Half-Life (Windows)

• Plattformar: Linux, Mac OS, PlayStation 2, Windows (testversion)

• Release: 1998

Det var inte så att jag inte spelade någoting överhuvudtaget under denna period av mitt liv, men däremot hade en rad olika händelser lett till att jag absolut inte var lika engagerad i mitt spelande som jag varit under mina yngre år.

Besvikelsen över att se Commodore gå i graven och med det även se min favoritdator, tillika den operativsystemmässiga miljö jag trivdes bäst i, förpassas till något för skaran extremnischade entusiaster stod delvis som orsak.

Att gå Windows bar emot. Windows kändes oerhört rangligt som operativsystem för spelande och det här med 3D-accelererade grafikkort var rätt rörigt. 3dfx och företagets Voodoo inledde starkt, men det var inte en självklarhet att inte ATI, Nvidia, Matrox eller S3 (eller ytterligare någon aktör) skulle ta över. Drivrutiner vacklade, spel var inte garanterade att stödja x eller y och det kändes lite som ett lotteri sett till vilken hårdvara att satsa på.

Så var det aldrig under Amiga-eran, där var det mer som att ha en spelkonsol och dator under ett och samma tak, sånär som på eventuella processoruppdateringar, mer minne och större hårddisk.

Dessutom hade Nintendo gått 3D och plötsligt var all den perfektion som uppnåtts under 2D-eran som bortblåst med många tidiga spel i 3D av mig upplevda som experiment på väg mot något bättre. Fattade inte riktigt varför Super Mario 64 fick sådant genomslag, orkade inte nöta mig genom The Legend of Zelda: Ocarina of Time då kameran plötsligt var en del av pusslandet och på fronten Sega och dess Saturn var floppen i Sverige snabbt ett faktum.

Visst förmådde PlayStation engagera en del. Den där tredimensionella dinosaurien på en demoskiva imponerade gravt, Wipeout och Ridge Racer var underhållande men efter att ha ägt konsolen ett år tappade jag intresset. Det skulle dröja ända fram till Dreamcast innan mitt intresse i samtiden vaknade till liv igen på allvar, då det kändes som att 3D-spelande nådde arkadklass för hemmabruk och bilduppdatering (60 bilder i sekunden) och grafikteknik rent allmänt (anti-alias och osuddiga texturer) levde upp till vad jag ville se.

Något år senare kändes det som att det samtida datorspelandet hade börjat hitta en gemensam grund att stå på, och för första gången fann jag en version av Windows som kändes så strömlinjeformad att jag faktiskt kunde trivas i operativsystemsmiljön på allvar. Det torde ha varit under 2001, när Windows XP lanserades.

Hela denna period, fram till brytpunkten Dreamcast och Windows XP, var det primärt mitt retrointresse som började växa fram på allvar. NES stod i centrum och detta i en tid då spel som idag kostar flera tusen i fint skick gick att komma över för någon hundring när de var som dyrast, men även diverse från Sega fick sig en hel del kärlek. Hade även via emulation och internetgrävande upptäckt PC-Engine (TurboGrafx-16 i väst). Spelade såklart också en massa på min Amiga 1200 (som faktiskt än idag har en central plats här hemma).

Det må låta ovidkommande, men faktum är att det nog var under dessa år som jag kom fram till att jag är rätt ointresserad i samtiden specifikt så mycket som jag ser den digitala interaktiva underhållningen som ett intresse som sträcker sig hela vägen från dess konceptuella födelse fram till dess potentiella framtid.

Det vill säga, jag lägger inte så mycket vikt vid det nya hetaste så mycket som det som oavsett år för släpp kan tänkas underhålla mig för stunden. Dessutom har jag funnit att underhållningsvärde även kan finnas i att analysera spelupplevelser, designaspekter och whatnot relaterat även om jag finner dito usla. Själva analysen i sig är belöning nog.

Detsamma tycks ha blivit gällande för det mesta i mitt liv. Filmtittande, musiklyssnande, teknikanvändande och bokläsande. Gammalt som nytt, allt kan vara intressant. Avskyr allt vad FOMO heter, limiterade utgåvor och allt mer begränsad äganderätt i digitala sammanhang. I en tid då tekniken borde möjliggöra ett smörgåsbord av upplevelser för allt och alla används den istället ofta till att begränsa utbudet och styra konsumenter i den riktning som önskas.

Vad fan har nu allt detta med Half-Life att göra?

Jo, att placera min spelupplevelse i en greppbar kontext.

Det är liksom inte så att Half-Life inte är ett känt varumärke, att det inte skrivits spaltmeter efter spalmeter om dess betydelse för förstapersonsskjutare och datorspelande överlag. Var man än vänder sig kan man finna ingående studier kring vadhelst Half-Life, djupdykningar i dess världsbyggande likväl som karaktärsporträtterande. Filosofiska utläggningar kring vad spelet faktiskt har att säga där bakom den interaktiva fasaden.

Där har jag inte mycket alls att tillföra.

Det var inte så att jag missade Half-Life och all den uppståndelse det frambringade, men det var primärt hemma hos vänner och bekanta som det spelades och jag lyckades aldrig svepas med i hypen.

När jag väl tog mig an spelet på allvar för första gången, när nu det faktiskt var, så var jag inte speciellt imponerad och det är en känsla som följt med mig hela vägen fram till dags dato trots åtskilliga genomspelningar och försök att angripa upplevelsen ur diverse olika infallsvinklar.

Svårt är det absolut inte att se vikten av Valves attityd för det spel de debuterade med. Att se på genren med kritiska ögon och själva försöka erbjuda sådant de önskat se andra göra var nog i de flesta av avseenden av godo.

Gordon Freemans resa genom allt det fanskap Black Mesa Reserach Facilitys ageranden lett fram till är i sig mer än minnesvärd och då framförallt som följd av de lager på lager av saker att lägga märke till och önska svar på samt det interaktiva vis allt presenteras på.

I allt från mystiska onåbara G-Mans sporadiska uppdykanden i bakgrunden, statens militära ingripande i syfte att mörklägga allt fanskap oavsett vad det konstar i liv samt den där andra dimensionen, Xen, och det till synes intergalaktiska krig Freeman tycks hamna mitt i så finns där en ständigt närvarande interaktivtet långt bortom förrenderade mellansekvenser.

Till och med spelets miljöer spelar en helt avgörande roll för den historia Valve önskar förmedla, så att stanna upp och detaljstudera de platser man besöker är något som inte alls sällan säger mer än vad någon karaktär har att berätta.

Dock sker allt detta till priset av en klart mer linjär attityd, med varenda litet sidospår funnet sällan ledandes till något annat än en ej passerbar avgrund, en blockerad passage eller ett och annat rum med diverse förnödenheter.

Att kalla Half-Life för något annat än en korridorsskjutare, och kanske en av de tidigaste och mest inflytelserika sådana känns inte riktigt rätt.

Tycka vad man tycka vill om det.

Men det är väl någonstans här som jag börjar uppleva resan som mer problematisk än givande.

I takt med att Freeman tar sig fram dyker allt fler olika typer av vapen upp som kan tänkas ses på som mer givande än den inte alls oävna kofot han inleder sitt äventyr med. Vad som inledningsvis känns som rätt givna varianter av pistoler, gevär kompletteras snabbt av handgranater, armborst som går att använda under vatten och i sinom tid faktiska biologiska vapen som bland annat aldrig får slut på ammunition.

Där finns dock en notorisk grinighet vad gäller träffsäkerhet, avstånd och faktisk skada åsamkad. Kombinerat med fiender som emellanåt framstår som om de äter projektiler till middag är det inte alls ovanligt att ammon börjar tryta och passager blir till rena helveten att ta sig förbi även på lägre svårighetsgrader.

Flera vapen känns som de saknar tyngd och till slut skiter jag i vilket och använder mig primärt av inte speciellt starka Hivegun just för att ammon aldrig börjar tryta. Det må leda till aningen segare gameplay då pauser i stridandet måste göras konstant för att vapnets projektiler skall fyllas på igen, men föredrar det framför att bränna av en massa värdefull tyngre ammo när jag vet att där kommer uppstå situationer då Freemans Hivegun inte kommer att räcka till.

Än mer störande blir det hela då fiender inte alls tycks vara speciellt benägna att visa hur pass illa de far när de tar skada. En, två och tre projektiler kan plötsligt tyckas bli till femton och där står fienden fortfarande upprätt. Har jag siktat illa? Står jag för långt bort? Har fienden överhuvudtaget tagit någon skada?

Något annat som börjar kännas rätt tröttsamt efter inte alls många tiotal minuter är spelets extremt påtagliga brist på tempovariationer.

Det är liksom fullt ös från början till slut och man börjar rätt omgående lära sig hur spelet tänker gällande var fiender är placerade och vad man har att vänta runt nästa hörn.

En strid avlöses oftast av en annan och med ett pusslande som sällan sträcker sig längre än än att trycka på en knapp, flytta en låda eller spränga upp en vägg blir resan rätt snabbt mer monoton än vad den borde vara.

Platser man besöker har en tendens att vara större än vad de innehållsmässigt tycks erbjuda. En sekvens på räls där man växlar spår och skjuter fiender om vartannat tycks aldrig ta slut och det där runtrännandet på en bergsvägg blir snabbt så satans frustrerande att varenda litet framsteg som görs resulterar i en snabbsparning för att slippa göra om samma moment ännu en gång och med det dyker spelets kanske absolut mest vacklande aspekt upp; Det är EXTREMT dåligt balanserat utmaningsmässigt.

Fiendens artificiella intelligens står inte alls i proportion till de förutsättningar man i rollen som Freeman har. De tycks nästan veta exakt var man befinner sig och går loss på avtryckaren samma sekund som man tittar fram runt ett hörn, de siktar som gudar och med trytande ammo är de tillfällen man tvingas gå närstrid nästan dömda att misslyckas.

Ovanpå detta är Half-Life ett oerhört plattformigt fps, och för att vara det saknar det verkligen mycket av den finess som man idag ställer på dylika upplevelser. Freeman tenderar glida runt som om han för sig på is, det är svårt att avståndsbedöma vid hopp och stundtals är nivådesignen oerhört otydlig med exakt varthän det är tänkt att man skall ta sig.

Kan inte räkna antalet dödsfall som uppstått som följd av att Freeman drattat ned i syra, i en ändlös avgrund eller något annat olämpligt. Minsta lilla plattformspassage förvandlas snabbt till en genuin mardröm och inte på ett vis som skapar tacksam nerv utan snarare regelrätt frustration.

Hade jag inte haft ständig tillgång till snabbsparningsfunktionen hade jag under inga som helst omständigheter orkat ta mig genom hela spelet, automatiska sparningar tillgängliga eller ej.

När känslan av ändlöshet då kommer krypande, och de tillfällen man trots spelets korridoriga upplägg kört fast utan att fatta vad man skall göra för att ta sig vidare blir allt fler till antalet, så slår allt över till att bli en kamp om att hitta motivation till att faktiskt ta sig i mål.

Om man överhuvudtaget kan ta sig i mål, då där finns ett par tillfällen då spelet (åtminstone i denna nuvarande version på Steam) buggar ur till den grad att allt möjligt fortskridande upphör såvida man inte via konsolen fuskar till sig mer ammo eller rentav hoppar över återstoden av den karta man för tillfället befinner sig på.

Det är liksom ett snäpp värre än de flimrande texturer som dyker upp lite här och var, eller när kollisionsdetektionen får spel och slungar iväg Freeman någonstans han absolut inte borde slungas iväg till, eller när hoppmekaniken inte alls tycks fungera som den borde, eller när man fipplar runt som en idiot för att klättra upp eller ned för en stege, eller när man fastnar i något och inte förmår ta sig loss och tvingas ladda den senaste sparfilen.

De har ändå haft typ 25 år på sig att fixa till sådant.

Precis som de haft alla möjligheter i världen att erbjuda en vettigare ficklampa än den rentav bedrövliga man har tillhands, som notoriskt försöker göra allt den kan för att enbart lysa upp det som den pekar rakt mot och absolut inget annat (vilket gör det extremt jävla irriterande att krypa runt i totalt jävla mörker i luftkonditioneringstrummor titt som tätt).

Ännu en intressant sida av Half-Life är Kelly Baileys soundtrack.

Utöver spelets ljudeffekter som känns helt givna, så givna att man snabbt slutar tänka på dem (vilket är en bra sak), har han snickrat ihop en hel drös med ambienta alster likväl som loopar fyllda av rytmer och trumkomp vars technotiska framtoning stundtals fullständigt tar över upplevelsen.

Det intressanta, eller snarare underliga, är hur dessa mer dominanta ljudlandskap tenderar dra igång lite spontant utan att motiveras av den faktiska kontext man befinner sig i. Lika snabbt kan de upphöra, och man undrar vad som var dess egentliga syfte.

Det är inte det att soundtracket på något vis är dåligt. Tvärtom. Det har ett väldigt eget uttryck som spinner vidare på dess The Prodigy-ljudande nittiotalistiska samtid. Det är snarare att musiken inte känns så väl integrerad i upplevelsen som den borde göra, sånär som på de mer ambienta alstren som tycks passa i vilka sammanhang som helst.

Alltså, missförstå mig rätt.

Half-Life har naturligtvis en helt given plats i en kanon över fps-genrens historia. Det är en milstolpe av rang. Det är en riktigt imponerande debut av Valve och det lade grunden till en av världens viktigaste spelserier som så sent som nu i dagarna tycks vara på väg tillbaka in i rampljuset på ännu okänt vis.

Men det har faktiskt inte åldrats speciellt väl, och vad som en gång kändes som nytt och fräscht var i flera avseenden redan då rätt styltigt och allmänt tveksamt designat.

Det kan tyckas skrattretande att påstå något så svårsmält som att jag tycker att ett lågupplöst, Wolfenstein 3D-inspirerat, fps till Amiga (Gloom), som flera år för sent gick upp mot en gigant som Doom, springer i cirklar runt Half-Life som faktisk SPELUPPLEVELSE. Men ha då i åtanke att Gloom gör, till skillnad från Half-Life, det lilla det gör snudd på perfekt där Half-Lifes ambitioner känns betydligt mer imponerande än det faktiska slutresultatet.

Skall bli oerhört intressant att ta mig an Black Mesa och se om det rättar till de aspekter av Half-Life som jag inte alls kommer överrens med, men det får bli ett lite senare projekt som tar vid när jag spelat mig igenom hela serien (befinner mig för tillfället en bit in i Half-Life 2).

Tycker även jag att Doom, Duke Nukem och Quake åldrats mycket bättre än HL. De har en klart mer tidlös design, mycket tack vare att de gör vad de gör och gör det bra... där HL går den mer innovativa vägen på både gott och ont.

Efter jag var klar med spelet drog jag igång en ny omgång för att känna efter hur mycket bättre jag blivit efter mina timmar med det. Framåt slutet av åkturen åkte ett galler plötsligt in i vagnen genom dess väggar och pressade mig bakåt till dess att allt stannade upp. Spelet softlockade och jag lade ned projektet.