Cold Fear är kallt men inte särskilt skrämmande

Alone in the Dark inspirerade Resident Evil, som sedan kom att inspirera resten av branschen. Cold Fear bär lite DNA från dem båda och siktar således mot stjärnorna. Men hur långt når det?

Vi befinner oss på ett ryskt valfångstfartyg i Berings sund. Havet är i uppror. Regnet öser ned, vågorna sköljer över däcket, fartyget rullar och stånkar sig framåt. Men det är inte bara vädret som är på dåligt humör. En parasit har börjat förvandla besättningen till monster. Ett experiment som gått fel, månne? Vi spelar som Tom Hansen från den amerikanska kustbevakningen som sätts ombord på fartyget för att undersöka vad som pågår efter att elitsoldaterna dödats.

Premissen här är inte alls oäven. Ett fartyg isolerat mitt ute på havet är en alldeles utmärkt plats att förlägga en skräckhistoria på. Ensamheten och vetskapen om att inte kunna fly gör det till en spännande miljö. Men i motsats till exempelvis Still Wakes the Deep (andra halvan av Cold Fear utspelas faktiskt på en oljerigg) är detta aldrig läskigt. Cold Fear är mer som Resident Evil 4 i sin betoning på action framför ren skräck. Spelen släpptes dessutom nästan samtidigt så låt oss ta en titt på hur Darkworks mörka verk står sig i konkurrensen.

Fartyget är definitivt vad som särskiljer detta spel från de flesta andra i genren. Det blir nästan som en egen karaktär. Det rullar i den hårda sjön, vilket gör att allt rör sig. Hansen kan springa men krafterna urholkas och man kan i värsta fall trilla överbord. Det finns till och med en knapp för att hålla sig i räcken och reling, så detta är något som utvecklarna har tänkt till kring. Dessvärre är det också något som mest används i inledningen, och dess potential att verkligen påverka spelbarheten uppnås inte riktigt.

Trots att ett fartyg är en spännande plats blir miljövariationen lidande efter ett tag. Korridorerna ser ungefär likadana ut allesammans och när vi halvvägs hoppar över till en oljerigg möts vi av ännu fler korridorer och ännu mer naken metall. Å andra sidan skruvas intensiteten upp och det blir mer hektiskt än tidigare.

Kameran växlar från numera klassisk över axeln-vy och låsta vinklar och jag kommer inte helt överens med den i trånga situationer då kameran byter position och jag står felvänd när fienderna, som är snabba, anfaller. Lyckligtvis kan Tom både gå och skjuta samtidigt vilket underlättar oerhört. Här snackar vi utveckling. Fienderna består bland annat av arga ryssar och människor som, lite likt Resident Evil 5, fått i sig den spindelliknande parasiten. Det krävs att huvudet krossas för att fienden ska dö permanent, och få saker är så tillfredsställande som ett headshot med en röd Jackson Pollock på väggen. Men att pricka rätt är inte alltid enkelt när golvet gungar.

Att spara går inte att göra närhelst man behagar. I stället har spelet checkpoints, men man vet aldrig när de dyker upp. Det retar en småbarnsförälder vars tid är knapp, men får betraktas som en påminnelse om att allt inte var bättre förr. Och det fungerar.

Här saknas dessutom inventory-systemet från andra traditionella skräckspel. Det sätts helt sonika en gräns för hur mycket ammunition man kan bära, och det går inte att plocka på sig fler health packs än ett i taget något som åtminstone i teorin ökar utsattheten.

Vilket för oss till en annan irriterande aspekt: det finns ingen karta! Att påstå att detta orsakar viss förvirring för en stackare med dåligt lokalsinne är något av en underdrift, och skyltar på ryska hjälper föga. Detta resulterar i mycket korridorspring och backtracking (som föga förvånande redan är en stor del av spelets gameplay). Det blir lite enahanda efter ett tag.

Det rullar, det rullar...

Att släppa ett actionorienterat skräckspel blott någon månad efter Resident Evil 4 tyder antingen på sällsynt taskig tajming eller ett närmast trumpskt självförtroende. Resultatet blev därefter, och Cold Fear sålde enligt Wikipedia endast i 70 000 exemplar. Det är lite synd, för så uselt är det inte.

Cold Fear är på flera sätt ett väldigt klassiskt actionspel med skräckinslag. Det särskiljer sig från genrens klassiker med sina miljöval och vissa spelmekaniska inslag. Här finns en del roliga idéer och berättelsen är tillräckligt intressant för att bära hela vägen i ett tämligen kort spel.

Allt från karaktärer till soundtrack och kontroll ligger där någonstans vid medelmåttet, och röstskådespelet är på Jill sandwich-nivå. Det är förstås lite skönt nostalgiskt bara det. Grafiken och atmosfären imponerar desto mer. Ljuseffekterna är snygga, ljudeffekterna ger en obehaglig stämning och animationerna är trovärdiga (sättet på vilket fiender som förlorat huvudet viftar med armarna innan de slutligen stupar är underhållande). Men mest imponerar vädereffekterna. Det märks att Darkworks lagt mycket krut här, kanske en aning för mycket. Mer energi borde nog ha lagts på karaktärsutveckling, och ett och annat pussel hade också livat upp.

Om jag tvingas välja mellan Cold Fear, Alone in the Dark: The New Nightmare och Resident Evil 4 hamnar det definitivt längst ned. Charmen finns inte riktigt här. Lyckligtvis måste vi inte välja. Cold Fear gör tillräckligt mycket för att förtjäna en genomspelning, och kanske kommer du hitta något du inte riktigt sett förr.

Release: Mars 2005
Spelat på: Xbox
Finns även till: PS2, PC

Ja, det är förvånansvärt kort. Gillar man genren kan man dra igenom det, tycker jag.

Jag önskar att jag hade spelat det tidigare. I dag är det ju daterat, som alla spel som är nästan 20 år gamla. Jag tänker mig att det var rätt imponerande tidigare.

Jag kan tillägga att jag förlorade nästan alla mina vapen två tredjedelar in i spelet. Vet inte vad som hände, om det var en bugg eller om jag råkade göra något. Så jag fick spela slutet av spelet med enbart en shotgun och ett annat vapen som var rätt värdelöst. Blev minst sagt knepigt mot slutet, men med full arsenal av alla tillgängliga vapen hade det å andra sidan blivit på tok för lätt. Så det kanske är ett tips: kanske vapnen!