Oavsett vad du tycker om Minecraft kan ingen bestrida hur viktigt det varit för spelbranschen och faktiskt för oss spelare. Innan Minecraft kunde det exempelvis kosta tiotusentals kronor att släppa en enda liten patch på konsoler, något Markus Persson vägrade gå med på när spelet skulle lanseras till Xbox 360. Idag är de restriktionerna mer eller mindre borta. Det var inte ensamt om att driva fram Youtube till vad det är idag men ta mig tusan att det var en betydande faktor. För vad gjorde du när du stod där i skymningen och hörde monstren dyka upp runt omkring dig? Du sökte på “Survive first night in Minecraft” och hamnade förmodligen på denna video.
Om ett par månader är det sju år sedan den publicerades. Min son hade precis gjort den där fantastiska förvandlingen som så många andra föräldrar upplever. De första stegen. Från en liten kravlande limpa till en upprätt person, och genom sömnbristen började jag kunna se en framtid där vi kunde uppleva saker tillsammans, utöver färgglada barnprogram med lätt surrealistiskt upplägg.
För honom, och hans lillebror, är Minecraft något helt annat. De har inte ens börjat med överlevnadsläget utan bygger helt fantastiska saker med de oändliga resurserna det kreativa ditot bjuder på . Oavsett om de lirar på min gamla Xbox, på surfplattan eller i vissa fall mobilerna. Visst, de har kommenterat att världen är mindre på den bärbara skärmen men så länge de kan bygga ännu ett hus (eller spränga stora kratrar med TNT) spelar det ingen större roll. Saker som kan betyda så mycket för en gammal recensent är helt oväsentliga för dem.
I Wii U-versionen, som de bara kan lira när de är med mig här på Geeks-kontoret, finns den häftiga Super Mario-världen som de förmodligen genomsökt varenda vrå av. Det uppstod dock viss frustration när de upptäckte att de inte kunde lira splitscreen lika enkelt som hemma. Eftersom wiimotes, även med nunchuck inkopplad, bara har en analog spak kräver det att du äger en pro controller för lokal multiplayer. En logisk men ändå frustrerande begränsning. Det har man tack och lov löst i Switch-versionen (som också har en Super Mario-värld!), där det räcker med två joycons per skalle. De behöver inte ens sitta i ett grepp, du kan i teorin ha händerna bakom huvudet.
Super Mario-värld och multiplayer, mumma!
Jag kan tänka mig att de skulle älska minispelsläget, där du kan försöka gräva bort marken för andra eller helt enkelt banka ihjäl dem på ett vänligt sätt. Spellägen som fötts fram ur communityt men som här paketerats på ett enkelt och kontrollerat sätt.
Du kan såklart spela multiplayer med dina vänner, så länge ni hoppat igenom alla de ringar Nintendo spänt upp för att göra onlineupplevelsen så inmurad som möjligt. Att ansluta till balla upplevelser som Wynncraft eller gigantiska Game of Thrones-världar är bara att glömma. Har du vant dig vid de enorma möjligheter pc-versionen erbjuder i form av servrar och modifikationer är det egentligen bara bärbarheten som lockar i Switch-versionen. Och det är här Switch-versionen glänser
Som en gamer som helst sitter på en 24”-skärm med höga hertz-siffror är det kanske smått oförståeligt hur två grabbar kan tycka det är okej att trängas ihop i en säng och dela upp den knappt sju tum stora lilla skärmen i varsitt synfält. Men det funkar ypperligt och när de återigen få tillgång till teven dockas konsolen på ett ögonblick. De behöver heller inte ha en värld fastkedjad i vardagsrummets Xbox-lösning och en annan på plattan som ofta får följa med till landet. Då spelar det ingen roll att spelet bara körs i si och så många pixlar eller att du inte ser lika långt i horisonten.
För första gången känns Nintendos vision om ett lika bärbart som stationärt konsolspelande som något till och med en lutrad kritiker kan skriva under på.
