Patapon Remastered är himmel och helvete

Att spela Patapon med hårt prövad taktkänsla är en hård prövning.

Herre-herre-herre-gud. Vad har jag ställt till med? En ny tv var på plats och tanken var att dess jungfrufärd skulle ske med något riktigt vräkigt. Typ Alan Wake 2, God of War Ragnarök eller Death Stranding. Men tydligen är jag en idiot och istället fastnade jag för Patapon. Visserligen en remaster, men av ett snart tjugo år gammalt PSP-spel.

De drygt tjugo timmarna som följde var en prövning som tidvis fick mig att frusta.

För tydligen är jag också en jubelidiot som sysslar med speliga nyårslöften. Jo, jag vet. Det är okej att peka och skratta. Efter en krönika bestämde jag mig för att lova mig själv att avsluta det jag påbörjar. Och nu satt jag här utan taktkänsla och ett spel som kräver det.

Men även om det varit ett helvete, så har det faktiskt varit himmel ibland. Jag har verkligen fått kämpa med Patapon som få andra spel, och när det lossnat har kickarna varit så väldigt sköna – även om jag varit skör. Patapons take på realtidsstrategi är unik. Du rör din lilla armé från vänster till höger och alla – alla – kommandon sker med hjälp av kommandon, och du måste hålla rytmen. Pata-pata-pata-pon för att gå framåt. Pon-pon-pata-pon beordrar attack med yxor, spjut, eldpilar och kavalleriet. Chaka-chaka-pata-pon är defensiv, men ärligt talat är jag mer av "pon-pata-pon-pata-kille", för det handlar om ren och skär reträtt. Olika kommandon motsvarar knappar. "Pata": fyrkant, "pon": cirkel. Och så vidare. Enkelt i teorin.

Men så var ju det här med praktiken... Tajmar man tillräckligt bra en stund hamnar patapon-armén i feberläge, och då är det ännu svårare att hålla takten. Samtidigt är det så viktigt då de gör dramatiskt mer skada. Jag tycks dessutom ha svårt (oavsett om det är efter timme ett eller timme tjugo) med att klara övergången till febern. (Insert ångestvrål.) Jag har spelat tvåan, men minns inte alls den som samma trauma. Å andra sidan: Patapon 2 har ett easy-läge och känner jag mig själv rätt så vågade jag välja det.

Många av spelets brister kan alltså tillskrivas mig själv. Patapon har dock bortom detta inslag som känns mer 2007 än 2024. Här finns grinding efter resurser (för att avla fram än kraftfullare patapons). Många av banorna går man blint in i, bara för att inse att de kräver en helt annan uppsättning soldater. Aargh. Minispelen är för all del kul och kommer med fina belöningar, men också en textkavalkad (samma!) som du inte kan trycka förbi. Suck. Är det något man skulle remastrat (eller ta bort) är det ju detta.

Men när planeterna står rätt, och både flyt och takt infinner sig, då hamnar jag i en slags trans. Det hjälper att mina soldater blir både fler och starkare. Megapons med sina stora tutor blåser en slags fysiska ljudvågor på fienden. Udda. Megapons ler när de attackerar, men också när de dör. Förmodligen har vi blivit galna tillsammans.

Men jag kan inte rå för att tycka om Patapon. Om jag avbrutit efter, säg, fyra timmar skulle förmodligen känslan varit en helt annan. Det här nyårslöftet kan nog leda till bra saker ändå.

Fotnot: Patapon Remastered släpptes 2017 till Playstation 4.

Han har! Sagolikt nöjd.

Jäklar! Ska det va' ska det va' ska det va'!

Hade också doppat tårna i det innan, men nu gav jag mig faen. Kommer dock inte spela nåt nytt rytmspel inom den närmsta framtiden.

Ja, trean är faktiskt det enda jag inte lirat. Finns ju bara på PSP, men nyligen kom det ju en bild från ett nytt Patapon-spel! Det, plus den där tematiska uppföljaren... Ratapon? Nej, Ratatan var det visst.

Bra poäng. Vissa spel är ju sådana. Trials är lite samma grej. Ett i grunden grymt koncept men inte nödvändigtvis ett som mår bra av att byggas vidare på i uppföljare.

Nej, den idén var inte helt genomtänkt. Det erkänner jag!