luigi når desto mer absurt blir det, och verktygen utvecklas därefter. Ett våningsplan är ett växthus där plantorna muterat till oigenkännlighet och som Luigi, genom att suga upp en motorsåg, kan gå loss på. Han svingar sig fram via jätteplantor och blåser omkring tusentals blomblad.

Det finns ett medeltida slott insprängt i hotellet fyllt med fällor blott Gooigi kan slinka igenom och en filmstudio där samme Gooigi spelar huvudrollen medan Luigi regisserar. Gooigi...?

Teamet tar temat spökhus till oanade höjder.

Första mötet med spökhuset är dock väldigt klassisk.

Plantskola, avancerad nivå.

Jag skulle kunna skriva en essä på Luigis alla uttryck.

Så var det ju den här slemklumpen. En bit in i spelet rustas Luigi med geggig Luigi-klon som är allt annat än vattentät men i gengäld kan smita genom golvbrunnar och trånga ventilationstrummor. Also: dubbel sugkraft. En andra spelare kan ta kontroll över klonen men att göra det solo med ett enkelt knapptryck är föredömligt enkelt. Och Gooigi är oumbärlig. Riktigt lika viktig är kanske inte sugkopparna, men att svinga runt tunga lådor är å andra sidan kaoskul.

"Kalaskreativa bossar tvingar dig att tänka"

Liksom att suga upp spöken och dunka dem mot varandra. Striderna bygger på sugprincipen från de tidigare titlarna. Det är kanske inget bråddjupt system, men räcker lagom för det här äventyret. Dessutom tvingar de inte sällan kalaskreativa bossarna dig att tänka flera varv extra. Vad gör du om ett spöke har solbrillor och inte kan chockas? Om de har svalt en portfölj och inte platsar i din Poltergust?

Luigi's Mansion 3 pressar dig att göra mycket med ganska få knep, och denna enkla lekfullhet löper som en röd tråd genom hela äventyret, hela vägen från källaren till penthouse. Det är en dammsugarpåse sprängfylld med spök- och spelglädje, och även om det är mycket snäll skräck (om du inte heter Luigi) går det inte att blunda för hur rysligt mysigt det är.