Another World (Amiga)

• Plattformar: 3DO, 3DS, Amiga (testversion), Android, Apple IIGS, GBA, iOS, Jaguar, Linux, Mac OS, Mega Drive, Mega CD, MS-DOS, Playstation 3/4/Vita, SNES, Switch, Symbian, TI-84 Plus CE, Windows, Windows Mobile, Wii U, Xbox One

• Release: 1991

Tänker inte sträcka mig så långt som att hävda att Eric Chahi var ett geni, för det var han inte. Inte vad jag kan se. Däremot vill jag hävda att hans strävan att få jobba utifrån sina egna önskemål och visioner, framför att vara låst till det där givna, trygga och i på tok för många fall självklara, gjorde honom unik för sin tid.

Chahi inspirerades av Dragon's Lair, och framförallt hur dess utvecklare hade lyckats klämma in fmv-sekvenser på 6 disketter genom att förvandla originalets klart mer analoga och laserdisc-drivna upplevelse till en ytterst pixlig och digital variant för hemmabruk.

Men det var inte speciellt effektivt. Datan för animationerna var utrymmeskrävande, och inte minsta lilla dynamisk då den inte gick att påverka i realtid. Chahi tänkte därför att vektorer var ett alternativ, och knåpade därför ihop en egen spelmotor med tillhörande editorer för att handskas med vektorerna.

Resultatet blev möjligheten att skapa filmiska sekvenser som inte endast krävade avsevärt mycket mindre utrymme, utan även gick att påverka i realtid. Resultatet blev Another World.

Visst kan man finna spår av Dragon's Lair i Another World.

Främst via dess trial- and error-baserade upplägg, men här handlar det aldrig om att trycka i rätt riktning eller på rätt knapp i rätt tillfälle för att låta spelaren få ta del av nästa filmsekvens. Här är interaktiviteten högst påtaglig från början till slut, fast med den filmiska känslan intakt.

För att göra det hela än mer verklighetstroget nyttjade Chahi en sorts dåtida motion-captureteknik. Han filmade det han ville animera, och skapade därefter vektorer med hjälp av ett genlock.

Med hjälp av detta genlock kunde han visa upp filmsekvenserna i hans vektor-editor där han bild för bild förvandlade de verkliga objekten till digitala diton. För att enklast förstå det hela kan ni tänka på hur man ritar av en bild genom att lägga ett halvt genomskinligt ark ovanpå och därefter kalkera efter intresse.

En effekt av detta blev att spelet kom att kännas extremt analogt och jordnära, i en tid då spelkonsollerna främst jobbade utifrån tiles om 8*8 eller 16*16 pixlar. Till och med bakgrunderna vektoriserades, och ingenstans gick det att finna spår av någon form av blockighet.

Att spela Another World känns lite som att spela en interaktiv digital målning, på samma vis som tidiga Flash-baserade alster kändes som ett enormt stort steg närmare interaktiva tecknade filmer.

Sedan kan man naturligtvis tycka vad man vill om själva spelet i sig. Själv har jag varit rätt flitig på att se på det hela som mer av en innovativ och intressant produkt för sin tid, mer än det någonsin var ett bra spel, men efter några dedikerade timmar tillsammans med spelet var jag faktiskt tvungen att revidera min åsikt en aning.

Vad Another World lyckas med som få andra spel gör, oavsett hur mycket mellansekvenser och dialogträd de slänger in, är att berätta en historia. Från början till slut.

Eller snarare: Från experimentet med en partikelaccelerator som går snett och slungar huvudpersonen in i en annan värld, via den till synes enda snälla utomjordlingen bland horder av andra som vill se en död, vidare gemom hektiska eldstrider, konstiga miljöer och högteknologisk utrustning och en värld som känns trovärdig, levande och ytterst död på en och samma gång... för att slutligen landa i något ytterst öppet där sorg, hopp och vänskap ställs på sin spets.

Nu när det är över, kan jag inte låta bli att vilja återvända. Få uppleva allt ännu en gång, fast med viss vetskap som gör att jag slipper se berättelsen hackas upp av flertalet omspelningar av kniviga sekvenser.

Så, nej, Chahi var inget geni. Han tänkte bara utanför ramarna på ett sätt man önskar att fler vågade göra idag. Han tog tillvara på den tillgängliga tekniken och skapade något unikt. Något som inte följde strömmen, samtidigt som det satte nya standarder och briljerade fullständigt rent tekniskt.

Chahi gjorde en ytterst digital och kall spelbransch klart mer analog och varm.

Han gjorde spelet vars uppelevelse kanske bäst beskrivs som den känsla man får av att titta på den officiella artworken, vilket han själv även hävdar var anledningen till att den valdes som omslagsbild.

Så jävla mäktigt.

För den som har funderingar kring faktiskt gameplay så kan det väl sägas att det känns som en variant på Prince of Persias überklassiska plattformande.

Speltid ligger på långt under timmen om man vet vad man gör.

Kontrollen tar en stund att komma tillfreds med, men när den väl sitter finns där inga frågetecken eller orättvisor att tala om.

Musik- och ljud används i princip enbart för stämningens skull, och är inget man aktivt tänker på. Men skulle man plocka bort musik och ljud från spelet skulle det kännas väldigt tomt, och det är i mina ögon ett av de absolut bästa sätten att handskas med dessa två inslag... det skall vara subtilt, men absolut nödvändigt för helhetsupplevelsen.

Om det är någonstans Another World, för vad det var då och fortfarande är idag, kan anklagas för att brista ur ett designmässigt perspektiv skulle det kunna vara att det ibland inte är jättetydligt med vilka spelregler man har att förhålla sig till.

Med hänsyn till den korta speltiden är det dock knappast mycket av ett problem, snarare hade trial and error-aspekten helt eliminerad från sammanhanget reducerat utmaningen till snudd på obefintlig och resan mer av en full motion video-variant.

Oavsett, med en spelmarknad som idag bjuder på allt från stora till små produktioner av allsköns olika slag känns Another World fortfarande fräscht. Som om det låg ett par decennier före dess tid, rentav.

Originalversionen av denna text publicerades ursprungligen i min blogg på (gamla) Loading.se

Det är en snygg målning, förstår till fullo vad han menar när han säger att han ville den skulle representera spelets känsla.

Aldrig testat versionen till Atari ST, men det hade varit skoj. Känns som ett spel där den aningen klenare hårdvaran inte nödvändigtvis ställer till med några problem med hänsyn till hur spelet är kodat. Hade faktiskt gärna haft en Atari ST, kul konkurrent till Amigan.

Spelade igenom Mega Drive-versionen för ett par år sedan. Den var stundtals helt ospelbar. Gav det betyget 1 av 5. Sådant som på Amigan kändes milt frustrerande var där iniväggenkastande av handkontroller.

Det har jag nog inte haft några direkta problem med, men däremot har jag svurit mig blå när jag försökt hoppa över hålen med tänder nere i grottan (man gör det två gånger… en gång på väg mot en vägg man skjuter sönder och en gång på väg tillbaka). Detta är precis innan man släpper loss vattnet. Det är rätt lätt att hitta rätt position för hoppen, men minsta lilla stress eller frustration så är det som ett brev på posten att det slarvas och går åt helvete.

Mega Drive-versionen hade kunnat vara skitbra om det inte vore för ett par sekvenser där allt går så trögt att knapptryck slutar registreras.

Intressant är det att det är helt omvänt med Flashback. Där är det SNES-versionen som är seg (jääätteseg), där Mega Drive-versionen flyter på fint.

Ja, verkligen.

Amiga-versionen ligger på två disketter.

Oj! Hade verkligen inte en blekaste om detta. Man lär sig något nytt varje dag.

Känns som att det var väldigt vanligt förekommande med denna typ av artistiska "lån" inom spelbranschen i väst under 80-tal och tidigt 90-tal. Både vad gäller musik och bild. För att inte tala om grafik snodd från spel x för att användas i spel y.